I "Atlanten rasar" nämns den svenske konstnären Roland Svensson. Han besökte ön Laerg (i verkligheten St Kilda), för att fånga dess själ med pensel och penna. Beppe Wolgers reste en gång till Aranöarna utanför Irland, det blev en stor upplevelse för honom. Povel Ramel "gyngade" hela vägen till Curaco i Karibiska havet och Hasse Alfredsson tog färjan till ön Unst där Storbritanniens nordligaste punkt, Muckle Flugga, ligger. Glöm inte Bengt Danielsson med sitt Raroia, den lyckliga ön. Tydligen är det öar som gäller för konstnärligt lagda människor. Jag är ju inte sådan men jag kan ändå tänka mig besök på Vinön, på Tornön och på Oljeön. På Arnö har jag redan varit. Dit åkte man med en sensationellt liten bilfärja. När man sett den övergivna kyrkan, tog man färjan tillbaka igen. Det är ju det som är meningen med att resa, att man kommer tillbaka välbehållen. Säkrast är förstås att inte resa alls utan istället stanna i fåtöljen. Samuel Ödmann i Uppsala gjorde så. Ja, han stannade till och med i sängen de sista 37 åren av sitt liv vilket dock inte hindrade honom från att både skriva forskningsrapporter och översätta reseskildringar. Ödmann tog helt enkelt det säkra för det osäkra, en klok man. Fast luften inne i sovrummet lär ha varit lite unken. Den blir det när man aldrig öppnar fönstren.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar