31 juli

Nog nu om Arne och Hogge. De tillhör det förflutna. Jag skulle ju kunna nämna att Hogge var med och byggde Bananhuset i Roslags-Näsby men det gör jag inte. Förresten var det tal om att det huset skulle rivas men det blev inte så. Planerna ändrades. Jag kämpar med språket, med bilderna. Ingendera blir som man vill ha dem. De lever sitt eget liv. Jag minns buss 606. Den gick från Roslags-Näsby station till Löttingelund där den vände. Turerna var inte så många, kanske sju eller åtta per dag. Från Stockholmsvägen körde bussen in i Ella Gård och ut igen längre upp, på Rigavägen. Sedan gick färden genom Ensta, Gribbylund och fram till slutstationen i Löttingelund. Möjligen var det så att vissa turer gick ända till Rosenkälla. Chaufförerna var två som bytte av varandra. Jag vet inte vad de hette men jag kan se deras ansikten framför mig. Kanske körde de varannan dag eller varannan vecka med tjänstgöring på en annan linje när de inte rattade 606:an. De är naturligtvis borta nu båda två men 606:an lever faktiskt vidare. Den kör fram och tillbaka mellan Danderyds sjukhus och Djursholms Torg men det är förstås inte alls samma sak.

30 juli

Arne var en charmörstyp, under hans näsa satt en smal tangorabatt fastklistrad. Inte bokstavligen förstås, den var helt klart äkta. Hur många han charmat i sin dar har jag ingen uppfattning om. Vid den här tiden, mitten av 1970-talet, var han i alla fall ungkarl. Han bodde i Grindtorp i en lägenhet som han hyrde av Täby Kommun. Det sades att han hade det mycket fint och prydligt i sin lya. Av princip lät han aldrig stökiga typer komma över tröskeln. Kanske bäst så. En del av hans bekanta var nämligen konstant "törstiga" och när spriten går in går som bekant vettet samtidigt ut. Hogge bodde i en hyreslägenhet i Näsby-Park. Hans hem var spartanskt möblerat. I vardagsrummet stod en sliten soffa, ett dito bord samt två raggiga fåtöljer. I sovrummet fanns sängen, en pinnstol och ett elektriskt element som oftast var uppvridet till maxläget eftersom Hogge var frusen, även mitt i sommaren. TVn stod mot en vägg. Hogge gillade att ligga och titta. I köket fanns ett litet bord och två stolar av samma slag som den i sovrummet. När jag besökte Hogge satt jag på stolen och han låg i sängen. Min arbetsuppgift var att laga frukost, det gick ganska fort. Resten av tiden pratade vi och tittade på TV. Efter att tre timmar gått cyklade jag hem. Det kändes skönt att ha gjort en insats för mänskligheten som i detta fall fick representeras av Hogge, mannen som aldrig sov.

29 juli

För att återkomma till Arne och Hogge i gårdagens anteckning så berättade Arne vid ett tillfälle att han besökt Bogesunds slott en kulen höstkväll. Det var vid den tiden när slottet var kraftig nerslitet på grund av många års obefintligt underhåll. Arne gick runt slottet och tittade in i kapellet, därinne stod två likkistor i väntan på begravning. Stel av skräck sprang han därifrån, om man nu kan göra det när man är stel av skräck. Hogge låg på sängen när Arne berättade sin historia, jag satt på en stol. Arne visste inte vilka som skulle begravas och vem som var utsedd att sköta förrättningen. Hogge log i mjugg, han trodde inte på spökerier. "Vad hade du där att göra?", sa han kallt. Arne kunde inte riktigt förklara varför han befunnit sig vid Bogesunds slott denna mörka kväll. Diffust hänvisade han till att han hälsat på en kompis och varit på väg hem. Hogge frågade var kompisen bodde, Arne svarade "en bit bort". "Gick du eller cyklade?", undrade Hogge. Arne hade åkt buss dit men därifrån sprang han som en galning ända ner till Vaxholm. "Det var som fan", sa Hogge. Som vanligt kunde han inte sova. Han bad mig gå ut i köket och ordna lite kaffe. Arne tittade ut genom fönstret. Det hade snöat lite under natten men SMHI spådde att den snart skulle regna bort. Någon vit jul var ännu inte i sikte.

28 juli

Jag minns Arne, han jobbade på F2 tills det lades ner 1974, därefter anställdes han på Byggnadsstyrelsen men hade samma arbetsplats som tidigare, alltså fd. F2 i Hägernäs. Han klippte gräs om somrarna, plogade snö på vintrarna och allt möjligt annat däremellan. Han var ett slags allt-i-allo som man säger. Ibland hälsade han på hemma hos Hogge som varit byggjobbare ända tills han fick en stroke, det hände i mitten av 1960-talet. Stroken påverkade Hogge så att vänster sida var kraftlös. Han släpade benet och armen hängde ner. Mest låg dock Hogge på sin säng och försökte sova. Han påstod att han inte gjort det på tio år, han hade varit klarvaken hela tiden. Då måste man förstås vara trött. Arne sa dock viskande att Hogge visst brukade sova, det där med sömnlösheten var bara snack. Klart att grabben stundtals nickade till, onaturligt vore det väl annars. Då kunde Hogge ilskna till och säga att Arne inte visste ett skit. Hade han inget annat att prata om kunde han lika gärna gå. Arne och Hogge var gamla kompisar, det hörde till att de slängde käft. Nu är båda borta sedan länge. Man får väl anta att Hogge nu äntligen får njuta av sin efterlängtade sömn och att Arne hela tiden kan lyssna till sina Anita Lindblomfavoriter på den där stora radiogrammofonen uppe i himlen. Jag minns som sagt Arne. Jag minns Hogge också.

27 juli

Havet glittrar, det är skrämmande och hemlighetsfullt. Innebörden i Geijers klassiska ord från 1838, "ensam i bräcklig farkost", står helt klar. Vad finns under flytetyget? Hundratals meter av ingenting? Detta faktum framkallar rysningar i den redan skräckstela kroppen. Jag känner mig mer säker på slät mark, på en slätt till exempel. I Erik Asklunds bok "Ynglingaresan", har han och kumpanen Josef Kjellgren, nu kommit fram till Amsterdam. Målsättningen är att fotvandra till Paris, drömmarnas stad för en blivande författare. Fotvandra? Mellan Stockholm och Norrköping liftar de med en bil och vidare till Mjölby med en annan bil. Därifrån tar de tåget till Malmö, visserligen bara tredje klass men det är ju inte riktigt samma sak som att gå till fots. Genom Danmark blir det en del förflyttning fotledes men även liftning. Från Hamburg till Amsterdam väljer våra resenärer rälsburen transport. Hur fortsättningen kommer att bli vågar man inte ens tänka på. Men det är ändå en trevlig bok att läsa. Jag ska fortsätta med den nu när sjöresan är över.

26 juli

Förra årets stora händelse: besöket vid jättetallen i Flymyra. Årets begivenhet: snabbvisiten till Zinkgruvan. Få besökare svänger av till denna plats. Och varför skulle de det eller som mitt ressällskap uttryckte saken: "Här finns ju ingenting att se!". Just därför. Vi måste upptäcka de smultronställen som är i avsaknad av spektakulärt ögongodis. Det är just det som är själva poängen. Men visst finns det saker att upptäcka; detta vackra hus till exempel. Det hade vi missat om vi inte svängt höger vid skylten ZINKGRUVAN 8 km. Jag skulle tro att huset har någon religiös anknytning. Baptistkapell? Pingströrelsen? Hårdfakta: gruvan öppnades 1857, innevånarantalet var 391 år 2010, landskapet heter Närke och närmaste större ort är Askersund. Vårt besök i Zinkgruvan varade knappt en kvart men om vi velat hade vi kunnat äta oss mätta på bland annat "Räkstubbe" i ortens grillkiosk. Varför gjorde vi inte det?

25 juli

Hörde skogsduvans karaktäristiska "kutter" från ett närbeläget skogsparti. Jag var ute med katten, han la sig ner på gräsmattan och rullade runt. Två damer som pratade spanska gick förbi. När de såg katten övergick de till svenska. Den ena sa att hon hade en bekant som haft en nästan likadan katt, enda skillnaden var att den vita lappen under hakan saknades. Jag gillar katter som har vit haklapp och vita tassar, vår är från Norrtälje. Där levde han sina första månader och kom sen till oss. Nu är han 15 år. Tiden går fort när man har roligt. Undrar om Olle Möller tänkte likadant i sin fängelsecell. Vi pratade om honom idag vid morgonkaffet. Två mord blev han dömd för vilket är lika med två gånger livstid. Livet ut hävdade han sin oskuld utan att bli trodd. Hans fru bakade sockerkaka till journalisterna efter det andra mordet, de lät sig väl smaka. Offret var fru Rut Lind från Fjugesta. Möller blev dömd på indicier. Han dog i mars 1983. I somras passerade vi vägskylten med namnet FJUGESTA. Fortfarande kan jag känna rysningar när jag läser namnet. De två spanska damerna sa adjö och gick vidare åt sitt håll. Jag tog med katten in i trädgården och låste porten. Fortfarande hade Sverige chans att ta sig till final i fotbolls-EM, två timmar senare var den chansen borta. Alltid detta Tyskland - varför?

24 juli

Kossan betar fridfullt sitt gräs och låter det därefter glida runt i de fyra magarna (varav en heter bladmagen) tills hela munfullen har förvandlats till god mjölk i ett grönt paket. Kon är ett filosofiskt djur, den tänker mycket. För varje idissling stiger nya vackra tankar upp mot lagårdstaket i Arla morgonstund. Och inte bara då, dygnet runt pågår processen. De vackra tankarna svävar omkring som färgglada ballonger inne i lagården. Ibland letar de sig ut, försvinner eller sjunker platt till marken. Visst, allt är inte guld som glimmar men det kan man heller inte begära. På Tibble gård stod korna i långa rader, cirka 90 st var de. Jag kunde sätta ihop en mjölkningsmaskin men det kan jag inte nu. Ett mejeri fanns bredvid lagården, där tillverkades senare äppelmust. Efter att korna försvunnit 1958 tog en bilfirma över, sen försvann den också. Det var Norrbil som sålde folkvagnar. Vi hade ingen bil men morfar hade en gammal damhacka till cykel. Jag hade en REX, cyklarnas konung. Om sommarkvällarna cyklade vi ner till affären, det var som att cykla i en dröm. Hem igen med fulla ryggsäckar, fläsk och korv åt svenska folket. Det var vi som var svenska folket. I helg och söcken.

23 juli

På Skansen. Vi går förbi statarlängan, längre bort stora kor i en hage. Får i hagen bredvid. En Hälsingegård i all sin prakt. Är den verkligen från Hälsingland? Från norr om Dalälven i vilket fall. Järven är som vanligt osynlig. Ligger säkert och trycker i något skrymsle. Tre vargar springer runt på en snitslad bana, ingen av dem är Den Stora Stygga för han bär hängselbyxor och jagar De Tre Små. Björnar, björnar och så Björn "Nalle" Wahlroos, styrelseordförande i Sampogruppen (det har någonting med Nordea att göra). Men han är inte där, han är hemma och tapetserar i gillestugan. Money wall paper. På tal om det: "Green back dollar" med Kingston Trio kommer man ihåg, den låg högt på listorna när det begav sig. Fortsätter mot älgarna som helt enkelt inte finns på plats. Var är de? Sälarna simmar runt, ibland dyker de upp, ibland ner. De verkar ha roligt. Det blev inte mycket mer än så men det de hade det hade de i alla fall på Skansen och inte i Lissabon. Där har de någonting annat, Gud vet vad det är.

22 juli

Dagen kommer att bli varm men med stackmoln. Tänkte mycket på Arboga där osten tagit slut. Ingen ny förrän den 31 juli, det är ju snart i och för sig. Jag hade föreställt mig staden som helt annorlunda, nu var den inte det. Idag har stackmolnen hopats. Det har också blåst. Det har gått sjögång ända upp på land. Man är glad över att slippa vara ute i en liten båt. Även en stor båt vill man slippa vara ute i. Man vill slippa allting som har med våghalsighet att göra. Man vill vara en liten fegis för det är ju det mest naturliga. Fritjof Nansen var en norsk våghals, 1888 åkte han skidor tvärs över Grönland. Det var våghalsigt gjort, kanske också dumdristigt. 1930 dog han när hans hjärta plötsligt stannade. Som barn läste jag om Nansen i del 8 av "Min skattkammare", den som har undertiteln "Uppfinnare och upptäcktsfärder". Jag ville också bli något extraordinärt, en hjälte som uppfann läkemedel för att bota hemska sjukdomar eller göra resor till jordglobens vita fläckar. Jag kom bara till Arboga och där var osten slut, det kan man kalla för en västgötaklimax.

21 juli

Upp tidigt, ryckte i låset på Konsums dörr redan vid 8. Första kunden för idag. Köpte köttfärs och lök. Hem, gjorde biffar. Hämtade moster i Solna, sedan åt vi biffarna på verandan. Stekt potatis därtill. Kaffe och sockerkaka. Varm dag, gick in i vardagsrummets svalka. Körde hem moster, sedan till Näsby Färg som flyttat från Roslags-Näsby till Bergtorp. Y letade fondtapet till vardagsrummet. Hittade en, tog inte mer än en kvart. In på K-rauta för att titta på Kitchen Board, ingen lämplig fanns. Det blir målning istället. Handlade mjölk och limpa på Lidl. Hem till matchen som redan börjat. 3 - 0 till Sverige efter 20 minuter! Det verkar som om vi vinner. Ytterligare ett mål i andra halvlek, semifinalen är säkrad. Vi vet ännu inte vem motståndaren blir. Mycket hit och dit idag, raka rör, inget utrymme för filosofiska utsvävningar. Pang på rödbetan men man skulle ha haft isterband till den. Lammhults syrliga, tack! I morgon är en annan dag med mer rött på väderkartan. Vad är det som har hänt? Ingen aning, jag hänger bara med.

20 juli

Jag skulle ha sett programmet om Duane Michals igår kväll och satte mig i fåtöljen men somnade direkt, det var tvärdött helt enkelt. Vaknade 21.00, då visades något annat. Synd att det blev så. Michals är ju en intressant fotograf med sina sekvenser och sina bilder med handskriven text på. Såg en utställning av honom för många år sedan på Fotografiska Muséet. Då blev man inspirerad att fotografera likadant fast det gick ju inte förstås. Detta är anteckning 201 i denna bloggserie. Konstigt att det blivit så många men många bäckar små som man säger. Nu återstår 164 om jag kan räkna rätt. Bilden är för övrigt tagen i Västervik som ju är en liten pärla på Östersjökusten. Vi vandrade gata upp och gata ner och jag fick ont i ryggen men till slut fick man gå hem och lägga sig i fängelsecellen som var omgjord till hotellrum. Synd att vi missade den lilla stationen Jenny strax utanför Västervik. Där finns både helspår och smalspår. Förra gången vi var där passerade rälsbussen till Hultsfred förbi. Den var lastad med passagerare som såg glada ut. Om jag suttit i den hade jag också sett glad ut. Dessutom hade jag kunnat vinka till mig själv som naturligtvis hade vinkat tillbaka. Så där hade vi antagligen hållit på för vi är ju inte riktigt kloka.

19 juli

På väg hem från Nynäshamn igår kväll gjorde jag en avstickare till Segersängs station. Liksom på många andra stationshus längs Nynäsbanan utgörs fasaden av fiskfjällspanel vilket medför att husen får ett karaktäristiskt utseende. Tyvärr visade sig Segersängs station ha blivit privatbostad och omgärdats av ett plank varför en närmare undersökning blev omöjlig. Vände istället om och körde ut på gamla Nynäsvägen, fortsatte mot Haninge och sen mot Huddinge. Den vägen hade jag aldrig åkt. Så småningom kom jag ut vid Årstafältet och kunde försvinna ner i Södra Länken. Det var mycket vackert därnere, som att färdas i en urtidsgrotta. Anledningen till att jag ville se Segersäng var att mördaren i Stieg Trenters "Lysande landning" steg på tåget mot Stockholm just där, efter att en stund innan ha kraschat i havet med Förenade Flygs Junker. Det var en komplicerad historia som Harry Friberg och Vesper Johnson dock löste på ett elegant sätt. Gösta, vem kunde tro det om dig? Jag trodde det inte heller. Vid Järva Krog fräste en polisbil förbi . Den hade bråttom men sirenerna var avslagna. Så småningom försvann den helt och jag fortsatte tänka på Gösta Sternmark, affärsmannen som blev mördare. Varför Gösta, varför?

18 juli

Man kan inte klaga över dålig sommarvärme, tvärtom tycker nog vissa att den är lite för mycket. Med desperation efterfrågas svalka. Lugn, den kommer. Tids nog får vi åter dra ner vintermössan över öronen och känna de ribbstickade värma benen, det har också sin charm. Längtar ibland till september och oktober för den friska luften och de vackra färgernas skull. Jag kan längta till potatisplockningen. Att fylla jordkällarens bingar med nyupptagen Magnum Bonum, kändes alltid som en högtid. Vid Tibble hade vi två stora land, ett övre och ett nedre. Cirka hundra kilo brukade resultatet bli och det räckte till året därpå. Alla i familjen var med och hjälpte till vid plockningen. Morbröderna med fruar kom ut från Stockholm. G körde i sin svarta PV och naturligtvis hade han också Rolleiflexkameran med sig. Vid arbetets slut väntade middagen som mormor gjort i ordning, oftast stek med sås och potatis. Ingen efterrätt men däremot kaffe och hembakt. Sista året detta pågick var 1960. Sedan flyttade vi till Ensta och där hade vi inget potatisland. Vi fick köpa "plugg" som alla andra men så god som den egenodlade var aldrig den köpta. Det var någonting som fattades i smaken, vi sörjde mycket över det.

17 juli

När man passerar de gula fälten i tillvaron, uppstår ständigt frågan: är det gula rips eller raps? En del hävdar det första, andra slår ett slag för alternativ två. Låt oss ta det hela vetenskapligt - rips finns inte. Däremot rybs. Den är vanlig i Finland på grund av sin större tålighet. I Sverige odlas mest raps. Det finns höstraps och vårraps. Den första sorten sås på hösten och den andra på våren. Båda skördas dock ungefär samtidigt. Finns det ytterligare aspekter på rapsen? Nej, det verkar som om ämnet nu är fullständigt uttömt. I denna fråga har vi nått vägs ände. Det är som när vi stod framför skylten Krogsmåla 1 i trakten av Gryt, det kändes likadant. Vi kom inte längre förutom den kilometer som ledde fram till Krogsmåla förstås. Men därifrån, inget mer. Det var som att vi hamnat vid den yttersta kanten. Vem vill riskera att ramla ut i ett grådaskigt ingenting? Inte vi förstås, vi tycker oss ha andra kvaliteter. Vill bara tillägga att jag tillfälligt tagit paus från David Peace och hans roman "1974". Läsningen kommer dock att återupptas snarast möjligt vilket innebär inom de närmaste dagarna. Man vill ju veta hur det går.

16 juli

Jag skar av en tjock skiva enrisrökt cognacsmedwurst i morse innan jag åkte till jobbet. Hela vägen ut till garaget mumsade jag på den. Den smakade gott och fylligt med en tydlig röksmak. Korven var av ICA:s fabrikat, den ligger i en svart förpackning och kostar 26 kronor. Ibland måste man våga för att vinna och det som jag vann här var ett stort extra kaloriintag klockan halv åtta på morgonen. Det var bara att gratulera sig själv till den vinsten. Bilen gick som en raket hela vägen till jobbet. N var redan där, hon hade satt på kaffet. Medan vi fikade kom en chaufför från SITA in och undrade om vi visste var Sunnanängsvägen låg. Det gjorde vi inte på rak arm men efter lite undersökningsarbete via Google Maps, var nöten strax knäckt. Den låg i Danderyd bredvid det nya Coop Extra som byggts där. Man kör in från Enebybergsvägen och är framme på en gång. Coop E är en väldigt fin affär som bland annat säljer fem nybakta bullar för 35 kronor. Sådana vill man ju ha ibland. Chauffören blev mycket glad över sin nyfunna kunskap och tackade oss hjärtligt. Det känns alltid skönt att kunna hjälpa en medmänniska i nöd. Resten av dagen förflöt bra med bland annat senapsgratinerad torsk samt ett besök Waxholm med tillhörande glass i parken. Hemma igen tog jag ytterligare en tjock skiva korv, bara för att bevisa att jag kunde. Och för att det är så gott förstås.

15 juli

Det blev några springor i den nyuppsatta panelen i matrummet men de går hur smidigt som helst att korrigera med lite vit latex, hemmasnickarens bäste vän. Snabbare än man hinner säga "hokus pokus" har springorna tätats, det är som om de aldrig funnits där överhuvudtaget. Dagen har varit lång men absolut inte outhärdlig. Vi handlade först på Willys, grillade därefter korv ute på gräsmattan. Två klotgrillar var igång samtidigt. Potatissallad och vanlig sallad fanns också. Dessutom mineralvatten och Cola. Alla lät sig väl smaka. Jag irriteras mer och mer på de inlagda flatskratt som hörs i tid och otid på amerikanska komediserier. Minsta replik triggar igång skrattparoxysmer som inte alls står i proportion till det sagda. Egentligen är väl ingenting av det som sägs särskilt roligt. På rolighetsvågen väger dessa ord mycket lätt, bara några gram. Det är fjäderlätt. Det varma vädret kommer att fortsätta i ytterligare några dagar. Himlen mörknade visserligen vid halv sju men molnen drog iväg utan att ge ifrån sig mer än några stänk. Det är som grannen sa härom dagen: "Det behövs mycket mer". Helt sant, det behövs alltid mycket mer. Och ännu mer på det.

14 juli

Läser just nu "Fredstid" av Lars Åke Augustsson. Den utspelas 1945 - 1955 i Bengtsfors och skildrar helt vanliga människor som arbetar på en sulfitfabrik. På en sådan fabrik tillverkas vanligtvis pappersmassa vilket man också gör på en sulfatfabrik, det är bara processerna som skiljer sig åt. Och lukten. Sulfaten luktar ruttna ägg, sulfiten nästan ingenting. Bengtsfors sulfitfabrik inriktade sig dock på konstsilke och sedan sulfitsprit. Fabriken lades ner 1964. Jag var i Bengtsfors 2008. Vi åkte rälsbussen från Bengtsfors Ö till Mellerud och tillbaka igen. Det var som en resa i tiden. Bokens huvudperson Yngve gör samma resa den 11 september 1945 när han ska till Göteborg för att söka jobb. Men han kommer tillbaka lockad av sulfitfabriken och flickan Aina, de bildar så småningom familj. Bengtsfors Ö var en av de större stationerna på linjen Mellerud - Arvika, den som också kallas DVVJ, Dal Västra Värmlands Järnväg. Nu går det att åka tidigare nämnda rälsbuss från Mellerud och sedan fortsätta med cykeldressin till Årjäng. Därifrån är DVVJ oåterkallerligen avklippt. En gång i tiden ståtade Bengtsfors med två järnvägsstationer. Den andra tillhörde Lelångenbanan som var smalspårig och gick till Uddevalla. Den har jag aldrig åkt med men en gång i Bäckefors dök en rälsbuss plötsligt upp ur dimman på sin färd ner mot havet. Detta var mycket spännande att få uppleva.

13 juli

I Gamla Stan. Jag åt stekt strömming och potatismos på en restaurang alldeles nära Storkyrkan. Y åt bakad potatis. M drack en cola. Vi tittade på turister. Det fanns många av dem, de gick fram och tillbaka på gatorna. Olika tungomål ekade mellan husen. Plötsligt hördes vaktparaden. Efter avslutad spis drog vi oss ner mot Västerlånggatan. Statyerna ovanför porten till Tyska kyrkan, fick sig en upputsning. De målades vita. Det hade varit trevligt att fika i trädgården utanför kyrkan men det blev inte så. Istället gick vi på ett annat kafé. Jag valde rabarberpaj, Y ville ha citronmarängpaj och M tog en italiensk kaka. Man kan faktiskt äta mycket mer än man tror, det är en viktig iakttagelse. Det här var igår, nu är det idag och Sverige kom fyra i damernas stafett i orienterings-VM. Det är lätt att schabbla bort sig i skogen. Fel vägval kan kosta flera placeringar på kort tid. Nu vann Norge rättvist. Det har inte gått så bra för dem tidigare i veckan, de blev förstås jublande glada. Tävlingen gick i Vuokatti som ligger i östra Finland. Området är känt för sina nickelfyndigheter. Pirjo Häggman kommer därifrån. 1976 blev hon fyra på 400 meter löpning i Montreal-OS. I Sverige minns vi förstås mest Anders Gärderud som vann guld på 3000 meter hinder. Nu var han kommentator i orienteringstävlingen; ett ganska lustigt sammanträffande om jag får säga min mening. Slumpens skördar eller ..?

12 juli

Medan "de andra" gick runt i Gamla Stan, tog jag chansen och stack till Myrorna i Hjorthagen. Fina fynd gjordes, bland annat tre originalutgåvor av Erik Asklund: "Ynglingaresan", "Kvinnan är stor" samt "Frukt". Pratade lite med mannen som arbetade på bokavdelningen, han var från Söder och verkade känna till Erik Asklund ganska bra, både som författare och som person. Han satte honom högt som Stockholmsskildrare. Möjligen att Fogelström hamnade före på listan men sedan kom definitivt Asklund. Vi berörde också dramat som uppstod när Asklunds fru Lis skiljde sig från honom efter många års äktenskap för att istället flytta samman med Gustaf Rune Eriks, en annan fin stockholmsskildrare. Jag köpte också "På oxens horn" av Jan Fridegård, dessutom Saint-Saens "Juloratorium" på LP. Efter shoppingen körde jag upp till Hjorthagens kyrka och fann att porten stod öppen, det har den aldrig gjort förut när jag varit där. En begravning var dock på gång så besöket fick flyktighetens karaktär. Vilade en stund utanför kyrkan med mina bokfynd i knäet. Fåglarna sjöng, efter en stund föll orgeln in, paradiset verkade vara nära. Men bara runt hörnet bökade grävskopor och bulldozers, det var verkligheten som spökade. Paradiset var nog trots allt på behörigt avstånd. Tack för det, tänkte jag och slog upp "Ynglingaresan":

Vi startade en morgon i maj från Hornstull, min kamrat och jag. Vi hade ryggsäckar och filtar och spetsbyxor av khaki. Vi hade en knapphändig reskassa och ett par extra skor i ränslarna. Vi skulle nämligen gå ända till Paris...

11 juli

Skönt att låsa dörren om sig. Det har varit en hård dag, hektisk. Mycket har hunnits med. Fönsterbrädan är på plats, pärlsponten är målad och tapeterna har ännu inte rullat upp sig. De sitter faktiskt FAST på väggen. Man kan säga att den besvärliga delen av matrummet är färdig. Från och med nu är det transportsträcka fram till målet. Kanske hinner den andra väggen bli färdig under lördagen och den tredje på söndag. Fjärde väggen ska inte göras något åt, inte nu i alla fall. Ormhult! Varför stannade jag inte? Men vägen var kurvig och trafiken relativt tät, det är anledningen. Ångrar också att vi inte åkte upp på slagghögen i Kvarntorp. Campingföreståndaren vid Tisaren sa att bilvägen var bra, det var inga problem att mötas som jag hade trott. Stora turistbussar kör ju upp på kullens topp, då borde också vår lilla Opel få plats. Nu missade vi den fina utsikten över Närkesslätten. Antar dock att den finns kvar även nästa år. Fortfarande ljust 22:08. Men hösten smyger fram i sina filttofflor. Något känns i luften, något har förändrats.

10 juli

Sjön heter Tisaren, vi kör dit från Hallsberg. På vägen passeras Ormhult som är en del av Sverige. Tisaren är hisnande stor, vattnet känns isande kallt. Men egentligen inte för igår låg temperaturen på 23 grader. Campingföreståndaren är från Kiruna. Det är första året han driver anläggningen. Trots avsaknaden av fjäll trivs han bra på Närkesslätten. Runt Tisaren har landskapet ändå en viss "norrlandskaraktär", här känner han sig åtminstone lite hemma. Kaffe och nybakta bullar. Iväg igen. Vi kör om en dam på cykel som i sin tur kör förbi oss när vi längre fram stannar på skogen. Sedan fräser vi förbi henne igen. Igenom Kumla, ingen bunker syns till. Örebro, skostaden. Inte nu, det var förr. Mot Arboga. Mat på Tyudouras Café, fläskkarré och stekt potatis. Läser NA, gör en Facebookuppdatering. Vi har aldrig varit inne i Arboga, nu är vi plötsligt där. På Den Heliga Trefaldighetskyrkans tak pågår målningsarbeten, inget jobb för mig som har höjdskräck. Utanför står Engelbrekt staty, det har han gjort sedan 1935. Köper frimärken och lägger korten på lådan. Mot Köping längs gamla vägen, vi har ingen brådska. Kör förstås fel och finner oss strax vara på väg mot Kolsva istället för Kolbäck. Snabb u-sväng. Sedan händer inget speciellt mer på resan hem, förutom kaffe och tårtbit vid Diners i Ekolsund. Stannar på parkeringen 16.45, packar ur bilen och går in. Hemma är allt sig likt, det är som om vi aldrig varit borta. Ångrar dock att jag inte fotograferade Ormhultsskylten. Jag skulle inte ha gjort det misstaget.

9 juli

Tankade i Åtvidaberg och tänkte på Ralf & Roland, radarparet. Köpte glass inne på macken samt en PC-tidning. I den testades några av de nya Googledatorerna men de behöver inte jag som kör Xubuntu på en liten Acer. Åt räkmacka respektive köttbullemacka i Borensberg, de smakade inte som eljest. På denna plats hittades Roseanna i boken med samma namn av Sjöwall & Wahlöö. Hon låg mördad i vattnet. Mördaren hette Folke Bengtsson men berätta det inte för någon. Hoppades få se radiomasterna i Motala, staden passerades dock strax utanför. Stockholm - Motala, Stockholm - Motala ... Skylt vid vägen: Zinkgruvan 8 kilometer, klart att man svängde in. Intressant plats, vacker. Meningarna äro dock delade om detta. Körde tillbaka till huvudleden. Ny skylt: Flygarmonument. Det restes till minnet av Elsa Andersson som omkom vid Edö under ett fallskärmshopp i januari 1922. Hon var Sveriges första kvinnliga flygare. Askersund är alltid Askersund. Folke Dahlberg bodde i staden, han drunknade i Vättern 1966. Sedan Laxå. Raggmunk och fläsk på Rasta, Y tog kålpudding. Under den efterföljande promenaden kunde konstateras att Laxåborna är noga med sina gräsmattor. De flesta var släta som Wimbledonmattor. Resan fortsätter mot Arboga som ju är känd för sin leverpastej, skivbar och bakad finns. Förr fanns också många skivbarer där man kunde lyssna på nya plattor. De är helt borta nu, mjölkbarerna likaså. De har sinat ut.

8 juli

Ensamheten föll över mig som ett tungt regn. Det är en bra mening, kanske kan jag använda mig av den i något sammanhang. Vart tog Blixt Gordon och Buck Rogers vägen? De har inte synts till på ett tag. Världsrymdens riddare, ni behövs nu när läget är så prekärt. Kom ut ur era kulor och rädda jorden! Det är inte bara en uppmaning, det är en order. Mannen av Stål kan inte göra hela jobbet, han måste ha avlösning. Återkommer till frågan om vem som är snabbast, Stålmannen eller Flash (inte Flash Gordon alltså utan den andre, han som bär en röd dräkt med eldsflammor). Tester har visat att Flash faktiskt är snabbast, han kan springa i ljusets hastighet vilket inte Stålmannen kan. Däremot har ju denne förmågan att flyga och är betydligt starkare vilket kan ha sina fördelar i vissa situationer. Det ska dock påpekas att Flash kan ta sig igenom väggar genom att försätta sin kropp i kraftiga vibrationer, då blir inte heller väggarna skadade. Stålmannen företräder en mer osofistikerad skola med sin brutala rakt-på teknik. Nåja, alla sätt är ju bra utom de dåliga. Idag fortsätter vi resan och nästa stopp blir Laxå, inte med ljusets hastighet utan med mer modesta 80 km/t. Man vill ju se sig om lite också i landskapet, inte bara jäkta. Det är ju trots allt semester.

7 juli

Jag försökte ta en rolig hundbild, som Elliot Erwitt gjorde. Det blev en bild på en hund men inte särskilt rolig. Någonting fattades - det roliga. Söderut längs E22:an. Det är en väldigt lång Europaväg, börjar i Ryssland (Ishim) och slutar i Wales (Holyhead). Eller tvärtom förstås om man hellre vill det. Den sträcka som vi avverkade idag är bara 56 kilometer och går mellan Valdemarsvik och Västervik. Vi befinner oss alltså i Småland. Det gjorde vi igår också eftersom gränsen mellan Östergötland och Småland går tvärs igenom Valdemarsvik. Det är Vammarån som skiljer landskapen åt. Vi passerade gränsen åtskilliga gånger igår, vi gick fram och tillbaka hela tiden. Elliot Erwitt måste ha haft ett speciellt öga för humoristiska situationer. Han såg dem direkt och tryckte av rent instinktivt. Oftast resulterar det arbetssättet i bra bilder. Jag måste träna mer. Oftast trycker jag av för sent eller för tidigt. Köpte igår två böcker på Röda Korset i Valdemarsvik: "Fredstid" och "Orostid" av Lars-Åke Augustsson. De handlar om industriarbetare i Dalsland strax efter kriget och verkar bra. Jag ska fortsätta läsa den första nu, jag gör det direkt.

6 juli

Efter karnevalen körde jag upp till Bidalen. Svärmor sa alltid att där inte fanns någonting att se. Hon hade fel. Det fanns en gård däruppe som hette just Bidalen. Hon hade också rätt eftersom den inte var så spektakulär att vila ögonen på. Det var en helt vanlig bondgård med boningshus, ladugård och uthus. Vägen fortsatte sin slingrande färd genom skogen. Så småningom mynnade den ut på en annan väg som visade sig leda till Tryserum. Denna väg var asfalterad. Så småningom kom jag ut på gamla Västerviksvägen som jag kört på från början. Då svängde jag höger och strax var jag tillbaka i Valdemarsvik. Sammanlagt tog resan tjugofem minuter att genomföra. Sedan åkte jag upp till ICA Vammar och köpte mjölk, hushållspapper och en limpa från Nilssons Bageri som hette Klosterbröd. Den blir god i morgon bitti till kaffet.   

5 juli

Det ser ut som vanligt längs vägen. Rapsfält på några ställen, linfält på andra. Strax efter Nyköping står ett Rapidlok parkerat på linjen som löper bredvid E4:an. Det ser i alla fall ut som ett Rapidlok. Senast jag såg ett sånt var på Järnvägsmuséet i Gävle. Det har ett karaktäristiskt strömlinjeformat utseende. 1996 var deras tid ute. Då och då har de dock dykt upp i olika sammanhang. Kanske var det ett Rapidlok som drog tåget "Göteborgaren" när vi åkte till denna stad 1959? Det var en lång och spännande resa för en tioåring. A mötte oss på Göteborgs Central, därefter for vi med bil, en Taunus 17 M, till det lilla samhället Stigen i Dalsland. Där fanns då en betydande textilindustri. Det var den typen av ort där så gott som alla arbetade på fabriken. A var född och uppvuxen där. I ungdomsåren var han en ivrig fotbollsspelare, både i Stigens IF och i Dalslands landskapslag. Dalslands framgångar på fotbollsplanerna har tyvärr varit små. Visserligen spelade Billingsfors IK i allsvenskan säsongen 46-47 men laget åkte ur direkt. Konstigt nog har dagens anteckning fått en geografisk förskjutning västerut, jag vet inte hur det gick till. Den skulle ju handla om en resa ner till Östergötland. Tydligen ville "han däruppe" något annat. Avslutningsvis en rolig detalj: bloggprogrammet kände inte igen ordet "Taunus" utan föreslog istället "tantsnusk". Det är ju något helt annat, exakt vad vågar jag inte tänka på. PS. Som vanligt har bilden ovan inget som helst samband med texten under densamma.

