30 april

30 april: Konungen fyller år idag, 67. Han fyller folkpensionär enligt det som gällde förr. Grattis Kungen! Vad kan vi annars förvänta oss av Valborg? Regn och rusk förstås, det hör ju till att stå och frysa vid brasan. Samtidigt sjunger Hembygdskören och kommunstyrelsens ordförande berättar minnen från ungdomsåren ur en raspig högtalare. Mer: Röda Korset kränger varmkorv, kaffe med hembakt finns också att få (sockerkaka, rulltårta och kanelbulle på en assiett). Avslutningsvis ett fyrverkeri som får himlen att spricka upp. Glömt: Lokala artister, en Han och en Hon, sjunger visor till eget gitarrkomp. Så småningom dyker Folkdanslaget upp och genomför en råmande kokadrilj (elakt skrivet). Förlåt Folkdanslaget. Herr Kommunalrådet syns dock inte till. Han sitter hemma i stugvärmen och räknar pengar. Tidigare på kvällen har han påtat lite i åkern, vänt på stenarna, funderat på en utökning av domänerna. Också elakt skrivet men kanske sant. Personligen tänker jag inte alls gå ut ikväll, det är de där lokala artisterna som avskräcker. Jag föredrar att liksom kommunalrådet sitta hemma och räkna, dock inte pengar. Jag räknar minuterna fram till radioutsändningen från Uppsala där Allmänna Sången hyllar våren. En gång sprang Karl-Arne Holmsten och Åke Grönberg omkring i Uppsala just på sista april men det var i en film. Kan de inte visa den idag?

29 april

Helt orationellt; Tibbleskolan klockan 20.30 igår kväll. Tar en bild som jag sedan manipulerar så att den ska ut som en bild tagen med en leksakskamera. Obegripligt. Varför gör man så? Är det seriöst? Jag vet inte. Jag har ingen förklaring. Jag bara stannade till utanför Tibbleskolan i Täby utan någon egentlig anledning, bilen styrde sig själv och bromsade även in på egen hand, det var en kraft från ovan som genomförde dessa handlingar. Jag satt maktlös. Sittande bakom ratten lösgjorde jag mig från mig själv, gick ut, tog bilden och satte mig sedan igen i bilen. Han som var mitt första jag hade försvunnit, jag såg inte vart. Nu satt jag ensam i bilen och tänkte på hur bilden skulle manipuleras. Vignetteras. Lomoseras. Allt som slutade på -as var bra. Och så blev den så här. Blev den bra? Knappast. Däremot obegriplig, kanske även förolämpande. Min gymnasieskola med sorgkanter. Vad skulle rektorn säga? Han hette Börje Oliw, jag kan inte minnas att jag någonsin pratade med honom. Men maten var bra, särskilt korv och grönsaksgrytan och sjömansbiffen. Den 18 maj 1968 sprang vi ut med våra vita mössor på svaj. En period i livet var över, nu återstod de andra.

28 april

Sanningen har nu avslöjats. Bröderna Iain (major Braddock) och Donald Ross träffas på ön Laerg och Iain berättar hur det gick till på flotten efter förlisningen av fartyget Duart Castle i krigets slutskede. Den riktige George Braddock var döende efter att ha tillbringat 22 dagar ute på öppna havet. Han erbjöd Ross sin identitet eftersom han förstod att denne var illa ute på grund av en påstådd förbrytelse. Ross tog chansen att få börja om sitt liv. Men nu på Laerg är det definitivt slut. Han försvinner i havet eller gör han inte det? Kanske får han en ny chans, ingen vet säkert. Vädret idag har varit soligt men ändå blåsigt och kallt. När man väl kommer ut vill man in igen fortast möjligt. Tog en tur till Solna. Två sidor av Råsunda fotbollsstadion är nu rivna, två står kvar. Ett äldre par hade problem med biljettautomaten vid parkeringen. Efter att ha försökt med både pengar och kort, förklarade de att den inte fungerade. Jag sa att jag skulle försöka med mitt kort, då rasslade det till och biljetten kom ut. Visst var det konstigt. Det är lika konstigt som att de döda ser oss. Hur kan det göra det? Jag vet inte men utgå från att himlen är full av stirrande ögon som noterar varje steg vi tar. Det är ju värre än Google som åker runt och fotograferar allt med sina kamerabilar. Jag börjar redan längta efter hösten. Det är faktiskt också konstigt, kanske till och med lite sjukt.

27 april

Solsken så skarpt att man måste dra ner rullgardinen. Samtidigt blåser det på månen. Eller inte, därom råder delade meningar. Om det inte blåser, hur kunde då månlandarnas flagga stå rakt ut vilket man ju ser på TV-bilderna. Förklaringen: flaggan var av styvt material, eventuellt var den fastspänd runt en stålram. Anhängare av konspirationsteorier vill förstås få det till att Armstrong & Aldrin aldrig var där, att hela månresan genomfördes i en TV-studio. Men killarna sa ju att de varit på La Luna, de lovade dyrt och heligt: vi har landat på månen! Klart att man måste tro på dem. Det kan ju inte vara som i filmen Capricorn One där en hel resa till Mars simulerades av olika anledningar. Jag har ännu inte läst slutet av "Atlanten rasar" men helt klart är att en fruktansvärd hemlighet kommer att avslöjas, det är den om major Braddock och hans falska identitet. Varför Braddock, varför?

26 april

Evakueringen av ön Laerg lyckades till slut men på bekostnad av många människoliv. Vems var felet? Myndigheterna ville gärna ha en syndabock och major Braddock låg närmast till hands. Den falske major Braddock ska kanske sägas, egentligen heter han ju Iain Ross. Jag har ännu inte läst klar "Atlanten rasar" av Hammond Innes. Ett antal sidor är kvar, jag antar att det är på dem som själva förklaringen finns tillsammans med den obligatoriska uppgörelsen. Idag var jag i Norrtälje och drack kaffe på Café Hörnan. Det grundades 1912 och har bord med rödvita dukar. Till kaffet tog jag en katalan, en mazarinliknande godbit med röd glasyr. Först trodde jag att en sådan hette kanapé men det är ju något helt annat som kassörskan mycket riktigt påpekade. Jag valde mellan Café Hörnan och Tösse men på det senare har jag ju varit flera gånger, ibland vill man prova något nytt. Det rådde en lugn och behaglig stämning inne på caféet med gott om plats. Jag satt vid ett runt bord och läste tidningen. Vid bordet bredvid satt två killar och småpratade, efter en stund kom en tredje och slöt sig till sällskapet. Man kan fantisera om att man bor någonstans ute på landet och med jämna mellanrum, kanske när pensionen kommit in på kontot, tar bussen in till Norrtälje och efter uträttade ärenden slår sig ner på Café Hörnan i väntan på bussen hem. Det kan man ju fantisera om, självklart kommer fantasin aldrig att förverkligas. Hur skulle det se ut?

25 april

En resa från kusten till det inre av landet, en anabasis. Motsatsen heter katabasis. Detta skriver jag bara för att stila lite. För tio minuter sedan hade jag själv ingen aning om betydelsen av dessa ord. Ärligt talat har vi hållit oss rätt nära kusten under vår tvådagarsresa. Idag till exempel Fagerviken och Karlholmsbruk fast i omvänd ordning. Karlitfabriken ligger öde vid det gamla bruket, den gick i konkurs redan i augusti 2012. Ingen verkar vilja återuppta driften. Ryssar har varit intresserade och tyskar men de vill bara köpa maskinerna och skeppa dessa till Tyskland. Just idag såg vi tre män gå omkring på fabriksområdet bärande på varsin pärm. De verkade undersöka vissa av lokalerna, skrev och nickade utan att säga något. En hackspett knackade intensivt mot en trädstam i grannskapet. I Fagerviken hade boxaren Lillen Eklund sommarstuga. I början av 1920-talet frös en sillval fast i isen och blev en turistattraktion. Vad blev av sillvalen? Naturhistoriska? Vidare mot Forsmark. På Värdshuset serverades tomatsoppa, djup depression. Bara att fortsätta mot Östhammar där det serverades kycking med ris och curry. Gott. Hon i kassan sa att hon inte kände igen oss, hon frågade om vi var på besök eller på genomresa. Jag svarade: På genomresa. En halvtimme senare var vi det också, anabasisen fortsatte. 

24 april

Upp genom Uppland. Någonstans i bakhuvudet sjungs det vackert: Ack Uppland du sköna, du glädjerika bygd... Ja, något skönare än vårt landskap finns knappast. Från tvivlaren kommer då frågan: var är det så vackert? Överallt förstås; på slätterna, i skogsbackarna, längs de små ringlande grusvägarna, vid jättetallen i Flymyra (speciellt där) och bredvid pappersmassefabriken i Skutskär. Under dagens resa kunde konstateras väldiga vattensamlingar ute på åkrar och gärden. Ibland förväxlades dessa med riktiga sjöar, man visste inte vad som var vad. Anledningen till vattnet är förstås den snabba snösmältningen i kombination med att tjälen ännu inte gått ur jorden. Vid Ullfors rusade vattnet fram i Tämnarån på ett våldsamt sätt. En bit bort låg Strutsens Kafé där det gick att köpa djupfrysta köttdetaljer från strutsar. Vid ett av borden satt ett äldre par och åt plankstek. Mannen sa stridslystet att han gått ner i vikt, kvinnan muttrade att hon också gjort det. De sa så därför att de hade Uppland inom sig, de var ett med landskapet. Jag skulle också vilja bli det men ännu fattas en bit. I morgon väntar Laxön och Hållnäshalvön. Kanske blir jag en riktig upplänning där, vem vet?  

23 april

Tillbakablick: Igår var jag inne i Nynäshamns kyrka. Den ligger på en höjd, promenaden dit upp var flåsframkallande. Inne i kyrkan rådde lugn och frid. Långt fram i kyrkorummet satt en man i en bänk, han var innesluten i sin egen bön. Kyrkan har en modern utformning. Jag hade gärna velat fotografera men ville inte störa mannen. Efter besöket i kyrkan, gick jag runt en stund i stadens centrala delar, bland annat tog jag bilder av ett soprum och några skyltfönster. Det sög i magen och när skylten med Lydias Krog dök upp, tog jag chansen direkt. Gräddstuvad pytt i panna, pasta eller kalops med potatis och rödbetor, fanns att välja mellan. Jag chansade på kalopsen och drog en vinstlott visade det sig för köttet var mört och fint, potatisen mjäll och såsen smakrik. Vid bordet framför satt tre golvläggare, de hade tagit pytten som också var bra efter vad jag förstod. Efteråt drack de kaffe och åt småkakor. Jag hoppade kaffet och tog istället långa benet ner till tåget. Det skulle just avgå, bara att kliva ombord. Vid Segersäng kom konduktören och kollade mitt nyladdade accesskort. "Jag tar två markeringar", sa hon. Vad ska man säga? Det är bara att gilla läget. "Visst", sa jag halvtufft och drog ner underläppen i ett grin. Hon gick vidare med mina två markeringar skvalpande i apparaten. Allting kändes faktiskt mycket lättare efter det. Kanske behövs ingen terapi trots allt.

