Vägen ner mot Vadakullarna. De är tre stycken och från den högsta är utsikten fin över landskapet. Längre bort går Långhundraleden på vilken vikingarna antas ha rott ända fram till Uppsala för att dricka mjöd, äta flugsvamp och rumla om i största allmänhet. Samma tradition finns kvar även idag - på sista april. Då är hela stan som förvandlad. Men jag vet ju egentligen ingenting om Uppsala, bara att det finns gravhögar där. De är lite större än Vadakullarna. Det som också finns är Lindwalls kaffe, Andersson & Tillmans falukorv samt Slottssenap. Men den tillverkas inte längre i Uppsala utan i Polen. Billigast är bäst, resonerade direktörerna. Frågan är om det verkligen är så. Nu har en nykomling vid namn Fyrissenap, stuckit upp huvudet. Den verkar intressant men jag har aldrig sett någon förpackning i butik. Vid Faringe fanns under en tid två rostiga cisterner med texten SLOTTSSENAP. De stod vid sidan av järnvägsspåren och såg dystra ut, nu är de borta. Antagligen befinner de sig i senapscisternernas himmel där de drömmer om den tid när de skinande blanka levererade senap från Uppsala till när och fjärran. Tja, sånt kan livet vara. Det är bittert men svårt att göra något åt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar