31 december

Vad tänkte Ernst Alm när han den 19 mars 1922 korsade mållinjen efter 7 timmar 32 minuter och 49 sekunder i Vasaloppsspåret? "Jävligt skönt", antagligen. På skidor tillverkade av Bröderna Svenssons såg och snickeri, körde han in i historien som den förste Vasaloppsvinnaren. Och den hittills yngste, endast 22 år. Uppståndelsen var kanske inte så stor runt vår unge hjälte. Ännu skulle det dröja många år innan Vasaloppet blev massrörelse. 1922 åkte endast 119 stycken (varav 2 bröt), att jämföra med dagens 15.000 deltagare. Radio fanns inte på plats, däremot några tidningar som såg till att föreviga den förste vinnaren. Utan några andra jämförelser kan jag känna samma sak som Ernst Alm när jag nu skriver slutorden i det sista inlägget på denna blogg - jävligt skönt! Uppförsbackarna har varit många och motvinden stundtals hård. Glidet har heller inte varit det bästa men att valla rätt är ju en svår konst som behärskas av få. Det har dock gällt att trycka på och aldrig ge upp. Framför allt att inte tänka på målet som låg så långt bort. Man har fått ta en dag i sänder, försöka glida fram och spara på krafterna. Det gick till slut. Segerns sötma känns i munnen och det som väntar nu är segrarens belöning - ett stort glas filmjölk och en knäckebrödssmörgås med falukorv. Men vart tog kranskullan vägen? Hon syntes inte till alls. Tydligen var det för tidigt på morgonen för henne. Nåja, man kan inte få allt i denna den bästa av världar. Ärligt talat räcker falukorv och filmjölk bra.

30 december

Näst sista daganteckningen, det känns skönt. Den illustreras med stationshuset i Hallstavik som nu icke längre är. Järnväg finns förvisso men den går åt andra hållet, åt Hargshamn och är inte tänkt för persontransporter. Där färdas istället produkter från pappersbruket som ska exporteras. Bilden togs hösten 2007 då jag var ute på en excursion i landskapet. Omedveten om Kalle Sändares rekommendation hade jag inte med mig en Sonab mobiltelefon. Min var av märket Ericson och hade en 3,2 megapixelkamera. Den är dock inte använd här. Min resa gick från Vallentuna till Uppsala, Gimo, Hargshamn, Hallstavik, Edsbro, Rimbo och därefter hem. Man får se mycket under sådana rundturer - mycket skog och asfalt och i vissa fall tydligen även nerlagda järnvägsstationer. Om jag valt vägen över Knutby hade jag också fått se pastor Fossmos hus, det som han nu inte behöver längre eftersom staten står för hans boende ytterligare ett par år framöver. Det var en skön höstdag i oktober. Träden visade upp en färgprakt av sällan skådat slag. På bilradion hördes "Symphonie Fantastique" av Hector Berlioz, en mäktig upplevelse. Hemma igen gick jag igenom bilderna och en av de som jag gillade var den som syns ovan - eternithuset i Hallstavik. Vet inte om det fortfarande står kvar men det är möjligt, kanske också troligt. Endast ett inlägg återstår nu. Det är som att befinna sig på målrakan i Mora under Vasaloppet. Efter nio mil syns devisen fullt tydligt: I FÄDERS SPÅR FÖR FRAMTIDS SEGRAR. Och så kranskullan förstås.

29 december

Här är det sommar och sol och allsång på skärgårdsbåtens däck. Resans mål är Furusund där lunch snart ska serveras på Värdshuset. Man kan välja mellan inkokt lax och gratinerad fläskfilé, lättöl eller vatten ingår. De som vill ha starkare saker får betala dessa själva. Det är högt tryck på däck, alla sjunger med. Nåja, kanske finns det någon enstaka som inte gör det men vem vill vara tjurskalle en så vacker dag som den här? Fiol och dragspel ackompanjerar sången, Lennart och Ruben pumpar på. Damen som leder tillställningen heter Karin. Många övriga ansikten är kända men tyvärr har namnen fallit bort. De är försvunna i de 35-åriga dimbankarna runt M/S Saxaren, kanske inte för evigt men nästan. Troligen är det så att inte bara namnen är borta, även personerna själva torde vara det. Tiden går fort när man har roligt. Snart är vi framme vid bryggan där avstigning sker - detta gäller samtliga passagerare. På vägen upp mot Värdshuset stannas det för fotografering och beundran av utsikten ut mot fjärden där både mahognybåtar guppar och vita segel trängs. Men vi kan inte stå här så länge. Laxen och fläskfilén är redan på väg ut på borden. Ingen stress dock, alla kommer att få smaka av godsakerna. Beställningen är ju inringd sedan länge och har bara avprickningen på listorna fungerat, bör inga problem uppstå. Efter lunchen är fri tid uppsatt. De flesta väljer att promenera runt i det sommarvackra Furusund. Kanske har man tur och stöter på Astrid Lindgren, hon är en älskvärd och folkkär person. Några väljer att beundra den optiska telegrafen, den enda kvarvarande i hela Sverige. Snart börjar den signalera: BUSS FÖR HEMRESA, AVGÅNG 14.00. Bussarna fylls snabbt av trötta men nöjda resenärer som fått uppleva ännu en solskensdag i konungariket Sverige. Och visst hade vi tur med vädret. Ja, det kan vi hoppa upp och sätta oss på. Idag kunde ingen klaga på vädret.

28 december

Regn och blåst, finns det något annat? Finns det något att överhuvudtaget glädjas åt? Ja, kanske denna gravsten under vilken kyrkoherde Naesen och hans tre hustrur sover en evighetens sömn. Den står på Vallentuna kyrkogård och bortom den pågår arbetet med Roslagsbanans nya järnvägsbro för fullt. Det är som att den gamla tiden möter den nya och den nya triumferar. Har just läst ut en av julklappsböckerna, "Skriver med blod" av Erik Eriksson. Den är del 2 i serien "Sagan om vår nya tid" och utspelar sig åren 1958 till 1962. En stark sak som det mesta av Erik Eriksson. Förunderligt lätt skriven men med ett tungt budskap. Kan rekommenderas som man säger. Endast fyra dagar återstår nu av 2013. Januaris raska steg och hurtiga entusiasm har ersatts av decembers hasande förflyttningar och livströtta iaktagelser. Men så är det ju, ingenting annat är att förvänta sig. Hur skulle det kunna vara annorlunda? Förhoppningsvis kommer tolvslagets fyrverkerikaskader att markera inledningen på något nytt, något piggare, någonting som inte är lika indränkt i spleen. Man kan väl anta att kyrkoherde Naesen inte drabbades av livströtthet - han hade ju tre fruar. Kanske inte samtidigt men ändå. En glad galosch den där Naesen, han visste hur livet skulle levas. Från predikstolen dundrade han på om synd och helvete och gick sedan hem till sin egen lustgård. Frid över kyrkoherden och hans tre herdinnor. Undrar om det var han som Jarl Borsén porträtterade i den där filmen? Nej, det hade väl knappast gått an.

27 december

Julen biter sig fast trots att den är över. Nåja, den infaller ju bara en gång om året, man vill ha valuta för pengarna. Regn igen på morgonen och plusgrader. Vintern vill sig inte. Jag tänkte baka på morgonen men fick tji; sockerburken var tom. Får åka ner lite senare och bunkra. Magen är inte bra. Det måste bero på det myckna ätandet under julen. Inside brustablett har blivit min bästa vän. Ta en sådan och surhetskänslan försvinner snabbt. Att gå tillbaka till normala matvanor är ett måste just nu. Igår blev en början med falukorv och stuvade makaroner, vitkålssallad och vanlig sallad som tillbehör. Äppeljuice och mjölk dracks till det. Jag måste baka därför att saffransbrödet är slut. Fruktkaka finns dock i frysen. Något gott måste man ha till kaffet. Det ska jag egentligen inte dricka alls eftersom jag får sura uppstötningar. Bloggen sjunger på sista versen, bara fem inlägg kvar inklusive detta. Sedan är allting över. Och därefter? Vet inte. Framtiden är ett oskrivet blad. Två datum är klara - till kiropraktorn den 13 januari och till tandläkaren den 16 samma månad. Utdragning. Ska bli skönt, tanden längst in längst ner till vänster krånglar lite. Om inget görs kommer den så småningom att krångla mycket. Man måste planera, blicka framåt. Just nu ser jag inget annat än saffransbullarna som snart ska stå på plåten. De är goda och nyttiga. Tur att det bara är jul en gång om året, annars blev det katastrof med stort K. "Catastrophe" som de säger i Frankrike. Eller gör de det?

26 december

En oerhört lugn juldag då ingenting hände eller gjordes. Jo, något förstås. Började titta på TV-serien Jericho som handlar om en kärnvapenattack mot 23 större städer i USA. Vilka som utfört attackerna och vad som egentligen hänt, vet man till en början inte i den lilla fiktiva staden Jericho i Kansas. Livet försöker fortgå som vanligt men det är svårt. Ännu har jag bara sett de fyra första avsnitten, åtskilliga återstår. Serien lades ner efter endast två säsonger på grund av dåliga tittarsiffror. Den anses nu vara en kultserie. Vi åt upp det sista av julmaten igår, idag måste det bli någonting annat. La upp bilder på Facebook om ett besök i Ytterbyskolan för 22 år sedan - stort intresse, många kommentarer. Vi vill gärna blicka tillbaka och minnas hur det var. Hur det var? Det var bra för det mesta. Det var väl ungefär som nu fast lite annorlunda. Det fanns inget internet till exempel så att skriva den här bloggen hade varit omöjligt. Då hade man fått göra det i en anteckningsbok av den gamla sorten med svarta pärmar, det hade gått det också. En slags friskhet i luften idag. Småfåglarna kvittrar, en antydan om en kommande vår. Men den ligger flera månader bort. Två avslutande frågor: 1 - Varför kommer ingen tidning idag och 2 - Varför måste vägen till Curaco gunga så? Jag har inget svar på någon av dem. Tyvärr.

25 december

Julotta, Vallentuna kyrka. Vi skulle ha gått dit men det blev inte av. Började hosta och snora under natten, då går det inte att sitta i kyrkan och lyssna på julevangeliet. Får bli nästa år istället. Nu är man trött på julmaten. Den skapar en tyngd i magen som inte känns bra. Ut med skinka, sylta och dallrande aladåber, in med fisk, falukorv och potatisbullar. Men skinka är i och för sig bra mat om man skär bort det feta, vilket man ju inte gör. Vallentuna kyrka - ett skepp av ljus. En ljusbåt. Jag var där igår, gick runt och tittade. Samlingen vid krubban var redan över men lite senare skulle det bli julfest i församlingsgården och sedan julbön i kyrkan. Ännu senare midnattsmässa. Jag hade varit ner och tänt ljus i minneslunden. Naturligtvis blåste det friskt och naturligtvis tog gasen lägligt slut i min tändare men jag hade garderat med en ask tändstickor. Fick söka lä och till slut lyste båda ljusen. Jag saknade ett radioprogram i morse. Det brukade sändas på 1950-talet och var en pjäs som handlade om hur herrarna Mohr och Gruber skrev den klassiska julpsalmen "Stilla natt" 1818. En mus hade bitit sönder bälgen till orgeln i Oberndorf bei Salzburg, katastrof hotade för utan orgel ingen julmusik. Då totade prästen Mohr och kantorn Gruber snabbt ihop denna sång och framförde den till gitarrackompanjemang på juldagens högmässa. Julefriden var räddad. Skönt när det råder frid på jorden och, som Hep Stars sjunger, "alla krig är slut...". De lär visst börja igen på fredag men det är ju en helt annan historia.

24 december

Julafton, regn. Mörkt fast klockan är 08.45. Droppar mot rutan. Katten slank ut men slank lika fort in igen. Träffade PW nere i Vallentuna igår. Han har flyttat från en järnvägsstation till en annan, nu Djursholms-Ekeby. Ganska okej, bättre än ingenting, som han sa. Det måste man ju hålla med om. Slutat röka hade han också gjort, bra jobbat PW. Det verkar som om drömmen om en vit jul kommer att förbli en dröm, åtminstone på våra breddgrader. Mig gör det inte så mycket ärligt talat. Man slipper skotta och så har elpriset gått ner på grund av den varma vintern. Jag har gjort två saker på morgonen; en ugnsomelett med räkstuvning samt satt fast en knäppkontakt på sladden till kyrkan. Nu behöver man inte dra ur sladden varje gång kyrkan ska släckas. Idag skulle Nacka Skoglund ha fyllt 84 år. Jag antar att man som vanligt kommer att samlas på Katarina Bangata 42 för att ge vår mest mytomspunne fotbollsspelare en välförtjänt hyllning. Nacka var ju den man ville vara när man lirade boll som grabb. Hamrin, Gren och Liedholm i all ära men Nacka var artisten, gamängen, bohemen som kunde göra de mest fantastiska trollkonster med bollen, det var häpnadsväckande finter i kvadrat och även många mål. Tyvärr också en självförbrännande artist som inte visste vad han skulle göra när karriären tog slut. Flaskan och pillerburken återstod, ett bra sätt att gräva sin egen grav. Men så djupt ska vi inte gräva idag, på dopparedan ska alla vara glada, mätta och nöjda. Slut för idag från Bloggverkstan. Tack för idag!

23 december

Tiden flyger fram. De sista korvarna och den sista vispgrädden inhandlades idag. Affären var inte direkt överbefolkad utan kändes riktigt trivsam att röra sig i. Jag funderade på att investera i en tidning som handlade om D-dagen och invasionen i Normandie men valde att, åtminstone tillfälligt avstå. Den lär nog stå kvar på hyllan även i morgon. Ingen vettig människa vill väl läsa om D-dagen så här i juletid och dessutom betala 99 kronor för det nöjet. Snart kommer emellertid skinkorna att reas, kanske blir det 50% redan på juldagen. Då borde man förstås passa på och ladda frysen. Det är inget fel att äta julskinka långt in i februari. Jag har börjat läsa "Döden går på museum" av Jan Mårtenson, en av de tidiga böckerna i hans serie om antikvitetshandlaren Johan Homan. Den är inte speciellt bra, jag vet inte ens varför jag läser den. Då är Kronbloms julalbum 2013 betydligt bättre. I ett avsnitt får herr K en fin julklapp av sin svärmor, en tjusig fotoförstoring föreställande henne själv. Klart att Kronblom blir glad över att alltid ha henne hängande på väggen. Eller kanske inte? Problemet löses med den rullgardin som hustrun Malin får i julklapp. Den är för liten för fönstret men passar perfekt över porträttet. Uppfinningsrik är han i alla fall den gode Kronblom även om latheten för det mesta tar överhanden. Själv känner jag mig också lite trött. I kväll blir det terapi á la Kronblom på sofflocket. Jag har många timmerstockar att dra innan jobbet är färdigt.

22 december

En radio i Skärholmen fotograferad den 28 januari 1978. Radion stod hemma hos Gunnar och Agneta som vi hälsade på just den dagen. Så mycket mer av det besöket minns jag inte men jag antar att vi blev väl trakterade och hade en trevlig eftermiddag tillsammans. Idag den 22 december, inleddes aktiviteterna med ett ordentligt störtregn. Lite senare på förmiddagen lättade det och solen tittade fram. Jag åkte till soptippen med den trasiga skrivaren samt två dito julljusstakar. Det var väldigt lugnt vid sopstationen, ingen kö alls som det kan vara på söndagarna. Man får väl anta att folk handlade istället, det gäller ju att få tag på det sista inför julen. Stack därefter till Jula i Arninge där jag köpte en nätsladd, en fleecetröja, en mössa samt två glödlampor. Från leksaksaffären kom en äldre man ut, han mumlade någonting om att han var nästan klar nu. De enda som återstod var Greta och Viktor. Man får väl hoppas att han så småningom lyckades hitta någonting även till dem. Det vore ju tråkigt om just de skulle bli utan klappar. Men det är nog ingen risk, mannen såg energisk och målmedveten ut. Sista stoppet för dagen blev på Konsum i Vallentuna där stora delar av julmaten inhandlades. Fyra kassar fulla, åh herregud! Ändå missade jag clementinerna och kaffet, det får bli morgondagens uppgift tillsammans med mer glögg och kanske något annat. Listan kan bli lång om man anstränger sig och det vill man ju så här dan före dan för dopparedan.

21 december

Stack upp till Svartrökarna en sväng; leverpastej, pressylta, prinskorv och rökt medvurst. Lokalen var full av folk som ville handla kvalitetsvaror. Även julkorv fanns men jag passade den. Sedan till Giganto del El i Häggvik där en ny HP-skrivare inhandlades för 499 kalla. De ville först ha 699  men när jag berättade att den var 200 kronor billigare i Arninge, fick jag den för det priset. Hem för att installera. Det tog en halvtimme i Windows XP, tre minuter i Ubuntu. Jag är mycket nöjd med min nya skrivare, den verkar fungera på ett utmärkt sätt. Och i fortsättningen kommer jag att hålla mig till originalpatroner, piratkopiorna är nog inte att lita på. Dagen har varit grå och regnig men vad gör det när det finns ljus i hjärtat. Igår frågade jag hos tandläkaren om de hade öppet i mellandagarna, "nej" blev svaret. De öppnade inte förrän den 2 januari. Jag var lite rädd för att den tand som ska tas av daga den 16 januari, ska börja spöka under julhelgen men varför skulle den det? Det finns ju ingen anledning. Mörkt ute nu. Jag gjorde köttbullar i morse efter ett recept i MedMera tidningen, de blev ganska bra. Det var egentligen inget speciellt med receptet, det innehöll alla vanliga ingredienser. Lite mer salt och dito kryddpeppar till nästa försök. Nu ett glas julmust och fortsatt lyssning på P2:s julmusik som sänds dygnet runt via webben.