22 april

Mot Nynäshamn! Detta är järnvägsspåret som Ivar Lo-Johansson och några kollegor inom arbetarlitteraturen, började vandra längs med en lördagskväll i början av 1930-talet. Anledningen var att Ivar Lo lovat kamraterna söndagskaffe hemma hos sin mor på Södertörn. Men Ivar fick Ågren och promenaden avbröts efter ett par mil. Istället tog författarpojkarna tåget tillbaka och drack sitt kaffe på ett kafé på Söder. Idag är det den 22 april 2013. Det går ett tåg i halvtimmen mot Nynäshamn. På en klippvägg: "Gott nytt år" och "No more beef" i graffiti. Dessa anteckningar är mycket förströdda. Stationshusen längs banan är klädda med fiskfjällspanel. Små samhällen där det finns en pizzeria, oftast två. Nästa Jordbro, varför inte? Men vi fortsätter. Ösmo stationshus ser urblåst ut. Vid Älgviken stannar inte längre tåget. Jag letar efter stickspår ut i periferin men hittar inga. Mer snö där än här. Fortfarande går det att anordna skidtävlingar, men korta, högst 75 meter. Man får köra många varv. Linjen slutar mot en stoppbock, passagerarna kliver av. Andra kliver på för det är ju så livet är, det går fram och tillbaka. Mest går det tillbaka, tyvärr är det nog så.

21 april

Körde idag samma väg som Stickan Berglund och Biffen cyklade i "Biffen & Bananen". De tog sig en liten träningstur ut mot Drottningholm där de stannade och rastade vid kiosken. Biffen tog en Loranga och Stickan en Citronil, därefter var vätskebalansen återställd. Men vi fortsatte ut mot Ekerö och Munsö, passerade Bona och stannade vid Sjöängens färjeläge. Eftersom färjan låg på Adelsösidan, vände vi om och körde tillbaka igen. Hade gärna velat åka in vid Bona eftersom jag trodde att den före detta uppfostringsanstalten låg där men den låg ju i Östergötland. Det var där som Harald "Bildsköne" Bengtsson hamnade en period 1909. Han fick lära sig till skräddare men lärde sig också ett och annat om att göra inbrott. Läromästarna var många på Bona. På Munsö var det mycket vackert. Ibland såg man Mälaren glittra till på ömsom höger och ömsom vänster sida. Kom att tänka på Munsökorv, en specialitet från dessa trakter. Den är rökt och innehåller kött från gris och häst. Köttmängden uppgår till 84 procent, hållbarheten är 60 dagar i kylskåp. Allt detta står att läsa i produktspecifikationen från Gudruns Pastej. Denna Gudrun hette i verkligheten Gudrun Folmer-Hansen. Hon var före detta skådespelerska men slog sig på pastejbakning redan på 1920-talet. Avslutade Mälaröresan med att göra honnör för Konungen när Drottningholms slott passerades. Tyckte att jag såg Camilla Henemark springa runt i buskagen men där måste jag ha sett fel, hon och kungen har ju faktiskt aldrig träffats.

20 april

Minns ni Maj och Siv Larsson? Inte? De var med i filmen "Biffen och Bananen" från 1951, där de spelade ett tvillingpar. Föga förvånande kanske eftersom de var tvillingar även i verkligheten. I filmen blir de förälskade i Biffen (Åke Grönberg), respektive Bananen (Åke Söderblom) och man kan själv tänka sig vilka förvecklingar som uppstår i samband med detta. Med tvillingar är det ju lätt att ta fel så att säga... Annars handlar filmen om cykelfabriken Standards stjärncyklist Stickan Berglund som uppfunnit ett nytt, revolutionerande nav. Standards direktör vill dock inte satsa på uppfinningen vilket gör att Stickan surnar till och startar eget tillsammans med sina kompisar Biffen och Bananen. Självklart slutar det hela lyckligt. Stickan Berglund får både prinsessan och kungariket och herrarna Biff och Banan får varsin tvilling. Det är inte det sämsta. Sen gäller det förstås att hålla reda på vem som är vem men det gör kanske tvillingarna själva. Hoppas det.

