30 november

Ser match nummer 11 på stryktipskupongen, Huddersfield - Burnley. "Gamla fina Huddersfield", utropade Lars-Gunnar Björklund en gång i Tipsextra. Eller var det Charlton? Jag ser alla matcher som sänds i TV, jag kan det mesta om lagen och spelarna. Alla lag alltså och alla spelare. Ja, just det, i hela världen, det stämmer faktiskt. Spelet böljar fram och tillbaka men Huddersfield trycker på. Särskilt imponeras jag av anfallaren Patterson som sedan visar sig heta Vaughan. Han har alltså bytt namn under matchen - konstigt. På Huddersfields tröjor står REKORDERLIG CIDER. Inlägg - blir ingenting. Inte nästa heller. Himlen är kraftigt rödfärgad av kvällssolen, snart faller mörkret över John Smith's Stadium. Huddersfield gör 1-0, sedan 2-0. Burnley får ett tröstmål, matchen är slut. Det är alltid fart och fläkt över de engelska ligamatcherna, det är spänning hela tiden. Därefter äter vi nötstek, det innebär också spänning. Är köttet mört eller inte? Denna gång hade vi tur, det smälte i munnen. Och såsen var gudomlig. Däremot hade morötterna kunnat få koka lite längre men det går inget att något åt det nu. November är slut och då kan inte glädjen få grumlas av några halvkokta morötter. Bara tugga och gå på, i morgon är det 1:a december.

29 november

November går mot sitt slut. Ännu har inte vintern dykt upp fast det sägs att den är på väg. Detta gäller alltså mellansvenska förhållanden, uppe i norr är saken förstås en annan. Vid G:s stuga strax söder om Kiruna, kan man anta att snön ligger djup, åtminstone upp mot halvmetern enligt SMHI:s karta. Stugan går inte att vistas i vintertid, väggarna är för tunna och isoleringen för dålig. Där kan det ju också bli frågan om verkligt låga temperaturer. Stadigt minus 20 är ingen ovanlighet. Visserligen är luften en annan men det känns nog bra kallt ändå. På tal om något annat: varannan människa i Sverige löper risk att få i sig för höga halter av fosfor. Detta kan leda till cirkulationsbesvär och hjärtproblem. Inte bra. Jag ställer mig bredvid Y och räknar "Ett, två...". Eftersom jag börjar med mig själv innebär det att jag inte är i riskzonen (det är ju bara varannan som drabbas). Nåja, man får väl tänka lite på vad man äter fast det gör man ju hela tiden. Mycket mat ska det vara annars får det vara. I dag är det fosfor, i morgon något annat. Man blir ju tokig. Skogstokig blev också Tore i "Den döda byn" när han klättrade ner i den övergivna gruvan på jakt efter en skummis. Denne flydde undan och när Tore letat sig tillbaka till schaktet kunde han bara snopet konstatera att skummisen klättrat upp igen och dragit upp repstegen efter sig. Vete tusan hur det kommer att gå för Tore nere i gruvans mörker. Tore, du skulle ha tänkt efter före kan man ju säga men det säger vi väl inte?

28 november

Varmt igen. Sju grader igår kväll, nu fem. På löpsedlarna talades det om det varma adventsvädret. Vart tog kylan vägen? Den skulle ju chocka oss som ett knytnävsslag i mellangärdet. Tog en promenad ner till Elgiganten för att titta på skrivare. En uppsjö fanns. Försäljaren rekommenderade en HP-modell som bästa köp just nu. Den var nedsatt med 200 kronor och levererade utmärkta utskrifter av vilka slag de än månde vara. Inbyggd scanner och wifi var självklarheter. Många fanns dessutom i lager, "ett helt lastbilsflak", sa försäljaren. Allt lät mycket bra som han sa, kanske kommer denna HP att ligga inslagen under granen den 24:e nästa månad. Jag läser just nu "Den döda byn" av Swen Wernström. Flygkamraterna Villy och Tore har fått i uppdrag att från luften prova ut en ny utrustning för malmletning. Uppfinnaren till denna är ingenjör Lander. Tillsammans har de hamnat i en övergiven by i norra Värmland. Andra aktörer verkar också mer än lovligt intresserade av den dittills hemliga utrustningen. Spänningen stiger i värmlandsskogarna, vad kommer att hända? Det får vi veta längre fram i "Den döda byn", nr. 772 i Wahlströms ungdomsböcker (grön rygg), utgivningsår 1955. Den sommaren var för övrigt väldigt varm. I Åkersberga blev farbror Villes granhäck sönderbränd. Så vitt jag vet återfick den aldrig sin gamla friska gröna kulör efter den pärsen.

27 november

Gick tidningsrundan igår med J. Vi tar med oss gamla tidningar och slänger dem i containern på Coops parkering. Det gick lite trögt. Hus restes på tomten vid Linjalvägen, mycket att titta på. Kranbilar och dumpers arbetade för fullt för att hålla tidsschemat. Trailers från "Loffes" kom och åkte. Husets murar har redan skjutit i höjden. För bara några månader sedan bestod tomten av en bergsknalle som sedan sprängdes bort. Effektiviteten firar som vanligt triumfer i vårt land av ingenjörer. Vi fortsatte med tidningsvagnen längs med Linjalvägen, passerade över Saluvägen och slank in i skogen på vägen som leder ner mot Jaktvillan. Det var skönt att komma undan lite. Mörkret började så smått falla men vägen var upplyst. Jaktvillan verkade stängd men så var ju också det här långt efter lunchtid. Ner mot containrarna utan besvär, i dessa stoppades tidningarna ner, det gick lika smidigt som 1 - 2 - 3. Tillbaka samma väg. En kvinna med hund kom oss till mötes vid Jaktvillans infart. När hon såg oss vek hon in på en stig, hon slank iväg som en skugga. Hunden gick tyst vid kvinnans sida. Ingenting mer hände på tillbakavägen förutom att en buss från Grönlunds trafikutbildning, snurrade runt några varv på vägarna i området. Bakom ratten satt framtidens busschaufför, märkvärdigt lik nutidens. Tillbaka på DV 15.42. Ännu ett uppdrag i mänsklighetens tjänst var utfört.

26 november

Biblioteket i Vallentuna håller på med en bokutrensning. Det är sällan utlånade och slitna exemplar som gallras bort. "Utsikt från Saxberget" av Bengt Emil Johnson ser dock helt ny ut. Frågan är om någon bläddrat i den överhuvudtaget, om inte vore ju tråkigt. Boken innehåller kåserier som tidigare publicerats i Dala-Demokraten. Vardagliga händelser som väder och vind, promenader med hunden, etc tas upp men egentligen är det förstås större frågor som avhandlas - politik, miljö, den egna situationen. Författaren själv anser att texterna "förmedlar en glimt av ett livslandskaps kontinuitet, ett växelspel mellan vana och ständig förändring". Saxberget ligger i södra Dalarna strax väster om Ludvika, samhället heter Saxdalen. Där har jag aldrig varit men jag har vid ett tillfälle besökt Blötberget; ett villsamhälle med en, just då i alla fall, stängd pizzeria. Jag kommer nog att läsa de här kåserierna lite då och då, när andan faller på. Där blev det ett litet rim till och med. Kanske bäst att avsluta detta inlägg innan rimådran hunnit spricka. Ett rim kan nämligen snart bli ett för mycket och då är det lätt att förlora hela stycket. Livstycket alltså, det som håller allting uppe.

25 november

25 november. Om exakt 1 månad är det juldagen vilket innebär att man vid den här tiden då precis har kommit hem från julottan. Det gjorde aldrig greve Clemens af Ernstam eftersom han blev mördad strax innan gudstjänstens början. Av en sparkande häst sades det men brodern Urban hade visst någonting med saken att göra. Sedan blev drängen Edvin mördad och därefter blev veterinärpraktikanten Siv utsatt för ett mordförsök. Den för de flesta okände gästen på fiedikommisset Brunn, Georg Essman, börjar nysta i garnhärvorna och kommer någonting skrämmande på spåren. Strax därefter är det hans tur att få spjället stängt men vaknar av att kakelugnen ryker in. Så småningom klarnar allt, det är verkligen kanslirådet Urban af Ernstam som är mördaren vilket avslöjas vid ett nytt mordförsök på veterinärspraktikanten. Stieg Trenter skrev historien och Arne Mattsson regisserade. Filmen heter "Det kom en gäst" och spelades in 1947. Några av scenerna är för övrigt filmade vid Lindholmens station. Själv har jag aldrig varit på julotta. Det verkar ju livsfarligt, precis allting kan hända. Då är det lugnare att se den på TV, där kan ingenting hända.

24 november

Persikor i sockerlag med vispgrädde, god efterrätt. Under en lång period den enda efterrätten, möjligen med konserverade päron som konkurrent. Vi åt det mycket hemma förr i tiden. Det var lätt att ta till och så var det både gott och nyttigt. Ingen har dött av lite vispgrädde, allt annat är bara dumt snack. På våra plåtburkar stod det oftast Del Monte. De kom från Kalifornien med fraktbåt, nu kommer de någon annanstans ifrån och kan heta till exempel Pride. Raymond Carver har kommit ut med en novellsamling på svenska. Den heter "Där jag ringer ifrån" och verkar vara en given julklappsbok. Novellerna är korta och brukar beskrivas som "minimalistiska". Möjligen berodde detta på en förlagsredaktör som gillade att gå hårdhänt fram med sax och strykningspenna. Han omformade novellerna lite efter eget huvud vilket inte alltid gjorde Carver så glad. Denne ville skriva längre och mer ordrikt men tydligen var det förlagsredaktören som bestämde. Jag tänker att "Persikor med grädde" skulle kunna vara namnet på en typisk Carvernovell. Själva innehållet hänger fortfarande i luften men mycket är ju vunnet med en bra titel. Fortsättning följer i denna fråga.

23 november

En strålande dag, solsken, någon plusgrad. Tempen var under nollan för några timmar sedan men nu har det ordnat upp sig. Jag ägnade en timme åt att montera ett element i vardagsrummet. Vissa svårigheter uppstod på grund av oklarheter om vad som var upp eller ner på åbäket. Slutligen visade det sig att ner skulle vara upp och då gick det bättre, då passade faktiskt fästena. Körde därefter den vackra vägen till Gudby där Svartrökarna har sitt näste. Falukorv, rökt skinka och dito medvurst plus en del annat smått och gott blev bytet. Fortsatte traditionen med att smaka på medvursten så fort jag satt mig i bilen. Den korven har ju en härlig smak som känns långt efteråt i munnen. Tillbaka igen samma väg, njöt av landskapet och av musiken på bilradion. Tänkte på det här som Kalle Sändare sa om hur viktigt det är att ha med sig en bra mobiltelefon när kör omkring "i landskapet". Helst en Sonab givetvis. Själv har jag en Samsung, den känns också trygg. Tillbaka i hemmet smakade det fint med lite rökt skinka på en bit Leksandsknäcke, ett glas mjölk till det. Dessutom läsning av en bok som handlar om Dal Västra Värmlands Järnväg. Jag kan inte tänka mig att tillvaron skulle kunna vara bättre än med just de här utrustningsdetaljerna. Rätta mig gärna om jag har fel.

22 november

Vägen ner mot Vadakullarna. De är tre stycken och från den högsta är utsikten fin över landskapet. Längre bort går Långhundraleden på vilken vikingarna antas ha rott ända fram till Uppsala för att dricka mjöd, äta flugsvamp och rumla om i största allmänhet. Samma tradition finns kvar även idag - på sista april. Då är hela stan som förvandlad. Men jag vet ju egentligen ingenting om Uppsala, bara att det finns gravhögar där. De är lite större än Vadakullarna. Det som också finns är Lindwalls kaffe, Andersson & Tillmans falukorv samt Slottssenap. Men den tillverkas inte längre i Uppsala utan i Polen. Billigast är bäst, resonerade direktörerna. Frågan är om det verkligen är så. Nu har en nykomling vid namn Fyrissenap, stuckit upp huvudet. Den verkar intressant men jag har aldrig sett någon förpackning i butik. Vid Faringe fanns under en tid två rostiga cisterner med texten SLOTTSSENAP. De stod vid sidan av järnvägsspåren och såg dystra ut, nu är de borta. Antagligen befinner de sig i senapscisternernas himmel där de drömmer om den tid när de skinande blanka levererade senap från Uppsala till när och fjärran. Tja, sånt kan livet vara. Det är bittert men svårt att göra något åt.

21 november

Ingen tidning vid 05.30 men på SVT:s hemsida står det att snön ska komma. Ett lågtryck drar in över södra Sverige och pumpar ut sitt innehåll på lämpliga ställen. Varning för halka utfärdas. Undrar om detta lågtryck har rört sig över Helgolandsbukten? Där utkämpades under 1:a världskriget två sjöslag, ett 1914 och ett 1917. Hela ön Helgoland lär vara full av underjordiska gångar och militära installationer varav de flesta är förseglade för alltid. Till några av dem som inte är det, förekommer guidade turer. Fler öar: Sylt och Borkum. På den sista finns en liten järnväg som fraktar turister mellan hamnen och det lilla samhället Bahnhof. På övriga tre ostfrisiska öar finns också järnvägstrafik i det lilla formatet. Man kanske skulle besöka dessa platser. Finns det någon anledning till att inte göra det? Nej, absolut inte. Sommartid går färjorna i skytteltrafik från den tyska kusten, hopp-on, hopp-off. Läser en annan bok om en ö, nämligen "Fårets gröna öga" av Olle Hammarlund från 1967. Ön är förstås Fårö och boken inköptes på en loppis sommaren 2012 just på Fårö. Mycket intressant läsning. Bland annat skriver OH om Helgomannen som vi först trodde var en rauk men det är ju ett fiskeläge. Där stod vi och tittade ut över havet. Det såg ut som vanligt. Det gör det väl alltid, eller..?

20 november

Kura skymning; gjordes förr i tiden framför kakelugnen. Elden sprakade och mörkret föll. Berättelser från gamla tider togs fram. De gamla mindes det som varit, det var något suggestivt i luften. Fler vedträn lades på brasan. Kakelugnen var en bra värmekälla. Efter en kall natt kunde den fortfarande vara ljummen. Kvällarna var oerhört mörka. Det var skönt att stänga dörren och regla om sig. Hade man en gång kommit in ville man inte gärna gå ut igen. Nere på grusvägen sågs ljuskäglorna från enstaka fordon. Novemberkvällen var outgrundlig. Så småningom sattes radion på. Man fick leta på mellanvågen efter stationerna. Många hade fantasieggande namn: Königsberg, Praha, Bruxelles, etc. Vi hade ingen vidare antenn, därför hördes många av dem svagt eller inte alls. Sveriges Radio var dock inga problem. När vi gick och la oss hade brasan oftast brunnit ner. Det kunde glöda lite i eldstaden men det var också allt. Sedan sov vi gott hela natten. Det var andra tider då men det visste inte vi. Vi tyckte att allt var som vanligt och det var det ju också.

19 november

Mörkt som i graven, "bibleblack" skrev Dylan Thomas. Han visste mycket om hur svart livets tillstånd kunde vara. Men det fanns ju ingen svärta som inte arton raka whisky kunde lysa upp. Det blev förstås några för mycket, speciellt den där sista gången i New York 1953 då allt tog slut. Vad hade han där att göra? Pengar förstås. En föreläsningsturné drog in en hel del slantar till hushållskassan. Mycket gick åt förstås. Spriten kostade och hemma skulle barnen ha mat. Caitlin hade förstås också önskemål. I efterlämnade dagböcker framgår det att hon trots deras uppenbart våldsamma och turbulenta äktenskap, ändå saknade honom. De både kunde och inte kunde leva med varandra. Hon dog 1994. Nu är det som sagt bibelsvart. Tidningen har inte kommit. Det är inte så kallt men katten ville ändå inte vara ute särskilt länge. Den dricker lite vatten, knaprar torrfoder och går sen och lägger sig igen. Till detta kan bara tilläggas att den 19 november 1949 inföll på en lördag och att Elisabet hade namnsdag även då. Stort grattis!

18 november

Ångrar bittert att jag inte köpte radion på Pepparkakshuset i Norrskedika. Varför är frågan man ställer sig. Den kostade bara 300, var snygg och hade bra ljud. Det stod så på lappen som satt fastklistrad på radions front - BRA LJUD! Visst vill man ha en radio med bra ljud. En som det står DÅLIGT LJUD på, blir aldrig såld. Jag funderar nu på att åka upp igen till Norrskedika och chansa på att den finns kvar. I och för sig behöver jag inte chansa, jag kan ringa först och kolla läget. Eller mejla. Ryktet säger att Pepparkakshuset har öppet på helgerna året runt. Det är klart att radion finns kvar. Vilket fabrikat var det? Grundig, Blaupunkt, Telefunken; de tyska märkena är ju kända för sin fina kvalitet. De har ett väldigt gott rykte. Men även Philips eller Luxor går bra. Huvudsaken är att radion har ett elektriskt öga. Jag hann inte se det vid förra besöket i september men det elektriska ögat lär kunna följa dig vart du än går i rummet. Kanske finns också kopplingsmöjlighet via adapter, med min Samsungtelefon. Då går det att lyssna på internetradio i den gamla radion, den som har BRA LJUD. Jag hoppas givetvis att den fortfarande står där på sitt podium även om några veckor. Det vet man förstås inte. Om man ringer vet man. Eller mejlar, vi lever ju i den moderna tiden. BRA LJUD, det låter sannerligen något. DÅLIGT LJUD vill ingen ha. Det säger sig väl självt?

17 november

Dagarna rasslar iväg. Sommaren har blivit höst och snart är det vinter. Återkommer till den arktiska kylan. Den infinner sig inte förrän i januari men då med besked. Sträng kyla och stora snömängder lär det bli enligt vädertjänsten. Minns påsken 1956 då det var så stora mängder snö att våra gäster inte kunde köra bilen upp till stugan vid Tibble. Istället fick de parkera nere vid gården och pulsa över gärdet. I alla fall tror jag att det var 1956, kan i och för sig ha varit året innan eller året efter. Snön hade fallit tungt i flera dagar. Gårdens folk fick spänna hästarna för snöplogen för att hålla vägen ren. Vad jag vet så fanns det ingen plogbil i maskinparken. Bläddrar lite i "Husmoderns köksalmanack 1954". På omslaget sitter mor och dotter och vispar någonting iförda exakt likadana grönvitrandiga förkläden. Men är de verkligen mor och dotter? Troligen inte. Kvinnan liknar mer en tidstypisk fotomodell från 1950-talet. Hon vispar glatt på något som inte syns i skålen. Flickan stirrar halvdystert ner i sin skål vars innehåll hon försöker fluffa upp med hjälp av en ballongvisp. Det är en lustig scen som luktar arrangerad lång väg. Inget konstigt med det. Det var och är så när fotografer, art directors och andra slår sina (kloka?) huvuden ihop. Själv ska jag nu slå mitt eget huvud ihop och gå till sängs. Det är en scen som inte är arrangerad, den är helt naturlig.

16 november

Den arktiska kylan lär vara på väg. Är det sanning eller bara en vanlig skrämselanka för att tidningarna har nyhetstorka? En arktisk kyla måste väl innebära temperaturer ner mot minus 30 eller 40 grader. Det låter fruktansvärt. Och ganska otroligt för oss som bor i syd-och mellansverige. Uppe i norr är det förstås en annan sak. Där är man van vid det klimatet. Själv har jag bara upplevt minus 27 som lägsta temp. Då frasade det i lungorna om man nu var dumdristig att vistas utomhus, vilket man inte gjorde många minuter. Jag vill minnas att detta var på en nyårsafton i slutet av 1970-talet. Jag hade vid den tidpunkten en VW Golf som var behäftad med många småfel. Dock startade den snällt på nyårsdagens förmiddag, med hjälp av motorvärmare ska sägas. Utan hade den nog fortfarande stått och skorrat. Jag kommer inte ihåg om den efterföljande vintern var tung och hård. Kanske var det bara nyårshelgen som hade dessa egenskaper. Tio år senare hade vi tre milda vintrar i rad, det tyckte jag var skönt för då slapp man både skotta snö och frysa. Man kunde ju ha mysigt ändå. Varför inte tillsammans med en Apotekarnes Julmust? Det är en dryck som ger såväl stimulans som vederkvickelse. Passa på nu och köp några stycken, det är absolut ingen idé att vänta. Det vore faktiskt rent kriminellt.

15 november

Vildsvensken hette egentligen SK. I nyktert tillstånd var han en glad och trevlig människa, med eldvatten i kroppen var förhållandet det omvända. Då gick man gärna omvägar för vem ville höra att man skulle bli mördad om man inte drog åt helvete illa kvickt? Vad jag har förstått så inträffade dessa perioder alltid i samband med att pensionen kom. När den var slut fanns det inget att handla spiritousa för och då blev vildsvensken glad och god igen. Han hamnade  på dagordningen igår när jag lade ut några bilder av en husgrund på Facebook. Det visade sig att på detta fundament hade F2:s skyttepaviljong en gång stått. Där förvarades måltavlor och annat som tillhörde den närbelägna skjutbanan. En bit bort, helt nära E18, låg ett litet torp, nu rivet. I det bodde Vildsvensken. Hur det kom sig att han bodde där eller vad han arbetade med i yngre dagar, har jag ingen aning om. Nu finns bara ett antal syrenbuskar kvar och vill man minnas den vilde svensken, är det bara att gå dit och njuta av dofterna en härlig försommarkväll. Själv minns jag honom på en pensionärsresa till Sandhamn i mitten av 1970-talet. Då var han mycket glad (på ett trevligt sätt) och sjöng om att det brann "i martallens topp". Han kunde alltså sin Evert Taube vilket får en att misstänka att SK hade flera bottnar i sin ryggsäck än vildheten. Frid över hans minne.

14 november

I den första Hillmanfilmen, "Damen i svart", försöker detektiven Freddy (Nisse Hallberg), förföra modellen Sonja Svensson (Lena Granhagen), genom att läsa en dikt för henne som han påstår att han skrivit själv och att det var just henne som han hade i tankarna när han skrev den. Han deklamerar: "Dina ögon äro eldar, för din heta ungdoms skull." Modellen Sonja tycker om dikten men när Freddy säger att han har massor av liknande poem nere i tältet och föreslår en promenad dit, fnyser hon bara och avfärdar hans invit. Hon har förstås varit med förr och vet att herrar som försöker imponera med romantiska dikter på damer, sällan är att lita på. Helt klart är att Freddys avsikter inte är alltigenom ärliga. Han ljuger till exempel om diktens ursprung. Självklart är den inte skriven av honom utan av Erik Axel Karlfeldt. Dessutom hoppar Freddy över ett antal strofer för att direkt klämma i med slutraden som också blir fel. "För min heta ungdoms skull" ska det förstås vara. Nej, Freddy bör nog tas med en nypa salt och min åsikt är den att Sonja Svensson gör helt rätt som håller den vältalige friaren kort. I filmens fortsättning får man annat att tänka på än livslustig lyrik. En mördare ska fångas och det gör sig inte med ord. Vem kunde tro att den skyldige var .... Jag kunde det förstås eftersom jag sett filmen ett antal gånger tidigare. Den är väldigt bra.

13 november

Drog ut en tand igår, en stor jäkel som var inflammerad. Gick ändå ganska bra utan större smärtförnimmelser. En ynklig rotrest fick också stryka på foten och den befinner sig nu på rotresternas kyrkogård. Tandläkaren sa att jag måste sitta stilla i cirka två timmar efter utdragningen vilket passade mig perfekt. På Kanal 1 visades nämligen en av mina favoritfilmer, Arne Mattssons "När mörkret faller". Jag hann se sista halvan där allting fick sin förklaring. Senare på kvällen såg jag "Terror by night", en Sherlock Holmes rulle från 1946. Sherlock och Dr. Watson befinner sig på ett tåg på väg från London till Edinburgh. Deras uppdrag är att förhindra att världens mest berömda ädelsten, Star of Rhodesia, stjäls. Detta lyckas givetvis och som bonus tar man dessutom fast överste Sebastian Moran, en av dr. Moriartys medhjälpare som sedan länge gäckat rättvisan. Jag ger denna film tre av fem Rhodesiastjärnor. Ikväll blir det en ny film i samma serie, "Voice of Terror". Där jagar Holmes och Watson nazistagenter i andra världskrigets London. Hur ska det gå?

12 november

Hittar två böcker på Stadsmissionen i Väsby Centrum: "Baby Jane" av Sofi Oksanen och "Kommentarer från en ormbunke" av Joseph Brodsky. Denne skriver: "Vad det innebär att brinna ner, är det bara askan som vet". På omslaget har han låtit fotografera sig tillsammans med en katt, det är sympatiskt. Vi fikar på Stadsmissionen. Damen före oss beställer pannkakor med sylt och grädde men grädden är slut, det blir hon lite besviken för. Hon frågar om det inte ens finns grädde på sprayburk vilket det inte gör. Det har tydligen funnits förut, nu tyvärr inte. "Då tar jag extra mycket sylt", säger hon, "varsågod" svarar kvinnan i kassan. En kille sätter upp tavellister på en av väggarna. När han är färdig säger han "så där ja" och börjar sen ställa upp tavlorna. Det finns åtskilliga som står på golvet lutade mot serveringsdisken. Motiven är de i dessa sammanhang vanligen förekommande. Jag tycker att Stadsmissionen i Väsby C är en mycket trevlig inrättning. Man kan göra fina fynd bland böcker och skivor. Tidigare i år köpte jag till exempel Bachs Juloratorium på LP. Dessutom går det att fika och äta pannkakor om man nu vill det. Vanligtvis finns det förstås vispad grädde till pannkakorna även om den råkade vara slut idag. Antagligen tillhör denna händelse kategorin "smällar som man får ta". Det finns ju värre kan man tänka.

11 november

Kallare idag, nästan nere på nollan. Fortsätter läsa Bullen Berglunds kokbok från 1934. Del II handlar om fisk och kötträtter. Det är tunga recept som presenteras. Några av dem känns kanske främmande, jag tänker då på "Panerade grisfötter" och "Gratinerad kalvhjärna". "Oxbringa med pepparrotssås" verkar däremot gott liksom "Sjömansbiff" och "Svensk biffstek". För "Vinbergssnäckor" lägger Bullen själv in en brasklapp. De "rekommenderas icke som dietmat" skriver han och avslutar med två utropstecken. Troligen är det också så. Med tanke på Bullens, visserligen klädsamma men ändå, rondör är det väl inte troligt att han förtärde särskilt mycket dietmat. Det ska också nämnas att Bullens hustru Elsa står som medförfattare till kokböckerna. Vem som gjorde vad och i vilka proportioner, förtäljer dock inte historien. På tal om fet mat så har Mårten namnsdag idag. Själva gåsmiddagen serverades emellertid igår, den 10:e. Då dukades det upp med svartsoppa, stekt gås samt äppelkaka. I Skåneland alltså, knappast någon annanstans. En gås är ganska stor, därför behövs ordentliga utrymmen vid tillagningen. En vanlig hushållsugn är nog för liten för sådana bjässar. Där passar restaurangköket bäst. Man får också tänka på att stekning av gås är en flottig historia, riktiga avspolningsmöjligheter är nödvändiga. Bäst är kanske att avstå både soppa och gås och istället inrikta sig på äppelkakan, den behöver man inte känna tveksamhet inför.

10 november

Minns i november, den ljuva september... Insjungen av bland andra Per Myrberg med svensk text av Gösta Rybrant. Musiken skrevs ursprungligen av Tom Jones (nej, inte den Tom Jones), till musicalen The Fantastics 1960. Då hette sången "Try to remember" och blev några år senare en stor hit med Kingston Trio och The Brothers Four. I den svenska texten förekommer ordet "redoboget". Det är ett konstigt ord, jag har aldrig hört det tidigare. Enligt SAOB betyder redobogen att vara "beredd, villig, beredvillig". Versraden lyder: "...då livet är öppet och redoboget..." Kanske är det mest ditsatt för att kunna rimma på "troget" två rader ovanför. Man vet aldrig hur en textförfattare tänker. Om man visste det hade ju jag till exempel inte haft någonting att skriva om i detta inlägg i den gråaste av månader. Jag är redobogen att ta till mig alla intryck utifrån. De flesta intryck från utsidan ger oftast avtryck på insidan. Det där har jag inte själv hittat på men det låter bra. Nu är jag redobogen att ta en kopp kaffe och till den förtära en nybakad saffransbulle. Sedan ska jag stirra ut i den grå söndagsförmiddagen där grannarna med gott humör kör skottkärror fullastade med trädgårdsavfall till den för det ändamålet uppställda containern vid samfällighetens parkering. Det är ju städsöndag i området. Ve den som sviker.

9 november

Den långa gula linjen leder rakt fram ut i någon slags oändlighet medan den korta abrupt slutar i en grästuva. Så kan det gå i livet, några fastnar medan andra springer på. Dagen har mestadels varit grå. På eftermiddagen kom regnet som sedan har fortsatt hela kvällen. Satte mig framför TVn 16.00 eftersom jag hoppades mycket på tipset. Leicester spelade hemma och var favorit mot Nottingham Forest. Ettan kändes alltså säker men vad händer? Nottingham gör 1- 0 och sedan 2-0 och så var den tipskupongen kaputt. Tråkigt att man inte kan lita på lagen, att de inte spelar som de borde spela utan gör något helt annat. Det är faktiskt rent förbannat! Leicester missade dessutom en straff, den gick ribba ut. För jävligt! Kåldolmar till middag, dock ej hemgjorda utan Dafvgårds men goda ändå. Kokt potatis och lingonsylt till. Bläddrade lite i Bullens kokbok från mitten av 1930-talet. Erik "Bullen" Berglund var ju inte bara skådespelare utan också matkreatör med stora kunskaper. I hans recept sparades inte på krutet, det vill säga grädden och smöret. Det är skvättar hit och klickar dit men gott blev det säkert. För nutidens människor är Bullen troligen mest känd för sin pilsnerkorv, ett säkert kort när matfantasin tryter. Hur skulle camparna klara sig utan pilsnerkorv och norrlandspölsa på burk? Antagligen lika dåligt som det gick för Leicester idag, alltså inte alls. Är det inte helvete också? Jo, det är det.

8 november

I rubriken till detta inlägg höll jag på att skriva "8 september" men det var ju ett tag sen. Då var sommaren fortfarande ett faktum, man kunde gå i shorts och bära kortärmade tröjor med färgglada tryck på. Nu döljs dessa av långärmade tjocka tröjor och vinterjackor vilket innebär ett surt äpple för vissa medan andra trivs som lutfiskarna i vattnet. Dagens namn är Vendela. Det kommer från tyskan och år 2008 låg det på plats 99 över våra vanligaste kvinnonamn. Inte särskilt vanligt alltså. Jag har aldrig hört talas om någon som heter Vendela förutom Wendela Hebbe förstås, Sveriges första kvinnliga journalist. Jo, en till: Vendela Kirsebom, svensk-norsk modell, även filmstjärna. Hon är rätt känd vad jag förstår. Igår gick vi runt nere vid Hägernäsviken på gamla F2 området. Tornön glimmade i motljuset över Stora Värtan. Den ön skulle det vara trevligt att få landstiga på någon gång. Vad skulle man hitta där? Träd, gräs och stenar förstås, annars inget särskilt. EB sa vid ett tillfälle att det på ön fanns små stugor som flottiljpersonalen kunde få hyra för nöje och rekreation, tveksamt dock om de finns kvar. Annars kunde man ju sticka dit med sin Vendela och uppleva en indiansommar, kanske gå i shorts och kortärmad tröja med ett färgglatt tryck på.

7 november

På 1960-talet fanns en 30 meter lång varuautomat i hörnet Ringvägen-Götgatan på Söder. Där kunde hungriga köpa färskvaror dygnet runt. Lusten att fräsa upp ett par fläskkotletter klockan 02.00, kan ibland vara ohejdbar. Eller varför inte några korvar av valfri sort? Kanske isterband? 60-tals människan hade verkligen ett stort sortiment att välja ifrån. Tänka sig, 30 meter färskvaror. Det är nästan så att man tror att det inte är sant. Men det har ju stått i tidningen (SvD), så det måste det vara. Själv har jag inget minne av att någonsin ha sett denna automat. Det är förstås en miss. Saken kan förklaras med att vi sällan var inne i Stockholm vid denna tidpunkt. Vi höll oss på vår kant vilket innebar de norra förorterna. Som lantis var man inte riktigt bekväm inne i Kungl. Hufvudstaden. Folk tittade snett på oss "bönder", kanske skrattade de illvilligt bakom våra ryggar. Stadsmänniskan var en helt annan sort. De hade betongen i blodet medan vi hade mull under naglarna. Vi kände oss underlägsna när vi stötte på dessa suveräna övermänniskor. Vi kunde inte föra oss, vi stolpade bara på som om vi var ute och gick i storstövlar på något vattensjukt gärde. Inte undra på att differensen var klart markerad. Nu är förstås inte skillnaden lika stor, om den ens existerar. Det har skett en utjämning. Fortfarande kan dock en viss spänning märkas när Roslagstull passeras. Det är som att temperaturen stiger och kroppsvätskorna rinner fortare. Dessa fenomen kommer att finns kvar i ytterligare 150 år, sedan försvinner de direkt (om det nu är någon tröst).

6 november

En klassisk matlagningsfråga: hur länge ska steken puttra i grytan? "Hela dan", svarade min mormor när morbror G undrade. Man kan tycka att det var lite för länge men hon svarade förstås av erfarenhet. Korna var segare på den tiden vilket föranleder nästa fråga: var allt bättre förr? Nej, det var det inte. Korna var till exempel segare, åtminstone de som kom i fråga när mormor köpte kött. Det gjorde hon förresten aldrig, morfar skötte handlingen med den äran. Med fastspänd ryggsäck cyklade han ner till Totties Livs i Roslags-Näsby och återvände med det som behövdes för livets fortskridande. Allt var av prima kvalitet med ett frågetecken då för koköttet som kunde upplevas som ospänstigt om det inte fick sjuda i grytan "hela dan". Även den segaste märgpipa blev då mör och njutbar och kunde förtäras även av personer med dålig tandstatus. Dagens datum är 6 november, 1632 frestas man att tillägga men det var då det. "I Lützen var det dimmigt och i Bender var det stimmigt", sjöng Owe Thörnqvist en gång. Där fick han med våra båda hjältekungar i en enda mening, det var duktigt gjort. Vår nuvarande monark kan väl knappast kallas hjältekung. Sina slag har han mest utkämpat på dansgolv och i olika sängkammare (om man ska tro ryktesspridarna). Tja, tiderna förändras. Tur är kanske det. Vi förblir dock desamma intill evigheternas evighet. Möjligen är det en liten tröst när vi idag sätter gaffeln i en maffig Gustav Adolfsbakelse och låter oss väl smaka.

5 november

Oerhörda regn under natten, de fortsätter nu på morgonen. Det smattrar mot rutan. 5 grader varmt. Gårdagens tandläkarbesök gick bra. Två skadade tänder fixades till och har blivit som nya. Skönt att riskfritt kunna äta en bit Leksandsknäcke. Roslagsknäcke vågar jag mig ännu inte på, det är för hårt virke i det knäcket. Kan tänka mig att det blir knäcken för de nya gaddarna. Roslagsbröd ligger i Gimo. Åter ställs frågan: Gimo? Varför inte? Vad är det för fel i att få uppleva en äkta Knutmasso? Vissa likheter finns med Shetlandsöarnas berömda Up Helly Aa, en eldfest utan dess like. Utklädda till vikingar går vissa delar av befolkningen längs Lerwicks gator, dragande ett skepp efter sig, detta bränns sedan upp. Därefter sjungs det och dansas och framför allt sups hela natten lång. Detsamma gör man i Gimo minus vikingaskeppet. Österbybruk har en liknande tradition. Det verkar vara roligare på alla andra ställen än i Vallentuna. Bodde man i Gimo kunde man till exempel försöka leta reda på resterna av den nerlagda järnvägen till sjön Vällen. Den användes för timmertransporter, i början av 1950-talet bröts den upp. TB och undertecknad gjorde ett försök för cirka tio år sedan. Vi hittade sjön men inga järnvägsrester. Jag ställer frågan en gång till: Gimo, varför inte? Jag kan inte se några hinder. Kan någon annan göra det?