20 december

Stirrar på skärmen, ingenting blir skrivet. Funderar på att ge upp men NEJ förstås. Börjar istället tänka på den sedan länge nerlagda järnvägen mellan Åmål och Årjäng och varför man byggde en fyra kilometer lång bibana till Kättilsbyn. Dess saga blev kort, inte mer än en blinkning i Svea Rikes järnvägshistoria. Kättilsbyn - namnet låter spännande. Min målsättning är att någon gång få besöka denna plats. Den är inte helt otillgänglig. Jag antar att man färdas dit på skogsvägar med utgångspunkt från E18. Vad kan finnas där? Det vet man inte. Om jag åker dit får jag veta. Dagen är vacker, Israel och Moses har namnsdag. Jag kan tänka mig att ett relativt litet antal personer firar detta idag. Zackeus är ett ovanligt namn, min morfar hette så. Hans bror hette Simon. De var helt olika som människor. Gårdagens julnatta i Vallentuna Centrum präglades av ett stort lugn. Vi gick till kinarestaurangen och åt fyra små rätter, friterad banan med glass till efterrätt. Därefter tittade vi på fyrverkeriet som pågick i två minuter. Sedan hem där julmys med Ernst väntade, biskvi och toscabit till julmyset. Vädret på Orkneyöarna kommer under de närmaste dagarna att präglas av vind och regn med många inställda färjeturer. "Håll i hatten", säger de på Radio Orkney. Det gör vi förstås även om det i mitt fall rör sig om en toppluva. En beige.

19 december

Fyra grader varmt i morse och tidningen låg i lådan, två saker att glädja sig åt. En tredje sak är det skärgårdsbröd från Backers bageri i Ekenäs Finland, som jag köpte igår på ICA. Mycket gott. Lång hållbarhet dessutom. Det var en kille som delade ut smakprover på brödet och jag kunde inte motstå smaken. När jag tog en limpa sa han: "Då ska jag be att få önska en God Jul" och jag svarade "tack detsamma", för det gör man ju. En sak att inte glädjas åt är de bläckpatroner från Cheap Ink som jag beställde i veckan. Den som innehöll magenta har redan kloggat igen och nu verkar den svarta också vara på gång. Kanske är trots allt Canons originalpatroner ett bättre alternativ men ibland försöker man tänka ekonomiskt. Så mycket ekonomi blev det förstås inte den här gången, nu måste jag ju köpa nya. Eller kanske en ny skrivare, en HP. Det finns en fin på Elgiganten för 499 kr, bra köp enligt personalen. Man får se hur det blir. Jultallrik till lunch, den innehöll det vanliga. Kocken hade rullat köttbullar i två dagar berättade han, 30 kilo köttfärs gick åt. Då är det ju inte så mycket att skryta med att man gjort köttbullar av 1 kilo färs, det blir närmast patetiskt. Jag ska göra en ny sats i morgon kväll och på lördag blir det brödbak. Som sagt, det rullar på. Det rullar faktisk på något alldeles förskräckligt.

18 december

Satt på en bänk ute i måndags. Idiot! Genast har det gett känningar. Men Voltaren hjälper. Annars är det mest julen som hägrar. Tänk på all den goda maten. Jag har gjort ett nytt försök med julkorv. Ut med Wurstmaster och in med Värmlands Chark. De har bättre kunskap om hur julkorv ska smaka. Hos Wurstmaster verkade korven bestå av sånt som de sopade upp från golvet. Efter en paus i skrivandet kan jag nu konstatera att känslan var helt rätt. Julkorven från Värmlands Chark smakade som sådan korv ska smaka. Det fanns inget konstgjort i smaken, allt var äkta. Tillsammans med hemmagjort potatismos blev måltiden till en extraordinär upplevelse. Det kan också sägas att senapen var Johnny's och att maten sköljdes ner med Zlatopramen, ett mörkt öl. Nu är det bara fem dagar kvar till julafton. Jag har sagt det förr men fortfarande saknas "Ett altarskåp berättar" och "Från en utskärgård" på TV-tablån. Dessa program var självklara under början av 1960-talet. Varför inte nu? Jag vill också se den där Kalle Anka filmen där Kalle hamnar i krig med Piff & Puff, de tar nästan död på varandra. Den filmen ingick från början i "Kalle Anka önskar God Jul" men togs bort eftersom den ansågs för våldsam. Kanske med viss rätt. Idag är det den 18 december. Glöm för all del inte bort Keith Richards födelsedag, han fyller nämligen 70. Jag har inte glömt bort den och säger därför GRATTIS KEITH.

17 december

Stig har namnsdag, grattis! Vilka Stig minns vi? Stig Dagerman behöver ingen presentation, Stig Blomqvist rallyföraren och Stig Olin, skådespelare och kompositör. Senast sågs han igår i filmen "Tre söner gick till flyget" där han spelade yngste sonen Olle. Andra Stigar är höjdhopparen Stickan Pettersson med ett personbästa på 2,16 samt Stig-Göran "Stisse" Johansson, liten men hårdför hockeyspelare. Stig-Helmer Olsson är förstås bekant för de flesta genom Lasse Åbergs filmer. I "Repmånad" hette han Jonsson ("Jonsson har inget körkort"), men det var kanske inte samma karaktär? Andra kändisar inom Stigfacket är Stig Claesson, Stig Larsson och Stieg Larsson. Stig "Abba"  Andersson fanns förstås men det var då. Stig Synnergren var ÖB och Stigfinnaren var en häst som sprang åt fel håll på Solvalla. När han äntligen stod på startlinjen och kunde sätta av, föll kusken ur sulkyn och Stigfinnaren försvann snabbt från banområdet för att aldrig mer återkomma. Ja, många äro livets stigar som vi måste trampa på innan målet nås, om det nu någonsin görs. Om det nu händelsevis skulle göras, väntar som första pris boken "Boxarnäsan" av Ture Nerman. I den ryms all världens visdom. Å andra sidan, om vi nu faktiskt nått målet, är vi då inte tillräckligt visa redan? Det går inte att komma längre i detta resonemang, därför väljer jag nu att trycka på Stoppknappen. Nytt ämne i morgon.

16 december

Halva månaden har gått, löjligt att ge upp nu när det bara är 16 inlägg kvar. Av andra inläggningar torde inlagd sill vara den vanligaste, speciellt så här i juletid. Det finns många sorter - löksill, dillsill, senapssill, skärgårdssill, glasmästarsill, med mera. Personligen tycker jag att den vanliga inlagda smakar bäst, jag vill helst ha sill utan krusiduller. I varje fönster hänger nu en julstjärna. En del är av papper, andra av metall. Vissa är större, mindre modeller finns också. Med de av papp finns alltid känslan att de ska fatta eld. Läser just nu "Den blå vänthallen" av Viveca Lärn. Vissa partier utspelas i Lysekil. Vi var där förra året, det är en trevlig stad. Järnvägen dit är visserligen nerlagd men spåren dit och stationshuset finns kvar. Jag är lite bekant med en kille från Lysekil. Han heter Bengt. Förra året vid den här tiden träffade jag honom på ICA där han stod och klistrade frimärken på julkort. Jag sa: "Är det inte Bengt från Lysekil?". Först svarade han: "Nej, det är det inte". Sedan sa han: "Jo, det är det ju". Han visste inte riktig vem han var, han hade drabbats av total julstress. Det kan hända den bäste. Oerhörda mängder av eternithus fanns i Lysekilstrakten. Det är de enda som står emot hårt väder från Västerhavet, andra typer av väggbeklädnader håller inte måttet. Men eterniten är förstås mindre bra ur andra aspekter. Till de inlagda sillarna kan läggas midsommarsill, fransk löksill samt tomatsill. Glöm för all del inte vitlökssillen. Jo, gör det förresten. Släng in lite matjes istället.

15 december

Kollade gårdagens V75, vilken mardröm. Knappt en siffra rätt. Så blir det ju alltid. Varför envisas man? Grått väder i Valdemarsvik. Efter en sista tårtbit på Storgatan 12, direkt iväg till Dollar Store i Söderköping. Där är det billiga ännu billigare. Jag gick ett varv men tröttnade snabbt. Tog en kaffe och en blåbärsmuffin på Frasses istället, skönt och avkopplande. Läste en gratistidning om Norrköping. Efter en alltför kort stund påkallade ressällskapet uppmärksamhet, bara att sätta sig bakom ratten igen. Efter Norrköping vill man gärna svänga av mot Getå men inte idag. För mörkt, för regnigt. Ingen avfart mot Stavsjö heller. Annars är den vägen ett bra alternativ. Nåja, Kalle i Backen lär väl stå kvar till nästa gång. Istället Nyköpingsbro. Inköp av korgar samt zen lunch. Apropå den kan man fråga sig, måste fläskfilén bankas sönder till oigenkännlighet? Ska den verkligen vara platt? Många frågetecken. För all del, gott om man tycker om seg mat. Den stekta potatisen talar vi tyst om, den nämner vi inte överhuvudtaget. Mörkare hela tiden på vägen hem. Landskapet ligger försjunket. Det lyses upp vid Södertälje och då är det inte långt kvar. Visst är det skönt att någon gång få lätta ankar men det är lika skönt att få slänga i det igen.

14 december

Julresa ner genom landet. Vid avfarten till Järna, en Burger King. Den ska inte vara bra enligt expertutlåtande, vet inte på vilket sätt. Tråkig väg till Nyköping, den gamla är roligare. Sillekrog, känt Truck Stop - låter som om det låg i Värmland. Det är Sillerud jag tänker på. Ligger i Årjängs kommun. På stationen (nerlagd), finns möjlighet att övernatta i en järnvägsvagn. I Nora och Tärnsjö finns också den möjligheten. Tillbaka till E4:an. Vi tar en fika på Nyköpingsbro. Killen i kassan har varit med länge. Jag frågar hur länge, han svarar "tjugo år". Glad och trevlig kille. Chilenare? Passerar hotellet i Stenkullen. Granen står klädd där innanför. För några år sedan var hotellet med i "Det okända". Ett TV-team var där och jagade spöken. Inga hittades vad jag kan minnas. Fina juldekorationer inne i Norrköping. Ny spolarvätska i Söderköping, den gamla tog slut. Inget vatten i Göta Kanal. Annat var det i somras. Sista milen rullar snabbt på, till slut avfarten till Valdemarsvik. Det har regnat hela tiden. Parkerar på torget. Jag går in på Röda Korset och köper "Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån" av Bodil Malmsten. Kanske läsa ikväll? Vet inte. Jag vet ingenting, det är som vanligt.

13 december

Lusse lelle, elva nätter före jul... Så sjungs det i visan som tros ha värmländskt ursprung. En version spelades in hösten 1940 med Trio Rita, den skulle man vilja höra. Grupperna hade snitsigare namn förr i tiden. Ett annat exempel på det är vokaltrion Tre Sang. I den ingick Lasse Dahlqvist en tid. Kända inspelningar med Tre Sang är "En gondol, Venedig och så du" och "Kärlekens låga". Gruppen upplöstes 1937. Jag såg namnet Tre Sang första gången på en gammal affisch i en secondhandaffär i Valdemarsvik. Affischen gjorde reklam för en midsommarfest i Åtvidaberg någon gång på 1930-talet. På den skulle trion uppträda. Vi får hoppas att uppträdandet var lyckat och att festen var trevlig även i övrigt. Men nu har vi kommit långt från Sankta Lucia. Vitklädd med ljus i hår skrider hon fram, följd av tärnor, stjärngossar, tomtar och pepparkaksgubbar. Det känns ändå som att Lucia på något sätt var större förr. Stockholmstidningen brukade ha årliga omröstningar inför vilka kandidaterna presenterades på helsidor. Var ettan snyggare än åttan? Kanske femman? Fyran i och för sig. Nian var inte heller dum. Så gick resonemanget ute i stugorna och till slut var omröstningen klar. Det blev verkligen nian. Grattis! Stockholmstidningen lades ner 1964 och då blev det också slut med omröstningarna (som alltså gällde Stockholms Lucia, inte Sveriges). Nu får jag lust att läsa om Maria Langs "Vitklädd med ljus i hår" från 1967. Det kan jag lugnt göra för jag minns varken vem som blev mördad eller vem mördaren var. Konstigt att man glömmer så lätt.

12 december

Börjar skriva detta 05.58. Tystnad råder mellan husen. Tyvärr ingen tidning, den är försenad idag. I Lokaltidningen finns tips om hur man klarar sig från vinterkräksjukan - ät dagligen hela vitpepparkorn samt lite malen kanel. Temperaturen har åter börjat ligga runt 5+, det märks. Tråkigt att tidningen inte har kommit, lika tråkigt som att jag aldrig besökt Västerås, bara kört igenom på E18. Jag tror att Västerås är en stad som har mycket att ge. Hittills har den givit ASEA och Pugh Rogefeldt. Även Åsa Lindeborg. Tomas Tranströmer bodde där i många år men var Stockholmare i grunden. Mycket förknippad med Västerås är tränarprofilen Lennart "Liston" Söderberg. Duktig tränare men tyvärr mest känd för många klumpiga uttalanden om invandrare och homosexuella. Han sa bland annat att Västerås var "ett ariskt" lag och att han inte ville ha några killar som höll på med "nåt skit i duschen". Smart, Liston! Nu närmar sig julen. Lutfisken är ju missad men skinkan och köttbullarna ska inte behöva trevas efter i tomma luften. Och prinskorven. Och sillen. Och Ris á la Maltan. Ja, mycket gott finns det på julbordet. Det gör väl inget att man äter och stoppar i sig så att man blir stor och tjock som en gris. I januari kanske det blir till att suga på ramarna. Vattgröt och stångkorv, tja, det är inte det sämsta.

11 december

11 december. Daniel och Daniela har namnsdag. Prins Daniel såg vi ju på TV igår. Inte jag men många andra gjorde det. Nobelmiddagens gäster kunde inmundiga idel delikatesser - pärlhöns, piggvar, chokladsiluett med "havtornsexplosion". Till pärlhönan serverades kantarellduxelle. Det är ett fint ord som dock inte innebär något annat än svamp som stekts tillsammans med lök i smör och som reducerats till en pasta. En rätt som inte fanns på menyn var snöripa. Vilken tur, annars kunde ju folk ha blivit ihjälslagna. "Säger du snöripa så slår jag ihjäl dig" var ett uttryck som myntades av serietecknaren Oskar Andersson, OA, mannen som gjorde vad som föll honom in. En rätt som varit fel denna kväll är stekt falukorv med stuvade makaroner. Annars mycket gott men kanske inte passande på Nobelmatsedeln. Själv åt jag dock denna rätt med god aptit i måndags och det kändes inte fel. För övrigt kan noteras att vi nu åter har barmark. Enstaka snöhögar finns kvar men de kommer troligen att smälta bort snart. Vi tog en promenad till Office Depot och köpte skrivarpapper samt ett 4 gb USB-minne. Mycket ryms på ett sådant som killen i butiken så riktigt påpekade. Minns förr när floppydisketterna bara rymde 360 kb men det tyckte man var bra då. Man var helt enkelt nöjd med mindre. Det får man bli även som pensionär. Varken pärlhöns eller snöripor lär då dyka upp på tallriken. Däremot kommer säkert Kung Falukorv att ligga där desto oftare. Härligt, ibland vill man ju äta någonting som är gott.

10 december

Varmare igen, nu runt nollan. Irritationsmoment - klockan syns inte på datorn. Det har hänt en gång tidigare. När jag startade om datorn dök den upp igen. Det är någonting med den nya versionen av Ubuntu som inte är bra. Jag skulle inte ha varit så snabb med att installera den. Nu har jag startat om datorn och klockan syns igen. Idag är det Nobelfesten. Jag hade räknat med att spela in en fin långfilm i eftermiddag, "Tre söner gick till flyget", men vad får jag se i tidningen? Filmen är utsatt, istället visas Nobelfestligheterna. De vill jag inte se, jag vill se Rolf Husbergs film från 1945 om de tre bröderna som söker sin framtid i flygvapnet. Kanske visas den längre fram, vi får hoppas det. Man vill ju kunna spela in fina filmer när man nu har investerat i en "ny" video för 160 kronor på loppisen i Upplands-Väsby. Den fungerade perfekt - fram och backspolning, play, record, även timern gick att programmera. Jag betraktar denna Daewoo som månadens, kanske årets, fynd. "Ibland har man tur" som Christian von Schilden (Sven Lindberg) säger i början av "Damen i svart" när han har ramlat av en häst på grund av brusten sadelgjord. Vad vi inte vet då är att det är han själv som har skurit sönder den. Det är nämligen så en mördare arbetar - med långsiktig planering.

9 december

Anna har namnsdag. Det kommer av Hanna som betyder "den benådade". Hon är bergsbrukets beskyddarinna. Idag ska enligt traditionen lutfisken läggas i blöt. Det gjorde vi hemma. Morfar köpte några flak torkad långa som han sågade i mindre bitar, därefter ner i tunnan med dem. Blötläggningen tog en vecka med dagliga vattenbyten. Därefter vidtog själva lutningen i en blandning av soda och kalk och sedan en ny veckolång blötläggning med täta vattenbyten. Vattnet bars i hinkar från tvättstugan till jordkällaren där fisken förvarades. Mycket jobb alltså för att få fram den där kritvita lutfisken som på julaftonen skulle pryda tallriken. Jag som inte ens tyckte om lutfisk, gör det fortfarande inte. Det är nog lukten, kanske konsistensen. Eller smaken. Enligt de som förstår sig på det hela, ska lutfisken serveras med kokt potatis, vit sås, gröna ärtor och så massor av kryddpeppar över alltihop. Norrmännen hårdsteker bacon och serverar till. Andra nationaliteter serverar inte lutfisk överhuvudtaget, kanske gör de rätt i det. Fast den lär ju vara bra för matsmältningen. Allt det feta som man vräkt i sig under julen neutraliseras och man mår toppenfint igen. Ska vara för det då.

8 december

Hjördis Holm! Vem kunde ana att det var hon som mördade Arne Sandell och på nyårsaftonen även Barbara Sandell. Den lilla grå och intetsägande hushållerskan i kyrkoherdehemmet, visade sig vara en veritabel mordmaskin. Motiv: sviken kärlek, svikna löften samt ett grovt fall av sol-och-vår från Arne Sandells sida. Femtio tusen var en ansenlig summa 1953. Klart att det sved hos Hjördis Holm när den utlovade betalningsplanen hela tiden sköts upp. Till slut svallade blodet hos Hjördis och yxan rycktes i vredesmod ner från väggen och PANG, där satt den i skallen på Arne. Barbara hade vissa misstankar och började bedriva egna efterforskningar. Det var dumt. Om hon litat på polisen hade hon sluppit bli nerknuffad i Arnes grav på Västlinge kyrkogård och få ryggraden bruten. Tre slutsatser kan man dra av denna tragiska historia. 1. Låna inte ut pengar till sol-och-vår män. 2. Stäm inte träff med en misstänkt mördare klockan åtta på kvällen på en kyrkogård. 3. Lita på polisen, särskilt om kommissarien är den långe, trevlige och piprökande Christer Wijk. Följs inte dessa råd är det mycket möjligt att det hela utvecklas till en "Tragedi på en lantkyrkogård".

7 december

Snön kom, den täppte till käften på en direkt. Som en smäll från Jack Dempsey när denne stod på topp. Det var på 1920-talet, sedan dess har sådana smällar aldrig delats ut. Förrän som sagt nu. Traktorn är ute och plogar i området. Enligt en av höjdarna inom samfälligheten kostar varje plogning ca. 7000 kronor. Det var förra årets taxa, möjligen är den högre nu. Jag fortsätter läsa "Tragedi på en lantkyrkogård". Misstankarna har inte inte kastats åt något speciellt håll. Alla verkar lika misstänkta, eller oskyldiga om man hellre vill det. Vem var Arne Sandell? Han var handelsman i Västlinge, en som lindade tanterna runt lillfingret och utnyttjade sin charm till hundra procent. Kanske var han lite för charmig för sitt eget bästa? Fortsättning följer i denna fråga. Dagen ser ut att bli vacker, men kall. Småfåglarna har huggsexa bland nötter och frön. De äter hela tiden, måste kanske det för sin överlevnad. Så är det i och för sig för oss alla - äta bör man, annars dör man. Kaffe och saffransbulle smakar till exempel gott en vintermorgon som denna. Därefter ut i vintern för lite kompletterande shopping. Duckar lite när jag går ut till garaget. Vem vill få en snyting av Jack Dempsey? Då lägger man sig nog raklång med näsan i vädret. Tuff kille den där Dempsey. Men han blev ändå slagen av Gene Tunney, ännu ett exempel på att teknik ibland kan vara mer värd än råstyrka. 

6 december

Stormen Sven ställde till med problem över stora delar av Sverige. Bussar ställdes in, tåg gick inte och elledningar blåste ner. Här i Vallentuna snöade det på förmiddagen men allt har regnat bort. Nu väntas mer av den vita varan idag, upp till två decimeter kan det bli. Men hur såg vädret ut den 6 december 1948? I morfars almanacka står skrivet: "Härligt väder, nästan lugnt". Den 7 december visade termometern 5 grader varmt, dessutom regnade det. Sedan slog vädret om. Dagen efter, den 8 december, var det 8 grader kallt. December fortsatte med ömsom värme, ömsom kyla för att avslutas på nyårsafton med "4 grader varmt kl. 13, vårlig vind". Det lät som ett hopp om bättre tider, dock vet jag inte hur de första månaderna av 1949 blev. Egentligen är jag inte särskilt intresserad av vädret. Jag föredrar i och för sig några plusgrader framför tio minus men om Kalle Vinter kommer får han väl göra det. Det är bara att peta in en extra pinne i brasan och hoppas på det bästa. När detta skrivs har det åter blivit kväll. Snön föll visserligen men tveksamt, nu återstår ingenting. Jo, Bachs Goldbergvariationer framförda av Glenn Gould återstår. De hörs just nu i de högtalare som jag fick tag på för mer än 20 år sedan på soptippen. Bra hörs de också. Folk får säga vad de vill om Luxor men det var ett kvalitetsmärke, inget snack om den saken.

5 december

V86:an gick åt skogen, hästarna sprang inte som jag ville. Jag trodde att pensionspengarna var ordnade men icke. Det går inte att lita på hästar eller också är det kuskarna man ska misstro. Eller de som ger travtips i tidningen. Gör tvärtom är kanske en bättre idé. Vågar man det? Kanske. Jag har namnsdag idag - Sven. Namnet betyder "ung man, yngling" och det passar ju bra. Kända personer som hetat Sven är Sven Tveskägg och Sven Dufva. Tillhör gänget gör även Sven-Göran Eriksson, fotbollstränare och sexualatlet samt författaren Sven Delblanc med smeknamnet "Sven i Helvete". Det är just en snygg samling som man hamnat i. Möjligen framstår Sven Dufva som den mest tilltalande även om han bara är en fiktiv karaktär. Klen till förståndet var han visserligen men hjärtat var gott och framför allt släppte han ingen "djäfvul över bron". Det vore kanske trevligt att vid tillfälle besöka denna bro som heter Virta bro och ligger i norra Savolax i Finland. Har precis börjat läsa om Maria Langs "Tragedi på en lantkyrkogård". Det är en tradition att göra det i juletid. Som namnet antyder är historien tragisk. Dolda passioner och ond bråd död i en idyllisk prästgård på landet, vad kan man mer begära? Möjligen en kopp kaffe och en bit av den igår bakade fruktkakan. Tack, jag tar två!

4 december

Vad står det på containern? Hej Gus? Är det första halvan av komikerparet Gus & Holger som åsyftas? Gus Dahlström föddes 1906 och dog 1989. Han förknippas ofta med en viss sävlighet och så kallad "fördröjd replikföring". Två av hans mer bortglömda alster är "Freddy klarar biffen" från 1968 och "Dagmars heta trosor" från 1971. På den internationella marknaden fick den filmen namnet "Dagmars hot pants". Men Gus gjorde också många seriösa roller som till exempel i "Vem älskar Yngve Frej". Förutom skådespelare var Gus dessutom en framstående musiker och uppfinnare av handikapphjälpmedel. Men vem var Holger? Han hette Höglund i efternamn, föddes 1906 och avled 1965. Tillsammans med Gus medverkade han i den allra första Casinorevyn 1943. De gjorde också flera 91:an Karlssonfilmer där Gus spelade 91:an och Holger 87:an. Hogge medverkade också i den intressanta filmen "Kärlek och störtlopp" från 1946. I denna spelar Sigge Fürst skidlärare, Hjördis Pettersson astrolog och John Botwid framträder i rollen som Fingal Andersson. Visst var det mycket roligare förr. Herregud, Dagmars hot pants, bara en sån sak!

3 december

Var till doktorn, kollade hälsan. Hjärtat lyssnades på och EKG:ades, inga fel funna. Doktor K trodde på stressymptom. Läkarkandidaten gjorde det också. Doktor K tyckte att jag kunde sjukskriva mig resten av veckan för att komma i fas. Hon till och med sa att jag skulle göra det. Därför sitter jag nu framför datorn och tittar på en elektrisk tomte medan Bachs Juloratorium hörs i högtalarna. Det är Eric Ericsons inspelning med Drottningholms Barockensemble från 1993. Tungt, mäktigt men ändå luftigt på något sätt. Åt en julkorv till lunch som inte smakade som eljest. Den hade tillverkats av Wurstmaster. Är det ett företag man kan lita på? Tveksamt. Redan innan korven lades ner i kastrullen hade jag mina tvivel. Nu ligger eländet i soppåsen, där hamnade den efter första tuggan. Det är väl också själva f-n att man inte ska kunna lita på julkorvstillverkarna. Någonting har gått fel i konungariket Sverige. "Den döda byn" av Swen Wernström är nu utläst. Omslagets dramatik matchade inte alls innehållet i övrigt men det gör ingenting. Kul sak att veta: Swen Wernströms dotter Gittan spelade 1963 karaktären Lenalisa i "Villervalle i Söderhavet". Hon polade lite med en söderhavskille som hette Kaoko (i verkligheten hette han Revi). Ja, det var spännande tider 1963. Nu 50 år efteråt är allting förändrat. Mycket har gått snett, särskilt vad gäller tillverkningen av julkorv. Wurstmasters exemplar var faktiskt inget att ha.

2 december

De kraftiga vindarna har bedarrat under natten. Då flög allting omkring och träden skakade. Nu är det lugnt. Igår köpte jag sju av 91:an Karlssons julalbum på serieantikvariatet i Sven Vintappares Gränd. Därinne rådde ett lugn som var som balsam för själen, till skillnad från den stress och jäkt som härskade på Västerlånggatan med flera köpstråk. Det är förstås julen som drar upp tempot. På Stortorget var den traditionella julmarknaden i full gång. Det har den gjort varje december sedan 1915. Övriga delen av året förvaras de röda bodarna ute i Jordbro. Jag köpte en trevlig bok: "Tårtan, 70-talet och jag" av Carl Johan De Geer. Den handlar om tillkomsten av den klassiska TV-serien "Tårtan" och man får även ta del av manuskriptet till de olika avsnitten. Tveksamt dock om man verkligen vill köpa ett bakverk av Hilding, Janos och Frasse. De tre f.d. sjömännen har ju ingen som helst erfarenhet av bageriverksamhet och själva bageriet kom de över av en ren slump. Det var Ellen som tröttnade på att stå där och vantrivas, istället gav hon bort hela klabbet. Ädelt gjort och en fin TV-serie blev det, en av Sveriges mest utskällda faktiskt. Och visst är det gott med tårta. Det är mycket godare än fisk, vilket Ellen föreslår att de tre sjömännen ska äta. Nyttigare är det kanske men i tårtan finns ju inga ben, det är den avgörande skillnaden.

1 december

1 december, tillika 1:a advent. Jag glömmer alltid betydelsen av detta ord men nu har jag slagit upp det en gång för alla - ankomst. Han som kommer är förstås Jesus Kristus men ännu får vi vänta i 25 dagar på det. I dag tänds många ljus i adventsstakarna över hela Sveriges land; från norr till söder, från öst till väst och så kors och tvärs förstås. I den minsta lilla koja brinner ett ljus för att inte tala om alla elektriska ljusstakar som pryder fönstersmygarna. Dessa ljusstakar, liksom alla slingor och all annan prydnadsel, har ju den egenskapen att de fungerar när man ställer undan dem efter julen men när de här sakerna plockas fram i slutet av november, har de på något mystiskt sätt blivit trasiga. Nya adventsstakar och dito slingor måste inhandlas, företrädesvis på Rusta. Men det gör vi så gärna för fint ska det vara, eller hur? Det går inte att tänka sig en december utan ljusdekorationer. Så mörka tankar vill vi inte tänka. Tomten på bilden lyses dock upp enbart av sitt inre ljus. Den har snören på baksidan och drar man i dem, sprattlar han med både armar och ben. Morfar tillverkade en egen i början av 1970-talet. Han klippte ut sin tomte ur en tidning och klistrade upp delarna på tjockt papper. Därefter blev det "snördags" och när alla trådar var ihopkopplade var det bara att dra. Fortfarande rör sig armar och ben som de ska. Snart ska han upp på hedersplatsen men så mycket sprattel blir det nog inte. Man måste vara försiktig med en gammal tomte, åldern kan faktiskt ta ut sin rätt.

30 november

Ser match nummer 11 på stryktipskupongen, Huddersfield - Burnley. "Gamla fina Huddersfield", utropade Lars-Gunnar Björklund en gång i Tipsextra. Eller var det Charlton? Jag ser alla matcher som sänds i TV, jag kan det mesta om lagen och spelarna. Alla lag alltså och alla spelare. Ja, just det, i hela världen, det stämmer faktiskt. Spelet böljar fram och tillbaka men Huddersfield trycker på. Särskilt imponeras jag av anfallaren Patterson som sedan visar sig heta Vaughan. Han har alltså bytt namn under matchen - konstigt. På Huddersfields tröjor står REKORDERLIG CIDER. Inlägg - blir ingenting. Inte nästa heller. Himlen är kraftigt rödfärgad av kvällssolen, snart faller mörkret över John Smith's Stadium. Huddersfield gör 1-0, sedan 2-0. Burnley får ett tröstmål, matchen är slut. Det är alltid fart och fläkt över de engelska ligamatcherna, det är spänning hela tiden. Därefter äter vi nötstek, det innebär också spänning. Är köttet mört eller inte? Denna gång hade vi tur, det smälte i munnen. Och såsen var gudomlig. Däremot hade morötterna kunnat få koka lite längre men det går inget att något åt det nu. November är slut och då kan inte glädjen få grumlas av några halvkokta morötter. Bara tugga och gå på, i morgon är det 1:a december.

29 november

November går mot sitt slut. Ännu har inte vintern dykt upp fast det sägs att den är på väg. Detta gäller alltså mellansvenska förhållanden, uppe i norr är saken förstås en annan. Vid G:s stuga strax söder om Kiruna, kan man anta att snön ligger djup, åtminstone upp mot halvmetern enligt SMHI:s karta. Stugan går inte att vistas i vintertid, väggarna är för tunna och isoleringen för dålig. Där kan det ju också bli frågan om verkligt låga temperaturer. Stadigt minus 20 är ingen ovanlighet. Visserligen är luften en annan men det känns nog bra kallt ändå. På tal om något annat: varannan människa i Sverige löper risk att få i sig för höga halter av fosfor. Detta kan leda till cirkulationsbesvär och hjärtproblem. Inte bra. Jag ställer mig bredvid Y och räknar "Ett, två...". Eftersom jag börjar med mig själv innebär det att jag inte är i riskzonen (det är ju bara varannan som drabbas). Nåja, man får väl tänka lite på vad man äter fast det gör man ju hela tiden. Mycket mat ska det vara annars får det vara. I dag är det fosfor, i morgon något annat. Man blir ju tokig. Skogstokig blev också Tore i "Den döda byn" när han klättrade ner i den övergivna gruvan på jakt efter en skummis. Denne flydde undan och när Tore letat sig tillbaka till schaktet kunde han bara snopet konstatera att skummisen klättrat upp igen och dragit upp repstegen efter sig. Vete tusan hur det kommer att gå för Tore nere i gruvans mörker. Tore, du skulle ha tänkt efter före kan man ju säga men det säger vi väl inte?

28 november

Varmt igen. Sju grader igår kväll, nu fem. På löpsedlarna talades det om det varma adventsvädret. Vart tog kylan vägen? Den skulle ju chocka oss som ett knytnävsslag i mellangärdet. Tog en promenad ner till Elgiganten för att titta på skrivare. En uppsjö fanns. Försäljaren rekommenderade en HP-modell som bästa köp just nu. Den var nedsatt med 200 kronor och levererade utmärkta utskrifter av vilka slag de än månde vara. Inbyggd scanner och wifi var självklarheter. Många fanns dessutom i lager, "ett helt lastbilsflak", sa försäljaren. Allt lät mycket bra som han sa, kanske kommer denna HP att ligga inslagen under granen den 24:e nästa månad. Jag läser just nu "Den döda byn" av Swen Wernström. Flygkamraterna Villy och Tore har fått i uppdrag att från luften prova ut en ny utrustning för malmletning. Uppfinnaren till denna är ingenjör Lander. Tillsammans har de hamnat i en övergiven by i norra Värmland. Andra aktörer verkar också mer än lovligt intresserade av den dittills hemliga utrustningen. Spänningen stiger i värmlandsskogarna, vad kommer att hända? Det får vi veta längre fram i "Den döda byn", nr. 772 i Wahlströms ungdomsböcker (grön rygg), utgivningsår 1955. Den sommaren var för övrigt väldigt varm. I Åkersberga blev farbror Villes granhäck sönderbränd. Så vitt jag vet återfick den aldrig sin gamla friska gröna kulör efter den pärsen.

27 november

Gick tidningsrundan igår med J. Vi tar med oss gamla tidningar och slänger dem i containern på Coops parkering. Det gick lite trögt. Hus restes på tomten vid Linjalvägen, mycket att titta på. Kranbilar och dumpers arbetade för fullt för att hålla tidsschemat. Trailers från "Loffes" kom och åkte. Husets murar har redan skjutit i höjden. För bara några månader sedan bestod tomten av en bergsknalle som sedan sprängdes bort. Effektiviteten firar som vanligt triumfer i vårt land av ingenjörer. Vi fortsatte med tidningsvagnen längs med Linjalvägen, passerade över Saluvägen och slank in i skogen på vägen som leder ner mot Jaktvillan. Det var skönt att komma undan lite. Mörkret började så smått falla men vägen var upplyst. Jaktvillan verkade stängd men så var ju också det här långt efter lunchtid. Ner mot containrarna utan besvär, i dessa stoppades tidningarna ner, det gick lika smidigt som 1 - 2 - 3. Tillbaka samma väg. En kvinna med hund kom oss till mötes vid Jaktvillans infart. När hon såg oss vek hon in på en stig, hon slank iväg som en skugga. Hunden gick tyst vid kvinnans sida. Ingenting mer hände på tillbakavägen förutom att en buss från Grönlunds trafikutbildning, snurrade runt några varv på vägarna i området. Bakom ratten satt framtidens busschaufför, märkvärdigt lik nutidens. Tillbaka på DV 15.42. Ännu ett uppdrag i mänsklighetens tjänst var utfört.

26 november

Biblioteket i Vallentuna håller på med en bokutrensning. Det är sällan utlånade och slitna exemplar som gallras bort. "Utsikt från Saxberget" av Bengt Emil Johnson ser dock helt ny ut. Frågan är om någon bläddrat i den överhuvudtaget, om inte vore ju tråkigt. Boken innehåller kåserier som tidigare publicerats i Dala-Demokraten. Vardagliga händelser som väder och vind, promenader med hunden, etc tas upp men egentligen är det förstås större frågor som avhandlas - politik, miljö, den egna situationen. Författaren själv anser att texterna "förmedlar en glimt av ett livslandskaps kontinuitet, ett växelspel mellan vana och ständig förändring". Saxberget ligger i södra Dalarna strax väster om Ludvika, samhället heter Saxdalen. Där har jag aldrig varit men jag har vid ett tillfälle besökt Blötberget; ett villsamhälle med en, just då i alla fall, stängd pizzeria. Jag kommer nog att läsa de här kåserierna lite då och då, när andan faller på. Där blev det ett litet rim till och med. Kanske bäst att avsluta detta inlägg innan rimådran hunnit spricka. Ett rim kan nämligen snart bli ett för mycket och då är det lätt att förlora hela stycket. Livstycket alltså, det som håller allting uppe.