19 april

I "Atlanten rasar" nämns den svenske konstnären Roland Svensson. Han besökte ön Laerg (i verkligheten St Kilda), för att fånga dess själ med pensel och penna. Beppe Wolgers reste en gång till Aranöarna utanför Irland, det blev en stor upplevelse för honom. Povel Ramel "gyngade" hela vägen till Curaco i Karibiska havet och Hasse Alfredsson tog färjan till ön Unst där Storbritanniens nordligaste punkt, Muckle Flugga, ligger. Glöm inte Bengt Danielsson med sitt Raroia, den lyckliga ön. Tydligen är det öar som gäller för konstnärligt lagda människor. Jag är ju inte sådan men jag kan ändå tänka mig besök på Vinön, på Tornön och på Oljeön. På Arnö har jag redan varit. Dit åkte man med en sensationellt liten bilfärja. När man sett den övergivna kyrkan, tog man färjan tillbaka igen. Det är ju det som är meningen med att resa, att man kommer tillbaka välbehållen. Säkrast är förstås att inte resa alls utan istället stanna i fåtöljen. Samuel Ödmann i Uppsala gjorde så. Ja, han stannade till och med i sängen de sista 37 åren av sitt liv vilket dock inte hindrade honom från att både skriva forskningsrapporter och översätta reseskildringar. Ödmann tog helt enkelt det säkra för det osäkra, en klok man. Fast luften inne i sovrummet lär ha varit lite unken. Den blir det när man aldrig öppnar fönstren.

18 april

Det stormar på Atlanten, det stormar fruktansvärt. Till mötesplatsen strax väster om Hebriderna, strömmar oväder till från alla håll. Hur det nu ska gå med evakueringen från ön Laerg under major Braddocks ledning, är en öppen fråga. Denne slåss ju inte bara mot vädrets makter utan också med sitt förflutna eftersom han egentligen inte är major Braddock utan istället den knappt tjugo år tidigare påstått drunknade Iain Ross. Världen är full av hemligheter. Helt klart är dock att Djurgårdsfärjorna nummer 10 och 11, möttes igår utanför Skeppsholmen. 10:an var på väg mot Slussen och 11:an styrde färden mot Allmänna Gränd. Jag stod uppe i Fotografiskas restaurang och hade just avslutat en stor laxmacka när båtarna närmade sig varandra, klart att man passade på. Snart måste jag åter läsa "Färjkarlen" av Stieg Trenter. Den utspelas ju delvis på en Djurgårdsfärja. Måste också läsa "Tunnelbanemysteriet" av Sivar Ahlrud samt "Kilroy möter kallt stål" av Curt Sang, till de böckerna återvänder jag alltid. Frågan vem Curt Sang var, har ännu inte blivit besvarad. Troligen kommer den heller aldrig att bli det. Ingen verkar veta vem som stod bakom pseudonymen. Ett förslag: Bo Baldersson. Eller varför inte Jan Wictor? Konstigare saker har faktiskt hänt.

17 april

Onsdag morgon, ser ut att bli en fin dag. Nätternas kyla är nu ett minne blott. Igår strilade regnet ner hela dagen. Snöbergen har sjunkit ihop till små obetydliga rester och i trädtopparna sjunger koltrasten ivrigt. Jag fortsätter läsa "Atlanten rasar" av Hammond Innes. Bokens berättare vet nu att major Braddock inte är den han utger sig för att vara. Istället är han berättarens egen bror, Iain Ross, som troddes ha omkommit när trupptransportfartyget Duart Castle gick under 1944. Allt är upplagt för en spännande fortsättning. Jag fann många intressanta fotomotiv under gårdagens promenad från Polygonvägen till Willys. Lappen ovan är ett av dem, dessutom en navkapsel, en elkabel, en glassbil och en skylt som gjorde reklam för räkor (29 kronor hg). Naturligtvis kommer de bilderna att presenteras så småningom på denna blogg. Arbetskamraterna skakade uppgivet sina huvuden och det kan de ju göra, de förstår ändå inte det kulturella värdet av ett sådant handlingssätt. Lee Friedlander skulle ha gjort det, Minor White också. Det är Lee, Minor och jag som håller ihop mot resten av världen. Vi behöver inte förstås, vi har ju varandra.

16 april

Grabbar på 1950-talet kunde till exempel heta Ronny, Conny, Berra och Lelle. Ofta var de med i filmer om kriminell ungdom där Sven-Eric Gamble spelade huvudrollen. Han var ledaren och de var underhuggare. Antagligen berodde det på att han av naturen utrustats med ett gangsterliknande utseende. Nu vet vi förstås att brottslingar i allmänhet sällan ser ut på något speciellt sätt, då vore de ju ganska lätta att få fast. Men Gamble hade ändå det rätta ansiktet för att spela "grabb på glid". Hans uppsyn var småfräck och hans skratt klingade diaboliskt när han vandrade fram i den neonupplysta Stockholmsnatten. Flickan vid hans sida var från landsorten, hon hade en oskuldsfull förtröstan i honom men det skulle hon inte ha haft. Efter dem tågade Ronny, Conny, Lelle och Berra, skrattande och gnäggande. Stora saker var på gång, ett kassaskåp inne på Förenade Järn till exempel. Det var sprängfyllt med kosing som bara väntade på att få rassla ner i gängets fickor. Nej, snarare i Gambles karaktärers fickor, Ronny & Connygänget fick hålla tillgodo med allmosor. Och flickan? Antingen reste hon hem till landet igen eller också gick hon under. Många gjorde det på 1950-talet, nu händer det aldrig.

