30 september

Edison gäller som glödlampans uppfinnare men egentligen var den redan uppfunnen - av Heinrich Göbel. Cykeln uppfanns av en sibirisk bondpojke som dock till sin förvåning fann många cyklister på gatorna när han för första gången besökte provinsens huvudstad. Han bodde så isolerat i vildmarken att nyheten om den sensationella velocipeden inte nått ut dit. Vad är sanning, vad är myt? Min första cykel var en Rex eftersom det var cyklarnas konung. Min andra var en Monark, den var av papper och bark. Det var roligt att sätta fast en kartongbit på cykeln så att den slog mot ekrarna, då lät den som en moped. Nöjena var inte så utvecklade på den tiden, man var glad för det lilla. Dessutom ville man gärna ha en kana istället för sadel på cykeln och ett styre med en "pinne" tvärs över. Tufft är bara förnamnet. På kvällarna cyklade man ner till gården på grusvägen, körde runt om ladugården och maskinhallen och sen tillbaka igen. Det var en sväng som hette duga. De svängar som finns nu duger inte. Åtminstone skapar de inte samma sensationer. Därmed inte sagt att allt var bättre förr. Bredbandsuppkopplingarna är mycket bättre idag och det är ju tur för annars skulle detta inlägg aldrig komma ut i cyberrymden. Med brevduva blir det ju inte samma sak, eller hur?

29 september

Tät dimma idag på morgonen, temperaturen runt nollan. Vissa i området har redan börjat elda i sina braskaminer. Jag såg att O och M också fått upp en skorsten på sitt tak. Förra året frågade O mig om jag hade satt in vår kamin själv men det hade jag ju inte, det var Johansson Skorsstenservice som fixade biffen, rättare sagt en underleverantör till denna firma. Det är trevligt att elda lite och få bort råheten i luften. Jag skrev tidigare om att bygga ett vedförråd längs med förrådsväggen men det bygget har ännu inte kommit igång. Mycket annat pockar istället på uppmärksamhet, som till exempel tapetsering av vårt nya sovrum. Helt utan anledning kommer jag plötsligt att tänka på Johnny Bode; mytomanen, bedragaren och nazisten som verkligen gjorde sitt bästa för att sänka sin lovande karriär genom att just ikläda sig dessa roller. Han dog utfattig i Malmö 1983. En av hans sista kupper var att lura till sig en julskinka från en restaurang. Mest känd är han för "Bordellmammas visor" och liknande insjungningar men under sin tid i Österrike skrev han också operetter. En av hans pseudonymer var Juan Delgada, en annan var Rob Robertson. Själv använder jag inte pseudonym, däremot gärna grädde i kaffet för kaffe utan grädde är som ... ja, ni vet själva, det vill man ju inte vara utan.

28 september

Sur i magen, får ta en Losec. Men så har dagen också varit hård. IKEAS databord Mikael visade sig vara en tuff match. Det var nästan så att man fick utropa: "Har du blivit levande, din jävel!". Dock lyckades jag så småningom få ner fanskapet på rygg och kunde inkassera poäng. Tre originalskruvar fattades i förpackningen men den fadäsen kunde repareras med egna, tur att man har några lösa. Förutom Mikael kom TV-möbeln Bestå på plats liksom den resterande köksstolen Börje. Hyllan Ranglig, glasskåpet Kross samt köksstegen Falla, fick dock stanna kvar i sina förpackningar. Man orkar inte med hur mycket som helst en dag som denna. Det är ju en ny dag i morgon och då väntar nya prövningar. Kanske blir det rotmos och fläsklägg som i och för sig inte är någon prövning. Tvärtom, det är ju bonus. Nu går höstdagen mot sitt slut. Lika bra att detta blogginlägg gör likadant. Det slutar HÄR!

27 september

Inte så kallt idag, +4. Rena värmeböljan. Långkalsongerna är ändå på liksom tjocktröjan. Man vet ju aldrig. 1950-talet var spionernas årtionde men jag såg aldrig några. Många andra gjorde det. Enbom nämndes igår, marinspionen Andersson var en annan och misstankarna mot Stig Wennerström hade börjat segla upp. Detektiven "Allmänheten" skötte sitt jobb väl. I USA arresterades makarna Rosenberg och dömdes till döden för överlämnande av atomhemligheter till Sovjetunionen. Många protesterade mot avrättningen men den genomfördes ändå den 19 juni 1953. Då var jag fyra år gammal. Långt senare läste jag om atomspionerna i en bok hemma hos L och I, det var när de bodde på Hangarvägen i Hägernäs. Lägenheten låg på åttonde våningen. Från balkongen var utsikten fin men också skrämmande, man kände suget från marken under. Där bodde de fram till 1968, därefter blev det flytt till Solna. Då hade spionerna redan slutat gå omkring i trenchcoats medan de bar runt på resväskor som innehöll radioapparater speciellt framtagna för sändning och mottagning av kodade meddelanden. Spionerna såg istället ut som vilka som helst, de hade alldagliga utseenden utan några särskilda kännetecken. För egen del tycker jag att det var bättre förr när saker och ting var tydligare. Dessutom var charkprodukterna bättre men det är ju så självklart att det inte ens behöver nämnas.

26 september

Första natten med minusgrader, det är rysskylan som väller in. Vi kan inte värja oss mot den. Luftvärmepumpen är nu på, det är inget att tveka om. I "Dead Water" visade sig mördaren vara en överraskning, en outsider, en som man inte räknat med. Det var bara Jimmy Perez som i slutskedet gjorde det och den beräkningen visade sig vara korrekt. Motivet var hämnd förstås som det ofta är. Brottet hade alltså ingenting med oljeindustrin att göra som man först trodde. Så gör en skicklig författare; lägger ut dimridåer vilket inte är så svårt på Shetlandsöarna där den tunga dimman ofta ligger tät över landskapet. Även ute på havet, då kallas den Sea Haar. Mördaren i boken var helt klart skyldig men frågan är om Fritjof Enbom verkligen var det. Natten till juldagen 1951 avslöjade denne för en bekant att han var chef för Grupp Norr, en spionliga vars huvudsyfte var att förmedla militära hemligheter till Sovjetunionen. Det mesta av det som fanns i bunkrar, försvarslinjer och fort, kände ryssarna nu till. Inför en eventuell angripare stod Sveriges försvar med byxorna nere, allt tack vare den obetydlige SJ-tjänstemannen och journalisten Fritjof Enbom. Året därpå dömdes Enbom och hans "medspioner", till långa fängelsestraff. Samhället slog till hårt och utan att tveka. Några tvekade dock och idag är nog de flesta överens om att Enbom var en mytoman som levde i en helt egen fantasivärld. Ingen spionliga existerade, radiosändaren som Enbom sade sig ha använt var obrukbar och i spanska inbördeskriget hade han definitivt aldrig deltagit, trots att det var där som de första kontakterna med öst skulle ha tagits. Genom sina lögner drog han inte bara sig själv i fördärvet utan också de fem medåtalade. Livet igenom fick de dras med spionstämpeln, den gick aldrig att tvätta bort. Slutligen -  radion på bilden har garanterat aldrig använts till annat än att lyssna på vanliga radioprogram med.

25 september

Kallt i morse, inte mer än 1,7 grader. Temperaturen bör dock stiga under dagen. Funderar på att bygga ett vedförråd längs med förrådsväggen på framsidan (när jag blir frisk vill säga, nu är jag ju så sjuk att jag inte ens orkar tänka klart). Jag tror att det kan bli bra med ett sådant förråd. Då kan man köpa in större partier ved och inte dutta med säckar som blir väldigt dyra i längden. Viktigt är förstås att luften cirkulerar runt vedträna så att de torkar ordentligt. Att elda med blöta vedträn kan göra den lugnaste människa nervklen. Vi får se när bygget kan komma igång. Inte nästa vecka och inte den därpå heller, möjligen därefter. Då är vi en bra bit in i oktober. I "Dead Water" börjar nätet dras åt. Det gäller bara att maskorna inte är så grova att bytet slipper ut. En dubbelmördare får helt enkelt inte gå lös. Det är annars makalöst vackert på Shetlandsöarna, jag får bilder därifrån varje dag via Facebook. Ett besök på ögruppen står högt på prioriteringslistan. Det borde inte vara omöjligt att anordna ett sådant - flyg till Edinburgh och därifrån nytt flyg, nu ett betydligt mindre plan, till Sumburgh Airport utanför Lerwick. Varför är man rädd för att flyga? Därför att man tror att planet ska störta. Det händer inte så ofta men det händer, det måste man ta med i beräkningen. Därför blir det ingen resa till Shetland, däremot en med bil till Upplands-Bro där Café Mazarin ligger. Hoppas det finns kvar för man vill ju gärna ha en mazarin till utflyktskaffet.

24 september

Bob Dylan hänger på en dörr i Norrskedika. Han hade guran med sig och rev av några låtar inne i möbelförrådet. Därefter gick han tvärs över gatan till den andra loppmarknaden men ägaren till den fick en kniv i sig för några år sen och la av med verksamheten. Efter det flyttade han till Öregrund där han fick en ny kniv i sig men nu mår han visst bra. "Aha", sa Dylan, hoppade in i sin Buick Six och drog iväg in i det uppländska landskapet. Idag är det den 24 september, Gert har namnsdag. Det blåser inte lika hårt som igår, däremot regnade det i natt. Jag är fortfarande förkyld. Det gör ont när jag hostar. Jag har druckit te och kaffe och fortsatt läsa "Dead Water" av Ann Cleeves. Jimmy Perez, Sandy Wilson och detektivkvinnan från Hebriderna, Willow Reeves, försöker ringa in Jerry Markhams mördare men det är inte lätt. I det här stadiet verkar alla uppföra sig misstänkt. Nu märker jag att det regnar igen. Från halv sju fram till 09.15 var det faktiskt uppehåll. Det är klassisk morgon i P2. Fördelen med att vara sjuk är att man kan lyssna på den typen av program. För en stund sedan nämndes Dvorak. När Martin Ljung sa "Mozart och ...Dvorak" i Rockfnykis trodde man ju att det namnet var ett skämt. Han sjöng också "...det var Jailhouse Rock, Rock around the clock och så Rock i Örtagård..." Det tycker jag var roligt, det skrattade man mycket åt på den tiden. Men som Dylan sjunger nedanför jättetallen i Flymyra dit han nu hunnit, "... the times they are a'changing". Det gör de ju hela tiden. Är det inte för jävligt?

23 september

Livet är en dröm. Just nu en snuvig sådan. Rasp i halsen och blött under näsan, typiska tecken på en förkylning. Mycket mer än så är det inte men dagen kommer naturligtvis att tillbringas inom hemmets fyra väggar. Jag behöver inte ens tänka på jobbet men frågan är vad de gör just nu. Klarar de sig utan mig? Troligtvis gör de det mycket bra. Nu slipper de ju någon som springer runt och ställer till allmän oreda. Äntligen får de arbeta på ett drivet pedagogiskt sätt inom de fastställda ramarna. Slut med hafsverk, improvisationer och låt-gå politik. Men det gäller bara till och med onsdag, på torsdag är jag troligen tillbaka och då återgår vi till den gamla ordningen. Under tiden passar jag på att läsa intressanta artiklar i gamla nummer av tidningen FiB. I nummer 5 1953 berättar till exempel Gunnar Nordahl om tiden i Norrköping. Den varade mellan 1944 och 1949, Gunnar spelade 95 matcher och gjorde 93 mål. Sedan bar det av till AC Milan men det är en annan historia. I nummer 33 1957 får vi följa med en u-båtsbesättning ner till 78 meters djup. Det låter inte så tilltalande varför jag snabbt återvänder till ytan. Att bege sig ner till havets botten verkar vansinnigt, vad har man där nere att göra? Då är det bättre att sitta här på marknivån och titta ut genom fönstret. Solen skiner visserligen men de kraftiga höstvindarna tar tag i träden och ruskar om dem. Snart faller löven men det är också en annan historia som får väntas med att berättas. Att den kommer att berättas är helt klart, det lövar jag.