25 november

25 november. Om exakt 1 månad är det juldagen vilket innebär att man vid den här tiden då precis har kommit hem från julottan. Det gjorde aldrig greve Clemens af Ernstam eftersom han blev mördad strax innan gudstjänstens början. Av en sparkande häst sades det men brodern Urban hade visst någonting med saken att göra. Sedan blev drängen Edvin mördad och därefter blev veterinärpraktikanten Siv utsatt för ett mordförsök. Den för de flesta okände gästen på fiedikommisset Brunn, Georg Essman, börjar nysta i garnhärvorna och kommer någonting skrämmande på spåren. Strax därefter är det hans tur att få spjället stängt men vaknar av att kakelugnen ryker in. Så småningom klarnar allt, det är verkligen kanslirådet Urban af Ernstam som är mördaren vilket avslöjas vid ett nytt mordförsök på veterinärspraktikanten. Stieg Trenter skrev historien och Arne Mattsson regisserade. Filmen heter "Det kom en gäst" och spelades in 1947. Några av scenerna är för övrigt filmade vid Lindholmens station. Själv har jag aldrig varit på julotta. Det verkar ju livsfarligt, precis allting kan hända. Då är det lugnare att se den på TV, där kan ingenting hända.

24 november

Persikor i sockerlag med vispgrädde, god efterrätt. Under en lång period den enda efterrätten, möjligen med konserverade päron som konkurrent. Vi åt det mycket hemma förr i tiden. Det var lätt att ta till och så var det både gott och nyttigt. Ingen har dött av lite vispgrädde, allt annat är bara dumt snack. På våra plåtburkar stod det oftast Del Monte. De kom från Kalifornien med fraktbåt, nu kommer de någon annanstans ifrån och kan heta till exempel Pride. Raymond Carver har kommit ut med en novellsamling på svenska. Den heter "Där jag ringer ifrån" och verkar vara en given julklappsbok. Novellerna är korta och brukar beskrivas som "minimalistiska". Möjligen berodde detta på en förlagsredaktör som gillade att gå hårdhänt fram med sax och strykningspenna. Han omformade novellerna lite efter eget huvud vilket inte alltid gjorde Carver så glad. Denne ville skriva längre och mer ordrikt men tydligen var det förlagsredaktören som bestämde. Jag tänker att "Persikor med grädde" skulle kunna vara namnet på en typisk Carvernovell. Själva innehållet hänger fortfarande i luften men mycket är ju vunnet med en bra titel. Fortsättning följer i denna fråga.

23 november

En strålande dag, solsken, någon plusgrad. Tempen var under nollan för några timmar sedan men nu har det ordnat upp sig. Jag ägnade en timme åt att montera ett element i vardagsrummet. Vissa svårigheter uppstod på grund av oklarheter om vad som var upp eller ner på åbäket. Slutligen visade det sig att ner skulle vara upp och då gick det bättre, då passade faktiskt fästena. Körde därefter den vackra vägen till Gudby där Svartrökarna har sitt näste. Falukorv, rökt skinka och dito medvurst plus en del annat smått och gott blev bytet. Fortsatte traditionen med att smaka på medvursten så fort jag satt mig i bilen. Den korven har ju en härlig smak som känns långt efteråt i munnen. Tillbaka igen samma väg, njöt av landskapet och av musiken på bilradion. Tänkte på det här som Kalle Sändare sa om hur viktigt det är att ha med sig en bra mobiltelefon när kör omkring "i landskapet". Helst en Sonab givetvis. Själv har jag en Samsung, den känns också trygg. Tillbaka i hemmet smakade det fint med lite rökt skinka på en bit Leksandsknäcke, ett glas mjölk till det. Dessutom läsning av en bok som handlar om Dal Västra Värmlands Järnväg. Jag kan inte tänka mig att tillvaron skulle kunna vara bättre än med just de här utrustningsdetaljerna. Rätta mig gärna om jag har fel.

22 november

Vägen ner mot Vadakullarna. De är tre stycken och från den högsta är utsikten fin över landskapet. Längre bort går Långhundraleden på vilken vikingarna antas ha rott ända fram till Uppsala för att dricka mjöd, äta flugsvamp och rumla om i största allmänhet. Samma tradition finns kvar även idag - på sista april. Då är hela stan som förvandlad. Men jag vet ju egentligen ingenting om Uppsala, bara att det finns gravhögar där. De är lite större än Vadakullarna. Det som också finns är Lindwalls kaffe, Andersson & Tillmans falukorv samt Slottssenap. Men den tillverkas inte längre i Uppsala utan i Polen. Billigast är bäst, resonerade direktörerna. Frågan är om det verkligen är så. Nu har en nykomling vid namn Fyrissenap, stuckit upp huvudet. Den verkar intressant men jag har aldrig sett någon förpackning i butik. Vid Faringe fanns under en tid två rostiga cisterner med texten SLOTTSSENAP. De stod vid sidan av järnvägsspåren och såg dystra ut, nu är de borta. Antagligen befinner de sig i senapscisternernas himmel där de drömmer om den tid när de skinande blanka levererade senap från Uppsala till när och fjärran. Tja, sånt kan livet vara. Det är bittert men svårt att göra något åt.

21 november

Ingen tidning vid 05.30 men på SVT:s hemsida står det att snön ska komma. Ett lågtryck drar in över södra Sverige och pumpar ut sitt innehåll på lämpliga ställen. Varning för halka utfärdas. Undrar om detta lågtryck har rört sig över Helgolandsbukten? Där utkämpades under 1:a världskriget två sjöslag, ett 1914 och ett 1917. Hela ön Helgoland lär vara full av underjordiska gångar och militära installationer varav de flesta är förseglade för alltid. Till några av dem som inte är det, förekommer guidade turer. Fler öar: Sylt och Borkum. På den sista finns en liten järnväg som fraktar turister mellan hamnen och det lilla samhället Bahnhof. På övriga tre ostfrisiska öar finns också järnvägstrafik i det lilla formatet. Man kanske skulle besöka dessa platser. Finns det någon anledning till att inte göra det? Nej, absolut inte. Sommartid går färjorna i skytteltrafik från den tyska kusten, hopp-on, hopp-off. Läser en annan bok om en ö, nämligen "Fårets gröna öga" av Olle Hammarlund från 1967. Ön är förstås Fårö och boken inköptes på en loppis sommaren 2012 just på Fårö. Mycket intressant läsning. Bland annat skriver OH om Helgomannen som vi först trodde var en rauk men det är ju ett fiskeläge. Där stod vi och tittade ut över havet. Det såg ut som vanligt. Det gör det väl alltid, eller..?

20 november

Kura skymning; gjordes förr i tiden framför kakelugnen. Elden sprakade och mörkret föll. Berättelser från gamla tider togs fram. De gamla mindes det som varit, det var något suggestivt i luften. Fler vedträn lades på brasan. Kakelugnen var en bra värmekälla. Efter en kall natt kunde den fortfarande vara ljummen. Kvällarna var oerhört mörka. Det var skönt att stänga dörren och regla om sig. Hade man en gång kommit in ville man inte gärna gå ut igen. Nere på grusvägen sågs ljuskäglorna från enstaka fordon. Novemberkvällen var outgrundlig. Så småningom sattes radion på. Man fick leta på mellanvågen efter stationerna. Många hade fantasieggande namn: Königsberg, Praha, Bruxelles, etc. Vi hade ingen vidare antenn, därför hördes många av dem svagt eller inte alls. Sveriges Radio var dock inga problem. När vi gick och la oss hade brasan oftast brunnit ner. Det kunde glöda lite i eldstaden men det var också allt. Sedan sov vi gott hela natten. Det var andra tider då men det visste inte vi. Vi tyckte att allt var som vanligt och det var det ju också.

19 november

Mörkt som i graven, "bibleblack" skrev Dylan Thomas. Han visste mycket om hur svart livets tillstånd kunde vara. Men det fanns ju ingen svärta som inte arton raka whisky kunde lysa upp. Det blev förstås några för mycket, speciellt den där sista gången i New York 1953 då allt tog slut. Vad hade han där att göra? Pengar förstås. En föreläsningsturné drog in en hel del slantar till hushållskassan. Mycket gick åt förstås. Spriten kostade och hemma skulle barnen ha mat. Caitlin hade förstås också önskemål. I efterlämnade dagböcker framgår det att hon trots deras uppenbart våldsamma och turbulenta äktenskap, ändå saknade honom. De både kunde och inte kunde leva med varandra. Hon dog 1994. Nu är det som sagt bibelsvart. Tidningen har inte kommit. Det är inte så kallt men katten ville ändå inte vara ute särskilt länge. Den dricker lite vatten, knaprar torrfoder och går sen och lägger sig igen. Till detta kan bara tilläggas att den 19 november 1949 inföll på en lördag och att Elisabet hade namnsdag även då. Stort grattis!