15 april

15:e, halva månaden har gått. Jag läser "Atlanten rasar" av Hammond Innes som handlar om evakueringen av en militärbas på den fiktiva ön Laerg utanför Hebriderna. Någonting går förstås snett, det är vädergudarna som vill ha sina fingrar med i spelet. Dessutom: Är major Bradock den som han utger sig för att vara eller är han någon annan? Vilken är hans hemlighet? Fortsättning följer. På denna breddgrad är vädret idag gråtrist med regndroppar hängande i luften. Men det är i alla fall sex grader varmt, man får inte klaga. Snön kommer ytterligare att sjunka ihop för att slutligen förintas, om någon vecka regerar barmarken. Hammond Innes fick inspiration till Laerg från den verkliga ön Hirta som återfinns i St Kilda arkipelagen, Storbritanniens mest avlägsna plats. Ögruppen evakuerades 1930 på grund av svårigheter för de återstående innevånarna att klara sin tillvaro. Nu besöks öarna mest av naturintresserade men där finns också en militär radarstation. Det vore kanske inte så dumt att tillbringa någon vecka på Hirta, för att få perspektiv på tillvaron menar jag. Frågan är hur man tar sig dit. Jag har en känsla av att sjösjukan går hårt åt alla resande i de farvattnen. Kanske lugnare att resa till Nynäshamn istället. Det går ju att få perspektiv där också.

14 april

På Vallentuna bibliotek. Fortfarande ekar det konstigt när man går uppför trappan till plan 2, det verkar vara ett akustiskt fenomen av sällan avlyssnat slag. Har jag skrivit det förut? Ja, kanske. Alla ord är möjligen redan använda. Vi har ju inte så många i svenska språket, bara cirka 100 000. Jämför med engelskan som har en halv miljon. Inte så konstigt att vi anses vara fåordiga. De ord som vi använder mest är av typen "öhhh", "fan vill du", "va ere om" och "va då rå". Rättare sagt, vi gör inte det, däremot "de andra" gör det. "De andra" är en icke specificerad grupp som innehåller större delen av Sveriges befolkning. Nu blev den förstås specificerad men det gör inget, huvudsaken är ju att vi inte är med i den. Det ska bli fint vårväder idag, redan skiner solen lovande. Vet inte om alla fåglar kommit 'ren eller om lärkan drillar högt i skyn. Kanske inte än. Det har varit en hård vinter, en lång och utdragen jäkel som först nu verkar få böja på nacken. Under dagens bilfärd mellan V-tuna och Upplands-Väsby kunde noteras att fälten snart är snöfria. Och visst var det en lärka som drillade högt däruppe? Nej, det var CD-revyn på P2. Där spelades en violinkonsert av Brahms. Violinisten spelade eldigt tyckte två av tyckarna, inte tyckte en. Jag sa bara "öhhh", det är det enda jag kan säga. Kanske tillhör jag "de andra" i alla fall.

13 april

Lördag morgon, regn. Det är som i en countrylåt. Snart kommer snön att försvinna och alla bekymmer sköljas bort. Vår morgontidning har gjorts om rejält; avdelningar har stuvats om och ekonomisidorna har fått en rosa ton. Även typsnittet har ändrats något. Anledningen är förstås en önskan att tidningen ska bli bättre. Har den blivit det? Jag tycker att den har blivit sämre men vem lyssnar på en surgubbes åsikter? Jag får trösta mig med resan till Nynäshamn som kommer att gå av stapeln någon gång mellan den 22 och den 26 april. Stationsnamnen är som poesi; Jordbro, Segersäng, Krigslida. Annars vet jag inte så mycket om Södertörn. Det enda jag vet att är Tumba-Tarzan sommaren 1954 blev jagad av polisen i Södertörnsskogarna. Han hade just blivit utnämnd till landets farligaste brottsling av tidningen Expressen och utmålades som en desperado i stånd att göra vad som helst, möjligen var detta en stor överdrift eftersom TT mestadels sysslade med inbrott i sommarstugor för att skaffa sig mat. I november samma år fastnade Tumba-Tarzan i en poliskontroll på Stocksundsbron och greps. Han dömdes till straffarbete i tre år och sex månader. I fängelset hade han blivit vegetarian och efter frigivningen arbetade han aktivt för djurskydd och mot djurplågeri. Han dog 1978. Klockan är nu 09.38. Fortfarande regnar det lätt, det är verkligen som i en countrylåt, en som antyder något om att "better times are coming".

12 april

Plusgrader på morgonen, en intensiv fågelkonsert möter inhämtaren av morgontidningen. Det verkar som om en vändning kommit nu. Inte i Nord-Korea, där råder fortfarande en hotfull stämning. Man vill slå till och göra det hårt. Planer utarbetas. Kim Jong Un lutar sig fram över kartbladen, bredvid står hans generalstab med jättelika mössor på sina huvuden. Officerarnas framsidor är tungt dekorerade med guld och glitter. Uniformerna är så framtunga att karlarna har svårt att stå rakt. Utanför högkvarteret marscherar oändliga militärkolonner fram och tillbaka medan himlen förmörkas av missilier och stridsflyg. Jag åt pilgrimsmusslor i går, de var inte särskilt goda. Mittåt: DEN var inte särskilt god eftersom det bara var en. Den låg ovanpå något som jag inte kunde lista ut vad det var. Huvudrätten bestod av husets hamburgare med friterad potatis och coleslow. Det var trevligt att sitta på restaurangen och blicka ut över Hägernäsvikens frusna vatten. Så småningom blev det mörkt. Flygflottiljen som låg här tidigare, var bland annat utrustad med Catalinor. En av dessa blev nerskjuten över Östersjön, en skrotades och en finns på Flygvapenmuséet i Malmslätt. Jag skulle gärna vilja se det vid tillfälle. Kanske när våren slår ut i full blom?

11 april

In mot stadens hjärta, möter ett effektivt motljus vid Odenplan. Här störtade helikoptern i Widerbergs film "Mannen på taket". Carl-Gustaf Lindstedt spelade Martin Beck, ett överraskande drag men genialt. Jag gick förbi platsen när filmen höll på att riggas, en lyftkran lyfte upp helikoptern. Från Odenplan kunde man ta antingen bussarna 44 eller 67 mot Östra station. Den sista brukade vara en dubbeldäckare. Widerbergs film bygger på "Den vedervärdige mannen från Säffle" av Sjöwall & Wahlöö. Tio romaner om brott hann de skriva, sedan dog Wahlöö. I en av dem sker ett ytterst blodigt mord i just en dubbeldäckare. Dagens Martin Beck har ingenting med deras kommissarie att göra.Jag åkte många gånger med buss från Odenplan till Östra station (eller vice versa förstås). Innan det revolutionerande 50-kortet kom, kunde man köpa tilläggsbiljett till bussen om man hade månadskort på tåget. Jag hade båda men använde aldrig tilläggsbiljetten därför att jag inte förstod hur den skulle användas. En av Roslagsbanans klassiska konduktörer, han som var lite lik Thor Modén, frågade vid ett tillfälle: "Använder du inte tilläggsbiljetten?". Han såg ju att den var oklippt. På den frågan kunde jag bara skamset svara "nej". Egentligen behövde jag inte vara skamsen, jag fick väl göra vad jag ville med den där biljetten, jag hade ju betalt den. Med 50-kortet blev det lättare, det förstod jag direkt hur det skulle användas.

10 april

Tänker återigen på Nunnebanan, den lilla järnvägen som gick mellan Bråviken och Virå Bruk och hade 600 mm:s spårvidd. Jag kan helt enkelt inte sluta tänka på den. Det är den enda järnväg som blivit uppkallad efter en fjäril, Lymantria monacha L, eller Nunnefjärilen på vanlig svenska. Denna dödsmaskin angrep träden i Kålmårdenskogarna och det gällde att fälla stammarna och frakta bort dem så fort som möjligt innan skadorna blev för stora. För två år sedan besökte jag Virå men hittade ingenting som erinrade om denna järnväg. Däremot finns ett brofundament i Stavsjö, det ligger precis vid "gamla vägen". En gång åt vi på värdshuset i Stavsjö, det var innan det övertogs av främmande makt. Nu ser det helt övergivet ut. God mat finns emellertid på Stavsjö Krog bit högre upp. Där såg vi Thomas di Leva sitta förra året med en tallrik framför sig, på denna låg bland annat pommes frites. Jag vet inte om det finns så mycket mer att tillägga i denna fråga förutom att järnvägen lades ner 1939. Det är bara att konstatera att det tåget hann man aldrig åka med. Men minnena hos de som gjorde det finns förstås kvar.

9 april

Nio grader kallt, kylan har blivit en vana. Läser "Luftbron" av Hammond Innes, en engelsk äventyrsförfattare av den sort som inte längre finns. Inte han heller faktiskt, han dog 1998. Boken handlar om den "bro" av flygplan som försedde Väst-Berlin med förnödenheter 1948 - 1949, när Sovjetunionen skar av alla övriga tillfartsvägar till staden. Varför läser jag den? Jag borde ju läsa tunga saker istället - Dostojevski, Kafka, Joyce, tidningen MAD. Exemplen är många. Luftbron var annars en fascinerande historisk händelse. Under den mest hektiska perioden landade och startade flygplan en gång i minuten på Tempelhof, Gatow och Tegel. Till slut gav ryssarna upp och blockaden hävdes. På tal om något annat; visst måste väl vinterkräksjukan nu vara på tillbakagång? Kanske har den rent av helt försvunnit? Det står inget om den i tidningarna längre. Möjligen om enstaka fall men inte att 140 personer från en och samma arbetsplats, har fått gemensamma uppkastningar efter att ha ätit lunch i kantinen. Det kunde man läsa tidigare, i januari och februari. Även att sjukhusavdelningar fått stänga på grund av kräkepidemi. Men man ska naturligtvis inte ropa HEJ! än på ett tag. Det vore ett alltför högt risktagande och några risker vill man inte ta vid fyllda 64.

8 april

Ett tunt lager snö på marken men det försvinner troligen under dagen. Vintern ger sig inte, ännu har den inte släppt taget. Igår kväll fick man nästan lust att stoppa in "När mörkret faller" i dvd-spelaren och sätta sig tillrätta med kaffe och glögg. Åtminstone bara för att få höra Nils Asther med utomordentlig diktion säga: "Arrrne Sandell ärrr mörrrdad". Han kunde få till det mer r:en, dagens skådespelare kan inte det. Men den där filmen hör ju julen till och passar inte en bit in i april, även om snöflingorna dansar lätt i luften. Det är faktiskt lite ruggigt idag, fleecetröjan kommer åter att få tas fram ur garderoben. Det blir som att stöta ihop med en gammal vän. Man säger: "Hej, trevligt att träffas". Funderade på att sätta på sommardäcken med det är nog bäst att vänta. Det kan slira till och då är det bra att ha lite extra grepp mot asfalten. "När mörkret faller" är en mycket bra film. Framför allt verkar alla ha så fantastiskt trevligt i Västlinge prästgård just när julen står för dörren. Men hemligheterna är många och trivseln perforeras snabbt av ond, bråd död. Maria Lang skrev förlagan som heter "Tragedi på en lantkyrkogård". Det är olika mördare i filmen och boken men offren är desamma. Stackars Arne och Barbara Sandell, ni fick aldrig uppleva en lång ålderdom tillsammans. Undrar hur det gick med Västlinge lanthandel när båda ni försvann. Det kan väl aldrig vara så att suputen Conny Lundgren tog över? Gud bevare oss i så fall.

7 april

Vi körde in i ett snöoväder strax efter Södertälje, det passerade dock fort iväg. Vart? Kanske norrut? Men vi for ju mot söder och besvärades inte mer. Kaffe och muffins på Rasta i Nyköping. De har ett bra sortiment där, som trött bilförare får man omedelbart livsandarna åter. Snabbt stopp i Norrköping, fick blåsa. "Helt okej", sa polismannen och vinkade oss vidare. Inget vatten i Göta Kanal. Vart har det tagit vägen? Mycket mer snö på gärdena här än hemma. Man skulle kunna åka skidor. Läste att Stan Laurel sa ungefär så strax innan han dog. Hans sköterska frågade om han tyckte om att åka skidor, han svarade: Nej, men det vore roligare att göra det än att ligga här. Några minuter senare var han död. Året var 1965, samma år som jag började gymnasiet. Körde in Opeln i biltvätten på Statoil i Valdemarsvik, 160 kronor för en guldtvätt. Bilen blev som ny, den blänkte i solskenet. Fick gå in och köpa nya solglasögon på grund av strålningen. På vägen hem, ungefär vid Sillekrog, kom snön, rättare sagt haglet. Man börjar ju fundera, vad är det frågan om? På E4:an upp mot Kolmården hängde en banderoll på en bergsknalle: TACK SONJA I GÖINGEFLICKORNA FÖR ALL UNDERBAR MUSIK. Jag visste inte att hon gått bort, Y visste inte heller. Vi pratade om det en stund, sen satt vi tysta resten av resan.

6 april

Jag tror knappast att Kafé 47:an finns kvar i Nynäshamn. Sture Källberg beskrev ju i sin novell förhållanden som rådde i slutet av 1940-talet och han var inte ens säker på att fiket verkligen hette så. Det kunde ha hetat något annat. Huvudpersonen i novellen åker över till Gotland utan något annat ärende än att ha lite ledigt. Så småningom får han dock för sig att prova sockerbetsplockning och hamnar på en gård där husfolket är mycket vänliga och tillmötesgående. Plockningen går dock inget vidare eftersom betesåkern är en enda vildvuxen röra, han ger upp efter några timmars tappra försök. Istället tar han sig till Klintehamn där han lämnar Gotland som arbetande passagerare på en liten fraktskuta med destination Kalmar. Det var en bra historia som Källberg skrev, nästan så att man kan tro att han varit med om den själv. Novellen ingår i samlingen "Ackord" från 1972. Lite senare på 1970-talet skrev han romansviten "Vandringen till städerna", den är också mycket bra. Kan också nämna att resan till Nynäshamn kommer att genomföras under vecka 17, 22 till 26 april. Jag tror att resan kommer att bli en mycket spännande upplevelse.

5 april

Fortfarande mörkt vid 05.00, betydligt ljusare en timme senare. All snö har försvunnit från trädgården. Tydligen ger dagarnas värme resultat även om nätterna fortfarande är kalla. Från trädtopparna hörs fågelsång, våra bevingade vänner arbetar sig alltmer in i våren. Snart har de tagit över den helt. Kända vårsånger: Alla fåglar kommit re'n, Vintern rasat ut och Vårvindar friska. Resan till Nynäshamn börjar ta form. Buss 610 från Vallentuna, därefter T-bana från Danderyds sjukhus in till Centralstationen och sedan direkt upp på Nynäshamnståget. Det verkar avgå en gång i halvtimmen vilket är överraskande ofta. Jag trodde att det var varannantimmestrafik som gällde. Ett av loken som drog de gamla tågen kallades i folkmun "Blåslampan" eller "Månraketen", det var ett gasturbinlok. Jag förväntar mig en lugn tågfärd genom ett vackert Södertörnslandskap. Krigslida heter en av stationerna, den verkar särskilt intressant. Framme i Nynäshamn blir det förstås kaffe på något trevligt konditori, därefter mat. Är tvärtom bättre? Mat först, sedan kaffe. Ja, det är bättre. Kyrkan vill jag förstås se. Den byggdes 1930, tidigare fanns en fyr på samma plats. I novellen "Betor" av Sture Källberg, anländer huvudpersonen till Nynäshamn en tidig höstkväll. Han dricker kaffe på Kafé 47:an och tar på natten båten över till Gotland. Det tänker inte jag göra, det verkar alldeles för äventyrligt. Jag tar istället tåget tillbaka mot Stockholm, nöjd med vad dagen har givit mig.

4 april

En tunisisk kvinna har visat brösten på Facebook, nu hänger ett dödshot över hennes huvud. Jag trodde att den arabiska våren kommit längre men tydligen inte. Den svenska har heller inte kommit så långt, minus sex grader i morse. Snön verkar dock smälta under dagarna även om åkrarnas skuggsidor fortfarande lyser vita. Igår blev det inte av att gå in på Willys, fast jag är pluskund. Frågan är nu om jag missade ett antal fina erbjudanden? Kanske fanns där ett paket djupfryst torsk till halva priset? Den torsken har nu simmat iväg till någon annan och jag står med lång näsa. Jag vill gärna göra en kortare resa, kanske till Nynäshamn med tåg. Då kunde man stiga av vid stationen, vandra runt lite i staden, äta, dricka kaffe och sedan åka hem igen. Vid Segersäng kommer man givetvis att tänka på den mystiske person i Stieg Trenters "Lysande landning", som kliver in på stationen efter att någon timme innan har störtat i havet med ett Junkerplan. Inte visste man då att han var mördaren. Man kunde inte ens i sin vildaste fantasi tro något sådant, det gick helt enkelt inte att föreställa sig. Inte heller att den som mördats hela tiden legat nertryckt i ett oljefat hos Förenade Flyg vid Lindarängen. Det upptäcktes senare. Han kunde få till det, Stieg Trenter. Efter varje avslutad bok, reste han utmattad till Italien på semester. Själv drömmer jag om att få åka till Nynäshamn med pendeln. Kanske blir resan av endera dagen, bara nu våren får lite fart.

3 april

Kalla nätter men strålande dagar. Gick ner till Arninge Centrum för att köpa cd-skivor som ser ut som vinylskivor på ovansidan. Giganto del El hade inga, inte Datagrottan heller. Jag köpte ett tiopack vanliga skivor istället. Bra pris, 69 kronor. Då ingick plastfodralen. Det ser ut som om man bygger en gångväg under Saluvägen. Ingen dum idé, trafiken är livlig i dessa kvarter. Lite senare på eftermiddagen blev jag pluskund hos Willys. Nyblivna sådana fick nämligen köpa en ring falukorv för halva priset och det vill man ju. Falukorv är både gott och nyttigt. Den är också mångsidig, till exempel kan den stekas. Det blir en delikatess tillsammans med stekt potatis och stekt ägg. Hemma igen brände jag över Matteuspassionen på tre av de nya cd-skivorna. Det är en relativt ny version med Nikolaus Harnoncourt som dirigent. Jag köpte den häromdagen på Itunes, ett impulsköp visserligen men 89 kronor är ju inga pengar. Det var Kerstin i kassan på Willys som tyckte att jag skulle bli pluskund, på det sättet missade jag inga fina erbjudanden. Jag tror att hon hade helt rätt i det. Vem vill vara en sån som missar fina erbjudanden? Då är man ju helt ute och cyklar, då är man som en ko på isen som sitter fast i ett blått skåp. Jag är mycket rädd för att vara ute på isen, därför blev jag pluskund på Willys. Ännu har jag inte ångrat mig.

2 april

Påsken är över, nu väntar vardagen. Och varför inte? Fiskpinnar istället för lax, falukorv istället för lammstek. Jag har läst stora delar av Per Wästbergs bok om Gustaf Adolf Lysholm: "Diktare, drömmare, servitör". I en passage beger sig Lysholm med tåg till Upplands-Väsby. Efter ett kaffestopp på ett konditori vid stationen, promenerar han tre kilometer till Edssjön där han fyller en flaska med vatten som han sedan ämnar bevattna sin älskade moders grav med. Hon föddes i Upplands-Väsby men begravdes på Skogskyrkogården. Lysholm var verkligen en utanförmänniska. Inte för att han älskade sin mor utan för att han så konsekvent höll sig till sig själv. Han reste inte (förutom en treårsperiod på Svenska Amerikalinjen 1934 -37), bildade aldrig familj, hade få vänner, umgicks inte med författarkollegor (förutom PW); han var sin egen slutna värld i vilken han trivdes bäst. Jag funderar själv på att i Lysholms fotspår göra en utflykt till Edssjön en sommarkväll, blicka ut över det rofyllda vattnet, känna dofterna från hundratals blommor och på håll beskåda den vita kyrkan med sitt gyllene kors på taket. Det vore någonting att skriva om i dessa daganteckningar. Man får se hur det blir.

1 april

1 april, den stora skämtardagen. Vem minns inte Kjell Stensson och hans nylonstrumpa framför TVn som sades ge enastående färgeffekter? Han framförde sitt budskap på ett knastertorrt, ingenjörsmässigt sätt (han var också ingenjör), vilket övertygade många. Jag kommer inte ihåg om vi provade hemma men troligen hade vi ingen nylonstrumpa till hands. Stensson påpekade att det måste vara ett finmaskigt raster som användes, brynjor och liknande fungerade inte. Det här utspelades i början av 1960-talet. Sverige skulle inte få färg-TV förrän mot slutet av samma decennium, jag tror att det i samband med OS i Mexico City 1968. I USA fanns det förstås. Man använde ett system som heter (och fortfarande heter) NTSC. Lustigkurrar påstod att förkortningen stod för Never Twice Same Colour på grund av den dåliga kvaliteten. Man visste aldrig vilken färg som dök upp på rutan. Nu är det förstås annat. I amerikanska serier är den dominerande färgen blodrött, den kulör som kommer fram ur bortsprängda skallar och uppslitna människokroppar. För nakna kvinnobröst och andra intimare kroppsdetaljer råder dock andra regler, de visas av princip inte. Möjligen då om man sätter upp en nylonstrumpa framför rutan. Jag ska pröva i eftermiddag. Återkommer med rapport i morgon.