4 juli

Köpte en grillad tjockkorv i kiosken på Norrtälje station. Inne i grillen stod radion på med hög volym. Jag frågade vilket språk som talades, "arabiska" blev svaret med tillägget "Egypten". Grillinnehavaren sa inget mer, det var ett känsligt läge. Nu vet vi resultatet. Mursi är avsatt och militären har tagit över. Men korven var god i alla fall. Jag satte mig i en av busskurerna och lät mig väl smaka. Bussen som kom skulle till Campus Roslagen. Jag funderade på att åka med en tur men det blev inget av. Gick istället ner till Tösse som var stängt. Det hade jag inte räknat med. De stängde redan 17.00. Lite väl tidigt kan man tycka. Körde till Flygfyren som hade öppet till 22.00. Tog en kaffe samt en toscabit. Under fikat läste jag Norrtelje Tidning. Saltkråkegänget hade haft 50-årsträff på Norröra. Malin var där liksom Teddy och Stina. Min vän LB var under ungdomsåren mycket intresserad av Malin eftersom de båda brukade tillbringa somrarna på Dalarö. Hon hade däremot inget intresse. Inte Astrid från Västerås heller. Hon gifte sig ju sen med Bill Wyman i Rolling Stones. Mycket mer finns inte att berätta om kvällsbesöket i Norrtälje förutom att jag tog en bild av en silo nere vid hamnen. Den redovisas på annan plats.

3 juli

Dagen börjar, ingen tidning. Så småningom kommer den. Jag har under tiden läst i vägatlasen om bästa vägen till Zinkgruvan dit vi ju ska om några dagar. Intressant upplevelse. Lika intressant blir det att bege sig upp på toppen av Kvarntorpshögen mitt på Närkesslätten. Det lär fortfarande ryka om slagghögen och utsikten från 100 meters höjd ska vara strålande. Ja, Sverige har mycket att erbjuda; svensk mat till exempel. Vad sägs om köttbullar, kåldolmar och vägkrogsschnitzel med en citronklyfta och två gröna ärtor. De sistnämnda kan man i och för sig peta bort om nu grönsakernas ymnighet blir för störande. Ibland är det så, då måste man agera. Jag längtar just nu efter köttfärslimpa med gräddsås och god potatis. För tidigt på morgonen, säger Vän av Ordning (klockan är 07:27). Javisst, men det går ju att vänta en timme. I filmen "Örlogsmän" från 1943 ska minröjaren Sjöberg, spelad av Emil Fjellström, desarmera en mina ute till havs. Det går inte så bra, minan exploderar och Sjöberg omkommer. Men filmens slut blir ändå lyckligt när huvudpersonerna Erik och Inger får varandra efter många förvecklingar. Då har 92 minuter gått och under den tiden har man bland annat fått höra "Flottans defileringsmarsch" av Ernst Urbach. Det får man inte göra nu. Det får väl vara någon måtta på välgörenheten.

2 juli

Stack iväg till Bygg-Max och köpte virke till en bänk. 13.43 var bänken klar. Den sitter mot förrådsväggen och skulle ha blivit längre men dynlådan var i vägen. Fortfarande sågar sågen snett, det är inte så mycket men fullt märkbart. Två dagar har nu gått av semestern, de bara försvann. Igår åt vi stekt fläsk med kokt potatis och löksås. Potatisen var ovanligt fin, inte så mjuk och vattnig som den tidigare varit. Andra konsumenter har också hörts klaga för visst är det bittert när potatisen inte är bra, den utgör ju dock halva födan. Den här var förresten köpt i Almunge i söndags. I stationshuset var kaféet öppet. Vi övervägde att gå in men vi hade ju faktiskt fikat för 14 dar sen, det får väl vara någon måtta på festligheterna. Lagom är bäst som man säger. Vi åt hemmagjord pizza till middag. Y ville ha kronärtskockshjärtan på sin del och det fick hon. Utöver dessa innehöll pizzan skinka, champinjoner, ananas samt de självklara ingredienserna ost och krossade tomater. Fick en tanke att besöka Zinkgruvan på semestern. Samhället ligger nära Vättern i Askersunds kommun. Antal innevånare år 2010 var 391. Vi gör nog en avstickare dit på vägen mellan Västervik och Laxå. Avslutningsvis: allt för Sverige. Så var det sagt.

1 juli

Städar ur soprummet enligt de anvisningar som delgivits skötselgrupp sex. Det gäller att hålla sig väl med resten av samfälligheten så att inte snacket börjar gå; DÄR ÄR EN SOM INTE FÖLJER ANVISNINGARNA! Hemskt när det blir så. Alltså sopar jag ordentligt med en piazzavakvast och lägger sedan upp skräpet på en sopskyffel. Jag hade hoppats att någon skulle komma förbi och notera min "duktighet" men ingen kom. Andra som städat i soprummet har satt upp en lapp där de i detalj berättat om vad de gjort, själv har jag ingen tanke på att göra något sådant. Där går gränsen tycker jag. I Ekskogen ligger ett hus som jag var in i för 37 år sedan. De som bodde där hette Nisse och Märta, de var bekanta till mormor och morfar. Nu har huset köpts av M som är Y:s systerson. Där ska han bo de närmaste åren är det tänkt. Världen är ibland väldigt liten. Det är ett eternithus, vacker och opåverkat av tidens tand, åtminstone till det yttre. På insidan kan man väl tänka sig att en del upprustning är nödvändig. Nu när dagen går mot sitt slut känns faktiskt allting väldigt bra. Antagligen är det för att jag följt anvisningarna. Gör man bara det kommer lyckan som ett brev på posten. Jag visste inte att det var så enkelt.