18 november

Ångrar bittert att jag inte köpte radion på Pepparkakshuset i Norrskedika. Varför är frågan man ställer sig. Den kostade bara 300, var snygg och hade bra ljud. Det stod så på lappen som satt fastklistrad på radions front - BRA LJUD! Visst vill man ha en radio med bra ljud. En som det står DÅLIGT LJUD på, blir aldrig såld. Jag funderar nu på att åka upp igen till Norrskedika och chansa på att den finns kvar. I och för sig behöver jag inte chansa, jag kan ringa först och kolla läget. Eller mejla. Ryktet säger att Pepparkakshuset har öppet på helgerna året runt. Det är klart att radion finns kvar. Vilket fabrikat var det? Grundig, Blaupunkt, Telefunken; de tyska märkena är ju kända för sin fina kvalitet. De har ett väldigt gott rykte. Men även Philips eller Luxor går bra. Huvudsaken är att radion har ett elektriskt öga. Jag hann inte se det vid förra besöket i september men det elektriska ögat lär kunna följa dig vart du än går i rummet. Kanske finns också kopplingsmöjlighet via adapter, med min Samsungtelefon. Då går det att lyssna på internetradio i den gamla radion, den som har BRA LJUD. Jag hoppas givetvis att den fortfarande står där på sitt podium även om några veckor. Det vet man förstås inte. Om man ringer vet man. Eller mejlar, vi lever ju i den moderna tiden. BRA LJUD, det låter sannerligen något. DÅLIGT LJUD vill ingen ha. Det säger sig väl självt?

17 november

Dagarna rasslar iväg. Sommaren har blivit höst och snart är det vinter. Återkommer till den arktiska kylan. Den infinner sig inte förrän i januari men då med besked. Sträng kyla och stora snömängder lär det bli enligt vädertjänsten. Minns påsken 1956 då det var så stora mängder snö att våra gäster inte kunde köra bilen upp till stugan vid Tibble. Istället fick de parkera nere vid gården och pulsa över gärdet. I alla fall tror jag att det var 1956, kan i och för sig ha varit året innan eller året efter. Snön hade fallit tungt i flera dagar. Gårdens folk fick spänna hästarna för snöplogen för att hålla vägen ren. Vad jag vet så fanns det ingen plogbil i maskinparken. Bläddrar lite i "Husmoderns köksalmanack 1954". På omslaget sitter mor och dotter och vispar någonting iförda exakt likadana grönvitrandiga förkläden. Men är de verkligen mor och dotter? Troligen inte. Kvinnan liknar mer en tidstypisk fotomodell från 1950-talet. Hon vispar glatt på något som inte syns i skålen. Flickan stirrar halvdystert ner i sin skål vars innehåll hon försöker fluffa upp med hjälp av en ballongvisp. Det är en lustig scen som luktar arrangerad lång väg. Inget konstigt med det. Det var och är så när fotografer, art directors och andra slår sina (kloka?) huvuden ihop. Själv ska jag nu slå mitt eget huvud ihop och gå till sängs. Det är en scen som inte är arrangerad, den är helt naturlig.

16 november

Den arktiska kylan lär vara på väg. Är det sanning eller bara en vanlig skrämselanka för att tidningarna har nyhetstorka? En arktisk kyla måste väl innebära temperaturer ner mot minus 30 eller 40 grader. Det låter fruktansvärt. Och ganska otroligt för oss som bor i syd-och mellansverige. Uppe i norr är det förstås en annan sak. Där är man van vid det klimatet. Själv har jag bara upplevt minus 27 som lägsta temp. Då frasade det i lungorna om man nu var dumdristig att vistas utomhus, vilket man inte gjorde många minuter. Jag vill minnas att detta var på en nyårsafton i slutet av 1970-talet. Jag hade vid den tidpunkten en VW Golf som var behäftad med många småfel. Dock startade den snällt på nyårsdagens förmiddag, med hjälp av motorvärmare ska sägas. Utan hade den nog fortfarande stått och skorrat. Jag kommer inte ihåg om den efterföljande vintern var tung och hård. Kanske var det bara nyårshelgen som hade dessa egenskaper. Tio år senare hade vi tre milda vintrar i rad, det tyckte jag var skönt för då slapp man både skotta snö och frysa. Man kunde ju ha mysigt ändå. Varför inte tillsammans med en Apotekarnes Julmust? Det är en dryck som ger såväl stimulans som vederkvickelse. Passa på nu och köp några stycken, det är absolut ingen idé att vänta. Det vore faktiskt rent kriminellt.

15 november

Vildsvensken hette egentligen SK. I nyktert tillstånd var han en glad och trevlig människa, med eldvatten i kroppen var förhållandet det omvända. Då gick man gärna omvägar för vem ville höra att man skulle bli mördad om man inte drog åt helvete illa kvickt? Vad jag har förstått så inträffade dessa perioder alltid i samband med att pensionen kom. När den var slut fanns det inget att handla spiritousa för och då blev vildsvensken glad och god igen. Han hamnade  på dagordningen igår när jag lade ut några bilder av en husgrund på Facebook. Det visade sig att på detta fundament hade F2:s skyttepaviljong en gång stått. Där förvarades måltavlor och annat som tillhörde den närbelägna skjutbanan. En bit bort, helt nära E18, låg ett litet torp, nu rivet. I det bodde Vildsvensken. Hur det kom sig att han bodde där eller vad han arbetade med i yngre dagar, har jag ingen aning om. Nu finns bara ett antal syrenbuskar kvar och vill man minnas den vilde svensken, är det bara att gå dit och njuta av dofterna en härlig försommarkväll. Själv minns jag honom på en pensionärsresa till Sandhamn i mitten av 1970-talet. Då var han mycket glad (på ett trevligt sätt) och sjöng om att det brann "i martallens topp". Han kunde alltså sin Evert Taube vilket får en att misstänka att SK hade flera bottnar i sin ryggsäck än vildheten. Frid över hans minne.

14 november

I den första Hillmanfilmen, "Damen i svart", försöker detektiven Freddy (Nisse Hallberg), förföra modellen Sonja Svensson (Lena Granhagen), genom att läsa en dikt för henne som han påstår att han skrivit själv och att det var just henne som han hade i tankarna när han skrev den. Han deklamerar: "Dina ögon äro eldar, för din heta ungdoms skull." Modellen Sonja tycker om dikten men när Freddy säger att han har massor av liknande poem nere i tältet och föreslår en promenad dit, fnyser hon bara och avfärdar hans invit. Hon har förstås varit med förr och vet att herrar som försöker imponera med romantiska dikter på damer, sällan är att lita på. Helt klart är att Freddys avsikter inte är alltigenom ärliga. Han ljuger till exempel om diktens ursprung. Självklart är den inte skriven av honom utan av Erik Axel Karlfeldt. Dessutom hoppar Freddy över ett antal strofer för att direkt klämma i med slutraden som också blir fel. "För min heta ungdoms skull" ska det förstås vara. Nej, Freddy bör nog tas med en nypa salt och min åsikt är den att Sonja Svensson gör helt rätt som håller den vältalige friaren kort. I filmens fortsättning får man annat att tänka på än livslustig lyrik. En mördare ska fångas och det gör sig inte med ord. Vem kunde tro att den skyldige var .... Jag kunde det förstås eftersom jag sett filmen ett antal gånger tidigare. Den är väldigt bra.

13 november

Drog ut en tand igår, en stor jäkel som var inflammerad. Gick ändå ganska bra utan större smärtförnimmelser. En ynklig rotrest fick också stryka på foten och den befinner sig nu på rotresternas kyrkogård. Tandläkaren sa att jag måste sitta stilla i cirka två timmar efter utdragningen vilket passade mig perfekt. På Kanal 1 visades nämligen en av mina favoritfilmer, Arne Mattssons "När mörkret faller". Jag hann se sista halvan där allting fick sin förklaring. Senare på kvällen såg jag "Terror by night", en Sherlock Holmes rulle från 1946. Sherlock och Dr. Watson befinner sig på ett tåg på väg från London till Edinburgh. Deras uppdrag är att förhindra att världens mest berömda ädelsten, Star of Rhodesia, stjäls. Detta lyckas givetvis och som bonus tar man dessutom fast överste Sebastian Moran, en av dr. Moriartys medhjälpare som sedan länge gäckat rättvisan. Jag ger denna film tre av fem Rhodesiastjärnor. Ikväll blir det en ny film i samma serie, "Voice of Terror". Där jagar Holmes och Watson nazistagenter i andra världskrigets London. Hur ska det gå?

12 november

Hittar två böcker på Stadsmissionen i Väsby Centrum: "Baby Jane" av Sofi Oksanen och "Kommentarer från en ormbunke" av Joseph Brodsky. Denne skriver: "Vad det innebär att brinna ner, är det bara askan som vet". På omslaget har han låtit fotografera sig tillsammans med en katt, det är sympatiskt. Vi fikar på Stadsmissionen. Damen före oss beställer pannkakor med sylt och grädde men grädden är slut, det blir hon lite besviken för. Hon frågar om det inte ens finns grädde på sprayburk vilket det inte gör. Det har tydligen funnits förut, nu tyvärr inte. "Då tar jag extra mycket sylt", säger hon, "varsågod" svarar kvinnan i kassan. En kille sätter upp tavellister på en av väggarna. När han är färdig säger han "så där ja" och börjar sen ställa upp tavlorna. Det finns åtskilliga som står på golvet lutade mot serveringsdisken. Motiven är de i dessa sammanhang vanligen förekommande. Jag tycker att Stadsmissionen i Väsby C är en mycket trevlig inrättning. Man kan göra fina fynd bland böcker och skivor. Tidigare i år köpte jag till exempel Bachs Juloratorium på LP. Dessutom går det att fika och äta pannkakor om man nu vill det. Vanligtvis finns det förstås vispad grädde till pannkakorna även om den råkade vara slut idag. Antagligen tillhör denna händelse kategorin "smällar som man får ta". Det finns ju värre kan man tänka.