22 september

I Gimo köper jag en påse halstabletter, den kostar 20 kronor. Jag betalar med två guldtior varav den ena hela tiden åker ur apparaten eftersom det är ett 20 cents euromynt. Varför går jag omkring med det i fickan? Strax ordnar dock det hela upp sig och jag kan äntligen få förfriska strupen med några Vicks Honey Fresh. På vägen mot Öregrund passeras Uppskedika. Där stannade vi en gång och jag inhandlade "SOS Antarktis" av Hammond Innes, en författare som  tyvärr är lite bortglömd idag. Vid ett annat Skedika, Norrskedika, gör vi stopp och går in i Pepparkaksfabriken. Genast ser jag ett intressant objekt som jag slår min lovar kring. Det är en 1950-tals radio av märket Telefunken. Bra ljud står det på en klisterlapp och på en annan får man veta priset, 300 kronor. Men det blir inget köp. Jag vet inte var jag ska ha den och inte heller vad jag ska ha den till. Festen i Öregrund blir trevlig. Det är JH som fyller 60 fast egentligen gör han det inte förrän den 23 december. På väg hem idag stannar vi till i Rasbokil. Där har en annan JH köpt ett hus. Uppe på vinden gjorde han några spännande fynd; en Brownie lådkamera samt några nummer av Detektivmagasinet. Citat: Han satt nu som innehavare av en rad korvfabriker, och Tom Johnsons korvar voro kända överallt från New York till San Francisco. Bokens namn är "Dödens minut" och är skriven av John Howard. Vi får också veta att 15 000 Volvo Amazoner fortfarande rullar på Sveriges vägar. En av dessa stod utanför huset i Rasbokil. Den gick bra men hade lite kosmetisk rost på dörrarna. Därefter kör vi hem utan något annat stopp än vid McDonalds i Uppsala. Det blir två Big Mac och ett niopack med sötsur sås. Ibland vill man ju faktiskt äta någonting gott.

21 september

Kallt på morgonen men ser ut att bli en fin dag. Tyckte att jag hörde göken igår, jag måste ha hört fel. Kanske var det ett gökur. Sådana fanns att köpa i byggsats från Tyskland på 1950-talet, nu inte längre. Vissa tycker att utvecklingen gått framåt, jag tycker tvärtom att den gått bakåt när gökursbyggsatserna tagits bort. Då hade man kunnat sitta och pilla med en sådan en dag som denna. Det måste ju vara finmekanik på hög nivå. Eiffeltornet är ett exempel på grovmekanik på samma höga nivå. Tornet hålls samman av 2,5 miljoner nitar. Två gånger såldes det av bedragaren greve Victor Lustig utan att han ens själv ägde det, han var en fantastisk försäljare. Köparna var affärsmän inom skrotbranschen i Paris. De lät sig luras hur enkelt som helst. Vem var det som sa: "Världen är full av idioter som bara vill bli lurade?" Var det cirkusdirektören P T Barnum eller var det Stickan Andersson? Victor Lustig slutade sina dagar på Alcatraz där han dog i lunginflammation 1947. På dödattesten under "yrke" stod: lärling i försäljarbranschen. Kanske inte helt rätt för den som lyckas sälja Eiffeltornet två gånger är nog knappast lärling, utan snarare mästare.

20 september

Hösten har slagit upp dörren, trumpetarn Storm tutar för fullt. Han hörs över hela landskapet, det är ett spektakel från morgon till kväll. Men ännu har inte luftvärmepumpen satts på. Inomhus ligger temperaturen på behagliga 23 grader fast det bara är 10 på utsidan. Kanske håller det en bit in i oktober, hoppet finns ju alltid. Var in på Coop i Arninge för att köpa laxpudding men tji lax. Färska varor fick fortfarande inte säljas efter saneringsstängningen i början av veckan. Köttdisken och fiskdisken gapade tomma. Åkte till Vallentuna istället, där fanns det fin pudding. Köpte också grynkorv från Andersson & Tillman, antar att den är ungefär som värmlandskorv. Det kan vara intressant att veta att grynigheten i värmlandskorven beror på den hackade potatisen som tillsammans med nöt-och fläskkött, lök och kryddor utgör grundingredienserna i denna korvtyp. Värmlandskorvens dag firas för övrigt den tredje torsdagen i augusti, speciellt i Grums. Jag längtar fortfarande till Skillingsfors, jag skulle vilja veta hur det ser ut där. Framför allt vill jag se platsen där Doris Bengtsson stod när hon vinkade av det sista tåget på Skillingmarksbanan 18.20 den 27 maj 1961. Någonting värdefullt gick förlorat vid just den tidpunkten, det var Skillingmarksbanan.

19 september

Jag var till soptippen med en massa skräp. Helst vill man ju slänga allt i BRÄNNBART men det sätter de overallklädda männen stopp för: Hallå där, vad håller du på med..? Det kan man ju fråga sig men den enklaste förklaringen är väl att man vill komma så lindrigt undan som möjligt. Och fortfarande finns misstanken att allt ändå till slut blandas ihop hur väl man än sorterar. Jag har börjat läsa "Dead Water" av Ann Cleeves. Det är nummer fem i hennes Shetlandskvartett som nu således blivit en kvintett. I den förra boken blev inspektör Jimmy Perez fästmö Fran mördad av en psykopat på den lilla ön Fair Isle. I den nya boken är Perez fortfarande deprimerad och i stort sett oförmögen att arbeta. Man får se om han orkar ta itu med det nya fallet där bindningarna till oljeindustrin är starka. Hasse Alfredsson reste en gång till Shetlandsöarna. Innan dess besökte han Färöarna där han inhandlade varma underkläder som han dock förlorade när han glömde paketet på en lokal färja. Kanske åker det ännu fram och tillbaka mellan öarna. Boken i vilken han berättar detta, heter "Bästa vägen till Muggle Flugga" och kom ut 1975. Huruvida det verkligen är den bästa vägen som beskrivs, kan diskuteras. Själv tycker jag att den låter lite krånglig. Enklare vore att flyga till Edinburgh och fortsätta därifrån till Sumburgh Airport där hyrbil väntar för vidare transport upp till Shetlands norra del, Unst och dess berg Saxa Vord, "varifrån man tydligt kan överblicka Muckle Flugga, Storbritanniens nordligaste punkt". Men det var inte sant för den lilla grynnan Out Stack ligger faktiskt ännu en bit längre mot norr. Sen tar dock UK slut.

18 september

Mörkret faller mer och mer. Snart är det dags att titta på filmen med samma namn eller rättare sagt "När mörkret faller", en filmatisering från 1960 av Maria Langs roman "Tragedi på en lantkyrkogård". Vem har inte velat stiga av tåget vid Västlinge järnvägsstation en kylig kväll dagen före julafton? Kanske bli hämtad i VW-bussen av Arne Sandell, traktens handelsman, och bli körd till prästgården där kyrkoherde Tord Ekstedt förbereder årets julfirande tillsammans med sin dotter Lotta och sin hushållerska Hjördis Holm. Det här är spänning av högsta potens. Snart kommer Christer Wijk (Karl-Arne Holmsten) in i handlingen och då förstår man vad klockan är slagen. På nyårsnatten avslöjas mördaren som helt överraskande visar sig vara... Det kan jag naturligtvis inte skriva men två döda har denne person på sitt samvete, Arne Sandell och några dagar efteråt hans hustru Barbara. Det är en grym historia om sviken kärlek och gruvlig hämnd som tyvärr slår fel. Brott lönar sig inte, stod det alltid i gamla Rekordmagasinet men utan brott hade det här inte blivit min favoritfilm. Ännu är det dock inte dags att se den. Jag brukar vänta till en bit in i december när saffransbullarna och fruktkakan är bakade. Man vill ju ha lite gott fika till filmen också.

17 september

Harry Orvar Larsson, olycklig vagabond i Nils Poppes film "Pengar" från 1946. Sig själv ovetande är han miljonär efter ett överraskande arv. När han slutligen får reda på detta, har han bara några minuter på sig för att hinna i tid till advokatbyrån och göra anspråk på arvet. Det misslyckas förstås, han kommer 1 minut för sent och arvet övergår till nästa person på listan, den filosofiske luffaren Anton Bodin, en bekant till Harry Orvar Larsson. Bodin, som aldrig tidigare brytt sig om pengar, blir nu i rikenskapens stund girig och vägrar dela med sig av överflödet. I slutscenerna får Larsson ett extrajobb på Riksbanken som går ut på att bränna utgångna sedlar. Han skyfflar motvilligt in pengarna i brännugnen samtidigt som han lider alla helvetets kval. Sens moral: allting i livet går ut på pengar men det är svårt att få tag på dem. Vissa har dock lättare än andra att lyckas och det är de som har badat i kosing redan i barnbadbaljan. Olika falla ödets lotter, det är onekligen sant. Men får man bara vara frisk är ju allting bra, eller hur? I Enebyberg, på gänsen till Danderyd, finns ett hus som fortfarande kallas Poppes hus eftersom Nils P bodde där i slutet av 1940-talet. Det kommer nog att heta så även när denne geniale skådespelare fallit i glömska hos allmänheten. Om det nu någonsin blir så. Förhoppningsvis inte.

16 september

Utrikesministrarna John Kerry och Sergej Lavrov är överens om vad som ska göras med Syriens kemiska vapen. Det har de skakat hand på. Därmed är krisen avvärjd för tillfället och vi kan andas ut, det blir inget anfall. Den riktiga hösten började idag. Det regnade och var ruggigt på morgonen och kvällen, däremellan var det uppehåll. Löven har börjat rasa. Kom plötsligt att tänka på att man inte längre passerar Sagån när man kör till Västerås. Tidigare gjorde man det så bokstavligt; först skylten, därefter ån. Den låg som i en svacka. Nu har vägen fått en annan sträckning, ingen å syns till. Konstigt, någonstans måste den ju finnas. Sagån är sju mil lång och utgör under långa sträckor gränsen mellan Uppland och Västmanland. I dess vatten leker aspen, Upplands landskapsfisk. På Wikipedia finns en bild på hur denna fisk ser ut. Den är inte alls som jag tänkt mig, framför allt är den mycket större. Dess vikt kan nå upp till 12 kilo. I Sverige är aspen utrotningshotad och måste skyddas, "Upp till kamp" är anbefallt. Om jag bara kunde begripa vart Sagån med all sin asp tagit vägen. Dess försvinnande är ett lika stort mysterium som de himlahärar som ibland syns över Tillinge, nära Enköping. Jan Fridegård har skrivit om dem. När han bodde här i Vallentuna, skrev han "Torntuppen". Den skiner fortfarande på vårt kyrktorn, till alla förbipasserandes glädje. Och nu slutar jag detta inlägg till alla bloggläsares glädje.

15 september

"At the back there is a garden" stod det på skylten på Kos. Det var på hösten 1983. Jag hade med mig min Leica M3 och ett ordentligt antal hemrullade Tri-X filmer. Digital fotografering hade ingen hört talas om på den tiden. Jag cyklade runt på ön med kameran om halsen, stannade vid lämpliga motiv och tog några bilder. På kvällarna satt jag på balkongen. Mitt emot hotellet, en bit ut på en åker, låg en stor byggnad. Det var fängelset fast det visste jag inte då. Maten var god på Kos. På dagarna blev det mest grekisk sallad, till middag en köttbit av något slag. Dagarna var varma, nätterna likaså. Men värmen var inte för påträngande, den var lagom. Ett ungt par på hotellet var starkt troende. De besökte en av grannöarna där en helig grotta fanns. Känslan när de klev in i grottan hade varit omtumlande. De berättade hur man skulle åka för att komma dit men resan blev aldrig av. Trettio år senare är det höst igen och på baksidan finns det fortfarande en trädgård. Den är inte lik den som som fanns på Kos men det är likafullt en trädgård. Livets kugghjul griper tag i varandra och rullar vidare, som alltid.

14 september

Gårdagen passerade utan några olyckor. Knack, knack... Idag en resa med tåg till Roslags-Näsby för en kort rundvandring i omgivningarna. Siktet är dock inställt på Ytterbyskolan. Först kaffe och kanelbulle på Café Mumma. I den lokalen låg för många år sedan Mårds möbelaffär. Fortsätter upp mot skolan vars fasader ser nyputsade ut. Mycket är sig likt. Slöjdsalen ligger där den ska, likaså biblioteket och matsalen. Även klockorna verkar vara desamma, rätt går de också. Vi gick här från 1956 till 1962. Det vi lärde oss var att läsa, skriva och räkna, det räcker i de flesta fall. På väg ner till stationen går jag in i tobaksaffären och tippar ett 32 raders system med fem halvgarderingar. De gör jag själv, datorn gör resten. Jag frågar killen i kassan om jag skrivit rätt på kupongen och det har jag gjort. Får vänta några minuter på tåget, kliver sedan på och åker iväg. När konduktören scannat mitt accesskort frågar jag honom hur mycket pengar som finns kvar, han svarar "180 kronor". Det är konstigt för samma summa fanns på kortet innan jag åkte till Roslags-Näsby för en och en halv timme sedan. Självåterbäring? Framme i Vallentuna går jag in på biblioteket och lånar Sofi Oksanens senaste, det ska vara en stark sak. Mycket nöjd kan jag konstatera att dagen hittills blivit precis så som jag föreställt mig den. Nu återstår pepparrotsköttet men det är nog ingen fara. Vad kan gå fel med pepparrotskött?

13 september

Jag minns när vi besökte Nordians grav, det var för två år sedan. Vi parkerade bussen och påbörjade därefter en tröstlös vandring genom skogspartier och över ängsmarker. Efter en halvtimme nåddes målet, det var en härlig känsla. Mindre härligt var det att se att det från andra hållet gick att köra bil ända fram till gravhögen. Slutsats: undersök alla möjligheter innan du ger dig ut på en mödosam promenad. Kanske finns det bilväg dit du ska, det vore synd att missa den möjligheten. Den sparar nämligen mycket tid och kraft, resurser som kan läggas på annat istället. Jag tänkte plötsligt på hösten, den kommer nu. Eller om några veckor. Sommaren dröjer sig visserligen kvar men det är bara en tidsfråga. Besöket vid Nordians grav skedde på vårvintern. En del snö låg fortfarande kvar. Det blåste snålt, vi gick på rad genom markerna, det var fruktansvärt. Jag upplevde inget särskilt. Jag frös och ville hem. Ungefär halvvägs mötte vi Frisksportar-Kalle och Frisksportar-Lisa som på ett outhärdligt hurtigt sätt berättade att det just var halva vägen kvar. Så småningom kom vi verkligen fram, det var då som det blev härligt. Det hade blivit lika härligt om vi kommit med bil. Soffan stod vid Venngarns slott i tisdags. Där kommer den att stå tills den multnar ihop. Så blir det för oss alla men fram tills dess en kopp kaffe och ett wienerbröd. Nej, två. Passa på att ta ut svängarna ordentligt när tillfälle ges. När mållinjen passerats är det nämligen för sent.

12 september

"Blue Peter", en låt med Mike Oldfield som bygger på den gamla folksången "Barnacle Bill". Varför tänker jag på den mitt under handledningen på jobbet? Jag borde intressera mig mer för TBA, tillämpad beteendeanalys. Tyvärr vet jag inte vad det är. TBE vet jag vad det är - fästingburen encefalit, det är en farlig sjukdom. Jag har nästan aldrig sett en fästing. Trots att jag är uppvuxen på landet var min barndom helt fästingfri. På kvällarna stod jag uppe vid stugan och såg min skugga nå ner ända till gården. Jag befann mig i de långa skuggornas dal. Bröderna Cartwright kom ridande förbi, deras hästar gnäggade ystert. Jag är i grunden en vilda västernkille med knallpåk och boots. Jag skjuter först och frågar sen, jag är en farlig jävel. Jag tycker att den här handledningen är ganska bra. Den kommer att bli bra eftersom den inte riktigt börjat än. Det första tillfället blir den 3 oktober, en slags workshop. Handledaren verkar trevlig. Hon har ett ovanligt namn som jag inte kommer ihåg just nu. Under hela det här inledande mötet sitter jag och skriver ovidkommande saker. Det är inte bra, det tyder på okoncentration. Alla tror att jag gjort anteckningar från mötet men det är alltså fel. Jag sitter och tänker på en rolig sketch med Herngren & Ulvesson som utspelas i ett kärnkraftverk. Larmet går och Ulfvessons karaktär försöker hitta felet men hittar inget. I själva verket är det Herngrens telefon som framkallar larmljudet, han har nämligen bytt signal. Vansinnigt roligt! I morgon blir det lika roligt för då är det fredagen den 13:e. Stå ut till dess.

11 september

Älghuvudet hänger på Hotell Victoria i Töcksfors. Det kallas också för Gränshotellet eftersom det ligger helt nära den norska gränsen. Vi var där för sex år sedan. När jag nu går in på hotellets hemsida, ser jag bilden på älghuvudet i fotoalbumet (den ovan har jag dock själv tagit). En förändring har skett. Den rödbruna bakgrunden har bytts ut mot en vit. Jag minns hotellet som ganska trivsamt. Vi stannade där en natt. På dagen åkte vi runt i Töcksfors med omnejd. Vi körde upp till gränsstationen men eftersom vi hade en hyrbil fick vi inte köra in på norska sidan. Vid sjön Hurren återupplevdes en del barndomsminnen från den tid när vi hyrde hos Albert och Ingeborg Eriksson. Albert var en riktig värmlänning som kunde berätta en bra historia och "få till" den på slutet. Han hade varit anställd av Saugbruksforeningen i Halden och var mycket stolt över detta. På väggen satt ett diplom bakom glas och ram där föreningen tackade Albert för lång och trogen tjänst. Albert var lika rund som Ingeborg var smal. De hade levt tillsammans i många år men aldrig fått barn. Nu är de borta sedan länge. Saugbruksforeningen i Halden finns dock kvar. Enligt Wikipedia är det den äldsta träförädlingsfabriken i hela Norge. De kör på hela tiden, slutar aldrig.

10 september

Nyss vann Sverige i fotboll över Kazakstan, 0 - 1 blev resultatet med Zlatan som målskytt efter 27 sekunder. De här tre poängen verkar vara det som vi behöver för att komma till Rio. Vi vill ju dit nästa år. Inte jag i och för sig. Jag skulle hellre vilja till Shetlandsöarna bara jag slapp flygresan. Båt vill jag inte heller åka. Jag vill egentligen ingenstans. Möjligen kan jag tänka mig en bilresa genom Sverige, från Stockholm till Haparanda och sedan hem igen. Vad finns att se i Haparanda? Där finns en jättelik järnvägsstation, enligt uppgift landets största. Tyvärr går det inte att färdas med tåg över till Finland. Godstrafiken är omfattande men persontrafiken är sedan länge nerlagd. Två spårvidder finns på bangården; den svenska och den finsk-ryska som är något bredare. Vad gäller dagens match så hade Sverige den i sin hand. Ändå var våra motståndare inte ofarliga. De stack upp ibland och hade en del vassa lägen. En av de kazakstanska spelarna försökte sig på en "döende svanen" i det svenska straffområdet. Det gick inte, han blev genomskådad direkt. Isaksson skrattade i målet. Men det var ju ett bra försök i en viktig match där alla medel är tillåtna (nästan). Jag kom plötsligt att tänka på Orvar Bergmark som 1958 blev utsedd till VM:s bäste högerback. En gång blev han värvad till AIK av Stieg Trenter. Det är han ensam om i världen. Ingen annan har blivit det, ingen kommer att bli det heller. Det är slut med att åka taxi från Stockholm till Örebro och försöka värva fotbollsspelare. Nu görs detta på helt andra sätt.

9 september

Eurostop vid Arlanda, ett av mina favoritcentrum. Oftast ganska folktomt utom möjligen vid speciella jippon. En gång var Claes Åkesson där som konfrencier. Hugade i publiken fick komma upp på scenen och bryta arm mot svenske mästaren, få antog utmaningen. Åkesson pekade på mig och sa att jag såg stor och stark ut, jag var välkommen att göra ett försök. Tyvärr käre Claes, armbrytning är knappast min bästa gren, har aldrig varit och kommer aldrig att bli. Jag nobbade förstås. Kanske dumt. Då hade jag fått mina 15 minuter av berömmelse, de som Andy Warhol sa att varje människa borde få. I mitt fall hade det kanske rört sig om 15 sekunder men det är inte heller så illa. Igår gick jag in på Dressman och köpte strumpor, kalsonger och en svart tröja med dragkedja. Härligt när det finns kläder i 3XL, då gäller det att passa på. Därefter tog jag gratistidningarna Sigtunabygden samt Uppsalatidningen som jag läste medan Y och M shoppade klart. Bredvid mig på bänken satt en man och hans lilla dotter, de pratade ett språk som jag inte kände igen. Jag var på vippen att fråga vilket språk det var men man är väl svensk, någonting håller en tillbaka. Strax därpå kom Y och M, jag tog kundvagnen och vi gick ut till bilen. Tjugo minuter senare var vi hemma. Därmed var söndagen den 8 september i stort sett över. Ingenting spektakulärt hade inträffat vilket var precis som det skulle. Jo, jag tog ett glas mjölk istället för kaffe till kvällen, det var mycket gott.

8 september

Detta är inlägg nummer 251 av 365 möjliga. 114 återstår alltså för att få verket fullbordat. Kommer jag att stå distansen ut? Det är svårt att bedöma. Just nu är uppförsbacken fullt märkbar. Den är kanske inte lika smärtsam som den "djävulsbacke" Percy Cerutti lät Herb Elliot träna i under 1950-talets sista år när Elliot jagade världsrekordet på 1500 meter och 1 engelsk mil. Nej, det går ju faktiskt inte att jämföra mellan den backen och den som jag nu börjar känna av. Förhoppningsvis kommer det hela att fungera ända fram till den 31 december. Jag tror att det bästa är ett så jämnt bloggande som möjligt. Absolut inga ryck eller tjurrusningar, det kommer att straffa sig direkt. Att istället hålla samma tempo är modellen. Jämnheten är mitt bästa vapen. Idag var vi till Arlanda och vinkade av Japanfararen. Han skulle först mellanlanda i Prag, där byta plan och göra en ny mellanlandning i Söul. 7 timmar senare anträds sista tredjedelen av resan som avslutas i Tokyo. Vi får se när han återvänder för gott. Bilden föreställer en stenmur utanför Terminal 2. Den första blev oskarp men den andra satt direkt. Så var detta inlägg färdigt. 252:an kommer imorgon på samma kanal. Om orken räcker till vill säga. Förhoppningsvis gör den det.

7 september

Dagen ser ut att bli fin men vi kan inte räkna med något vinterunderhåll. Det hade vi inte räknat med heller, åtminstone inte idag. Igår föll Sverige ner i ett svart hål men vi lyckades ta oss upp och vinna matchen. Härligt att åter vara på väg mot Rio. Det var vi en gång förut, 1950. Då gick det bra, vi kom trea. Nacka Skoglund var med, kanske var det därför det gick så bra. På 60-talet gick det sämre för Nacka och 1974 var matchen över. Tråkigt. Det var ju Nacka man ville vara när man var grabb och delade upp för att spela tvåmål. Kurre Hamrin var också populär men han var inte med 1950, däremot i VM 1958. Jag och SN fick en gång reda på att Hamrin var hemma i Sverige på tillfälligt besök. Vi gick då till hans hus i Norskogen, ringde på och frågade om en autograf. Det var en kvinna som öppnade. Hon tog våra block och försvann in i huset. Strax var hon tillbaka med de begärda autograferna. "Tack", sa vi och bockade artigt för det gjorde grabbar i början på 1960-talet. Det var stort att få Kurre Hamrins autograf. Vi var mycket upprymda när vi gick hem. Tyvärr blev det inga fler namnteckningar i mitt autografblock och nu vet jag inte var det är. Det har blivit pulveriserat av tidens tand. Men Kurre Hamrins namn lever förstås vidare oavsett om det finns på papper eller inte.

6 september

Tidningen låg i lådan redan klockan 05.10. Tog först sockerprov; 5,3, det är ganska bra, därefter fil med cornflakes och en ostmacka. Nu har Obama flugit till S:t Petersburg för att träffa Putin. Enligt pressen har de i alla fall skakat hand men de kommer inte att prata så mycket. De talar inte samma språk. De talar i och för sig maktspråk men på olika dialekter. Dagen ser annars ut att bli fin. Till helgen har utlovats badväder, måste vara säsongens sista. Läser sedan att det blir strålande väder även på måndag och tisdag. Tog en sväng till Plantagen efter jobbet där olika typer av växter tittades på. En hette Syringa vulgaris och var någon slags syrén. Den hade undernamnet Schöne von Moskau. Det fanns inte många kunder i blomsterhangaren. Kanske andra affärsområden lockade mer denna fredagseftermiddag, bolaget med den gröna skylten torde vara ett av dessa. Köpte en New York Supreme på hemvägen, skulle inte ha gjort det misstaget. Jag kunde ha nöjt mig med en cheeseburgare eller en Big Mac. Kanske hade till och med en hård macka räckt vid hemkomsten. Nu kommer kroppen att vara tung i flera timmar. Mörkt vid 20.00. En ganska lugn dag börjar gå mot sitt slut. Den hade varit helt perfekt om det inte varit för hamburgaren. Det misstaget kommer inte att upprepas i morgon.

5 september

En bunker byggd vid tiden för Första Världskrigets utbrott. Man fruktade ett angrepp österifrån och uppförde därför en hel försvarslinje som utgick från Värtan och sträckte sig ända till Sollentuna, den kallades Norra försvarslinjen. Just den här bunkern återfinns i Arningeområdet där den på ett mycket förtroendegivande sätt överblickar Arningeleden. Såg just Leif Mannerström laga pannbiff med lök i TV, det såg gott ut. Han använde både riven och hackad lök i smeten, dessutom kokt potatis samt kikkomansoja och kalvfond. Till biffen serverades kokt potatis och pressgurka. De gamla på hemmet åt som de aldrig gjort förr. Hösten är ju en tid för husmanskost. Man slipper konstiga sallader och annat jox, istället dyker den riktiga maten upp på tallrikarna. Det kan vara kalops, pepparrotskött, rotmos & fläsklägg med mera. Just nu finns det billig sådan på Willys. De hade laddat upp ordentligt i köttdisken. På grönsaksavdelningen fanns kålrötter och morötter. Kanske blir det denna paradrätt till helgen. På tal om mat har jag just börjat läsa "Farligt att förtära" av Maria Lang. Det var hennes opus två och den utspelas i läroverksmiljö. Kan tillägga att det inte var fläsklägg som var farlig att få i sig, utan arsenik. Den bör man hålla sig undan ifrån för den har döden i släptåg. Tyvärr verkar den svenska äldrevårdspolitiken ha detsamma.

4 september

I morse syntes det första flyttfågelsstrecket; en samling gäss i perfekt V-formation på väg söderut. Deras karaktäristiska läten kunde höras över nejden. Detta är en klar markering på att sommaren nu är över även om värmen i och för sig fortsätter. Det är dock en värme som är uppblandad med kyla. På asfalten utanför jobbet hade någon bemödat sig att måla bokstäverna OA. Oskar Andersson? Vem var han i så fall? Han var en av Sveriges första skämttecknare som även arbetade i serieform. Bland annat skapade han Mannen som gör hvad som faller honom in. Begick tyvärr självmord vid 29 års ålder. Antagligen mötte flyttfågelsstrecket Air Force One som hade kompasskursen inställd på norr. Det var ju dags för USA:s president att sätta fötterna på svensk mark. Det gjorde han vid tiotiden, nästan samtidigt som jag tog bilden med OA. Jag undrar varför någon har skrivit de där bokstäverna. Att de skulle stå för Oskar Andersson håller jag för otroligt. Antagligen är detta ett mysterium som vi får leva med. Barack Obama är här idag och i morgon, sedan lyfter han och allt blir som vanligt igen. Vad ska vi då prata om? Det blir också ett mysterium som vi får leva med resten av våra liv.

3 september

Premiärkaffe av den gamla fina sorten i enkilosburkar ur vilka luften pyser ut när man öppnar dem. Tvärtom, den pyser in förstås. Inuti är det ju lufttomt, ett vakuum. Det är för att kaffet ska hålla sig bättre. Jag minns de här burkarna. Varje kaffesort hade en; Zoegas, Luxus, Cirkelkaffe och så vidare. Löfbergs lila? Kanske också de. Povel Ramel gillade Premiärkaffe. I reklamannonsen stod det att han hade två passioner i livet varav Premiärkaffe var den andra. Vilken var då den första? Musiken kanske. Jag kommer inte ihåg vilket kaffe vi drack hemma, det blev nog som det föll sig. Kokkaffe var det förstås som först maldes i en kvarn och sedan hälldes i en panna. Efter uppkoket fick kaffet sjunka och sedan serveras genom en sil så att inte sumpen kom med. En del lät pannan stå på hela dagarna. Mer vatten fylldes på vid behov samt nya bönor så att brygden skulle få nytt liv. Därefter sörplades den från koppar och fat och ibland späddes den ut med en klar för att få ytterligare kraft. På 1970-talet övergick vi till bryggmetoden. Den kändes enklare och så slamp man sumpen. Slumpen slipper vi dock inte. Den finns med i allt vi gör som nu till exempel. Hade jag inte sett denna kaffeburk igår nere vid Garnsviken, så hade inte detta inlägg blivit skrivet och det hade ju varit synd.

2 september

2 september, äventyret fortsätter. Lars Norén har skrivit en ny dagbok som just kommit ut. Jag har inte läst färdigt den gamla ännu. I den tyckte jag mest om påståendet att det bara finns en enda utbildad sushikock i hela Sverige och att han är verksam i Brunflo, Jämtland. Så långt norrut har jag aldrig varit eller har jag det? 1965 firade vi semester på en plats som heter Gåxsjö. Kanske ligger den något längre norrut än Brunflo. Sommaren 1965 var fruktansvärt kall, åtminstone på denna breddgrad. Att bada var inte att tänka på när kylslaget regn föll hela dagarna. Stugan var dock trivsam och rejäl, vi behövde inte frysa så länge vi höll oss inomhus. Eldmöjlighet fanns. Det blev en hel del brasor under veckan i Gåxsjö. Längre norrut har jag inte varit. Det är förstås en brist, den måste åtgärdas. En gammal dröm är att färdas norrut med Inlandsbanan. Från början gick den från Kristinehamn och upp till Gällivare. Nu får man ta ett gigantiskt kliv från Nykroppa i Värmland till Mora i Dalarna och fortsätta därifrån. Om man vill åka originalsträckan förstås. Dagens tåg går via Hällefors, Ställdalen, Grängesberg, Ludvika, Borlänge och fram till Mora. Sedan direkt mot Gällivare. Hela resan tar två dagar med övernattning i Östersund. Egentligen är det bara att slå till. Rättelse i sista stund: När jag nu tittar på kartan ser jag ju tydligt att Gåxsjö ligger betydligt längre norrut än Brunflo. Men i Gåxsjö finns ingen utbildad sushikock, troligen ingen outbildad heller.

1 september

1 september, nu är det på riktigt. Dagens namn är Samuel och Sam, hipp hipp hurra för dessa två. De ska få varsina förgätmigej som ju tillika är Dalslands landskapsblomma. Lustigt nog heter denna blomma forget-me-not på engelska. I Dalsland, ett av Sveriges minsta landskap, finns många magiska platser. Steneby med sina jättegrytor är en. Där stod vi en gång och tittade ner i ihåligheterna. Så mycket såg man inte eftersom de var fyllda av vatten, dock såg man tydligt att det var frågan om jättegrytor. En annan plats av stor betydelse är sjön Ånimmen vars skönhet inspirerade Otto Hesselbom till den berömda tavlan Vårt land, vårt fosterland. Dessutom tycker jag att bangården i Bengtsfors är mycket vacker. När jag stod där och fotograferade kom en man och gick förbi. Han bar en Statoilkasse i handen och började gå längs rälsen i riktning mot Årjäng. Vilket var hans ärende? Troligen var det inte märkvärdigare än att han varit och handlat på macken och nu var på väg hem till sitt ensligt belägna hus en bit in i skogen. Egentligen skulle jag idag skriva om en helt annan plats, nämligen Svenska Sjömanskyrkan i Skagen. Dit kom vi en eftermiddag i juli 2011, språkade lite med de som arbetade där samt drack kaffe. Först därefter åkte vi bort till den utstickande landtunga mot vilken Skagerack och Kattegatt slår sina kloka huvuden ihop. Då kände vi att det också var på riktigt, precis som idag. Fast på ett annat sätt förstås.