4 november

När de amerikanska fallskärmsjägarna skulle gå ombord på flygplanen inför Operation Overlord, kunde de knappt göra det på grund av att de var så tungt lastade. De fick hjälpas upp av markpersonalen. Flygplanen var av typ Douglas C-47. I England kallades de Dakota. I varje plan fanns en sergeant vars uppgift var att se till att alla verkligen hoppade. I hans order ingick att skjuta de som vägrade hoppa. Allt detta kan man läsa i Antony Beevors bok "D-Dagen". Jag har bara hunnit till sidan 47. Drygt 500 återstår. En bok som stått länge i hyllan är Svante Foersters "Klasskämpen". Mitt exemplar är en Temapocket från Rabén & Sjögren med tryckår 1964. Omslaget har orange bakgrund och är tecknat av Ove Birgersson. Jag har ägt boken sedan början av 1980-talet. Då bodde jag på Ensta Krog. Nu borde vara dags att läsa den. Den verkar väldigt intressant. Avsnitt IV börjar: Det ligger en bokhandel vid Södermalmstorg, Svanströms och Göthes, med samma stavning som i Göthe Hedlund, skrinnaren. Denne skrinnare drev en gång Shellmacken vid motorvägen i Roslags-Näsby. Han vann guld vid EM 1946 och brons på 5000 meter vid OS i S:t Moritz 1948. GH avled 2003. Detta sagt som en parentes. Visst vill man gärna läsa Svante Foersters bok. Ändå blir det inte av. Någon gång ska det bli av av, det är ett högtidligt löfte. Bokens sista mening lyder: Nu är vi hemma igen, säger morfar. Erik, vi är hemma igen. Det är vackert på något sätt, kanske säger det allt.

3 november

Dimma idag, plus 2 grader. Jag gjorde alltså rätt som lät montera på vinterdäcken igår. Nu kan vintern komma när som helst. Jag ser faktiskt fram emot den med tillförsikt. USA och Tyskland har lovat att hädanefter inte spionera på varandra. Undrar om inte Obama höll fingrarna i kors bakom ryggen och Merkel gjorde likadant. Den ena handen måste ju veta vad den andra gör. De är goda vänner men inte så goda vänner. Däremot är de lika goda kålsupare, det är ju någonting helt annat. Då äter man kålsoppa ur samma skål. Vilken fasansfull tanke, kålsoppa är ju inte ens gott. Möjligen om man tar bort kålen och "blasket" och bara äter upp frikadellerna men de är inte särskilt goda de heller. Salt sill är en helt annan sak. Panerad och stekt äts den tillsammans med löksås och kokt potatis, en delikatess. Kanske skulle man passa på nu när det är rea. 10 kronor per sill är inte mycket. Det beror förstås på storleken. Talar vi om gamla tiders islandssill är det bara att tacka och ta emot. Menas det däremot den moderna tidens sill som knappt är större än en strömming, då säger jag "nej tack, inte den sillen". Troligen är det den som åsyftas. Den gamla hederliga islandssillen försvann runt 1968 och har efter det aldrig återfunnits. Att några exemplar skulle ha lyckats ta sig fram till fiskbilen utanför Willys i Arninge, är knappast troligt. Frid över dess minne, det var en god sill.

2 november

Alla Helgons dag, dags att plocka fram "Allhelgonanatt på en lantlig kyrkogård" av Matts Rying. Den kom ut 1983, Martin Lamm tecknade omslaget. Undertiteln är Svit Opus XIII. Den kostade 20 kronor på rea, ett fynd givetvis. Jag ska läsa den senare ikväll när mörkret har lagt sig. Just nu är inte stämningen den rätta. Istället letar jag igenom morfars gamla dagböcker från 40 och 50-tal för att se om han skrivit något om just den här helgen. Nej, inte en enda notering finns. Kanske var den inte så viktig. Morfar cyklade varje höst till sonens grav på Össeby-Garns kyrkogård för att täcka den med granris inför vintern. Varje vår blev det en ny cykeltur för att ta bort granriset och snygga till när våren stod för dörren. Jag har inget minne av att vi någonsin tände ljus på gravar. Det blev senare på 1970-talet när jag fick körkort och bil. Ikväll är det mörkt och varmt. Vallentuna kyrka är upplyst, parkeringen är full. Vi går ner till minneslunden. Där är det nästan trängsel. Efter att ha tänt ljusen står vi en stund, därefter promenerar vi tillbaka. Allhelgonanatten är mycket mörk men kyrkogårdens ljusmattor lyser upp. Andarna surrar omkring, de hörs men syns inte.  De syns men hörs inte. Ingenting är som man kan tro, det är på ett helt annat sätt.

1 november

1 november, Allhelgonadagen, ej att förväxla med Alla Helgons Dag som är i morgon. Men visst är det lätt att ta fel mellan dem. Vad är egentligen skillnaden? Den är att Allhelgonadagen alltid infaller den 1 november och Alla Helgons Dag på lördagen i den vecka som infaller vid månadsskiftet oktober - november, oftast vecka 44. Alla Helgons Dag är röd i almanackan, således en helgdag. Söndagen efter kallas för övrigt Alla själars dag. Detta var mycket om liv och död men man måste ju äta också. Idag blir det kycklingfiléer som skärs i mindre bitar och steks tillsammans med kryddor. Därefter blandas grädde och Philadelphiaost i och "grytan" får puttra en stund. Serveras tillsammans med ugnspotatis och en sallad. Gott och enkelt skulle jag vilja säga, det är en rätt som passar alla själar. Alla helgon också för den delen.