Inte så kallt idag, +4. Rena värmeböljan. Långkalsongerna är ändå på liksom tjocktröjan. Man vet ju aldrig. 1950-talet var spionernas årtionde men jag såg aldrig några. Många andra gjorde det. Enbom nämndes igår, marinspionen Andersson var en annan och misstankarna mot Stig Wennerström hade börjat segla upp. Detektiven "Allmänheten" skötte sitt jobb väl. I USA arresterades makarna Rosenberg och dömdes till döden för överlämnande av atomhemligheter till Sovjetunionen. Många protesterade mot avrättningen men den genomfördes ändå den 19 juni 1953. Då var jag fyra år gammal. Långt senare läste jag om atomspionerna i en bok hemma hos L och I, det var när de bodde på Hangarvägen i Hägernäs. Lägenheten låg på åttonde våningen. Från balkongen var utsikten fin men också skrämmande, man kände suget från marken under. Där bodde de fram till 1968, därefter blev det flytt till Solna. Då hade spionerna redan slutat gå omkring i trenchcoats medan de bar runt på resväskor som innehöll radioapparater speciellt framtagna för sändning och mottagning av kodade meddelanden. Spionerna såg istället ut som vilka som helst, de hade alldagliga utseenden utan några särskilda kännetecken. För egen del tycker jag att det var bättre förr när saker och ting var tydligare. Dessutom var charkprodukterna bättre men det är ju så självklart att det inte ens behöver nämnas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar