Vildsvensken hette egentligen SK. I nyktert tillstånd var han en glad och trevlig människa, med eldvatten i kroppen var förhållandet det omvända. Då gick man gärna omvägar för vem ville höra att man skulle bli mördad om man inte drog åt helvete illa kvickt? Vad jag har förstått så inträffade dessa perioder alltid i samband med att pensionen kom. När den var slut fanns det inget att handla spiritousa för och då blev vildsvensken glad och god igen. Han hamnade på dagordningen igår när jag lade ut några bilder av en husgrund på Facebook. Det visade sig att på detta fundament hade F2:s skyttepaviljong en gång stått. Där förvarades måltavlor och annat som tillhörde den närbelägna skjutbanan. En bit bort, helt nära E18, låg ett litet torp, nu rivet. I det bodde Vildsvensken. Hur det kom sig att han bodde där eller vad han arbetade med i yngre dagar, har jag ingen aning om. Nu finns bara ett antal syrenbuskar kvar och vill man minnas den vilde svensken, är det bara att gå dit och njuta av dofterna en härlig försommarkväll. Själv minns jag honom på en pensionärsresa till Sandhamn i mitten av 1970-talet. Då var han mycket glad (på ett trevligt sätt) och sjöng om att det brann "i martallens topp". Han kunde alltså sin Evert Taube vilket får en att misstänka att SK hade flera bottnar i sin ryggsäck än vildheten. Frid över hans minne.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar