31 augusti

I slutet av "1974" blir Eddie Dunford misshandlad på ett grymt och brutalt sätt bara för att han vill få fram sanningen. De som står för misshandeln är lagens hantlangare. Makt och korruption går nämligen hand i hand vilket Eddie smärtsamt får erfara. Det är nästan så man undrar om han kommer att överleva. Men mördarna får i alla fall sitt straff, en hagelsvärm i bröstet, utdelad av Eddie själv. Sedan sätter han sig ner och väntar på polisen. Boken är tung, hård och rå. Det flitigast använda ordet är "fuck". På bokens framsida står att den är "breathless, extravagant, ultra-violent". Det stämmer. Idag har det mest regnat, himlen har varit svart. Jag hälsade på L i Solna, vi drack kaffe och åt mackor. Hon hade fått ett brev från Trygg-Hansa som hon inte visste vad hon skulle göra med men det var bara den årliga premien till hemförsäkringen som skulle betalas. E tittade också in, han fick kaffe, mackor och kycklingsoppa. Råsunda fotbollsstadion är nu nästan helt riven. Snart ska här byggas bostäder. Många står på kö men det blir nog ett dyrt nöje. Jag känner mig trött idag, det måste bero på vädret. Det kan i alla fall inte bero på makten och korruptionen för sådana företeelser har vi verkligen inte här i de norra förorterna. Det kan alla faktiskt hoppa upp och sätta sig på.

30 augusti

Vad ska man skriva denna dag, vad kan man skriva? Man ska skriva rakt ur hjärtat har jag läst men vem vågar det när man lider av högt blodtryck och dubbelslag? Blodtrycket medicinerar jag förstås emot och dubbelslagen har inte märkts mer än någon enstaka gång under den senaste tioårsperioden, men i alla fall säger jag. Man vågar inte ta i lika mycket som man skulle våga om man var fullt frisk. Fortfarande lider jag av sviter efter polyperna som togs bort hösten 1956 på Mörby lasarett. Det var på den tiden när man sövdes med eter. Det blev ett mentalt ingrepp lika väl som ett kroppsligt och den mentala skadan verkar aldrig läkas. Sen har vi gallstenen som avlägsnades sommaren 1990, det var en stor operation. VM i fotboll gick samtidigt och jag missade matchen Sverige - Skottland på grund av narkosen. 1 - 2 slutade den liksom för övrigt alla Sveriges matcher i turneringen. Olle Nordin fick sparken lite senare och tittar jag ner på höger sida av magen ser jag ett fruktansvärt långt ärr som har blivit mitt personliga minne av fotbolls-VM 1990. Sedan har jag väl egentligen inget att lägga till i min anamnes men jag hade lite ont i huvudet härom dagen och när jag åt en extra stor bit av Svartrökarnas lufttorkade korv, kände jag ett plötsligt illamående som dock gick över efter en kvart. Det var ju tur för då kunde jag ta en bit till och tamejtusan om jag inte ska göra det nu också. Bäst att passa på för den är ju försvinnande god.

29 augusti

Dagarna rinner undan. Visserligen sjunger Bob Dylan att "time passes slowly..." men jag vet inte. Ibland går de fort, ibland långsammare, det är ungefär 50/50. Samma svar gav en skånsk journalist (minns ej namnet) till Joseph Goebbels när denne frågade honom vilka han trodde skulle vinna kriget. "Det är väl fifty/fifty" sa journalisten och Goebbels blev rasande. Åkte ner och handlade på eftermiddagen. Noterade då att den nya utfarten på Väsbyvägen nu är öppnad. Med den gick det ganska snabbt undan. Jag såg att de bökade lite igår, sen måste gubbarna ha lagt på ett jätteryck, en Borzov som man sa när den grabben  var aktuell. Det var han för över 40 år sedan, Sovjets bästa sprinter någonsin med två OS-guld 1972 i München (100 och 200 meter). Valerij Borzov kom från Ukraina men tävlade förstås för CCCP. När jag och US besökte Moskva 1975 pågick förberedelserna där för OS 1980. Men när den tiden kom var Borzov skadad och kunde inte vara med. 100 meter vanns istället av Allan Wells från UK. Tilläggas bör att USA och många andra länder bojkottade OS i Moskva av politiska skäl. Vad hände annars 1980? Inget som jag direkt minns. Lika bra att vända blad direkt. Ny dag i morgon tack och lov.

28 augusti

"1974" av David Peace rusar iväg i 240 knutar. Vid ratten i den gamla Vivan sitter Eddie Dunford, kriminalreporter på Evening Post. Det är dagarna före jul i Yorkshire och Eddie kryssar vilt, inte så mycket mellan tomtar och julbockar som mellan de samhällets stöttepelare som sysslar med brott och korruption. Han får tips och ställer nyfikna frågor. "Ju större de är, desto hårdare faller de", är ett uttryck som tillskrevs Bob Fitzsimmons, världsmästare i tungviktsboxning 1897 - 99. Det verkar som om Eddie stämmer in i det för det är de tunga namnen han vill få på fall. Men de gossarna är inte så lätta att komma in på livet. De har bra räckvidd och ett stort antal underhuggare som gärna hjälper sin boss. Eddie tycks vara illa ute. Hans frågor har på sista tiden blivit lite väl nyfikna. Kanske är till och med hans liv i fara. Hoppas Vivan håller ifall det blir klappjakt. Det kan tilläggas att Bob Fitzsimmons var ganska liten till växten men "med en medfödd förmåga att slå knockout" som Henry Eidmark skriver i del 1 av "Ringens konungar". Jag har alla tre delarna, inköpta i Roslags-Näsby tobaksaffär på den gamla goda tiden. De utgör en mycket intressant läsning.

27 augusti

Dags för en Stockholmstur. Svänger av där det står Tegelbacken eftersom jag ska dit men hamnar för andra gången någon annanstans. Konstigt. Släpper av Y på Riddarholmen, hon ska till Gamla Stan, själv fortsätter jag mot Hjorthagen. Tar en fika på Shell under Lidingöbron. Kaffe och en hallonfläta för 25 spänn, det är inte farligt. Sedan upp till Myrorna där Birger Normans första diktsamling, "Sånger vid floden" (1951), inhandlas. Hans sista bok kom 1988 och hette "Vägen längs sjön". Han avled 1995. Det är trivsamt i Hjorthagen, där skulle man nästan kunna bo. Gusum är förstås förstahandsvalet men Hjorthagen kommer på andra plats. Lunch på pizzerian, dock inte pizza utan fläsknoisetter med pommes och bearnaisesås. På TVn pågår matchen Harrison - Nadal i US Open. Spanjoren verkar ha kopplat greppet. Jag trodde att han var näst intill slut men tydligen inte. Fika på Folkkulturcentrum i Medborgarhuset. Kaffe och hembakt bulle 40 kronor. Stor bulle och hembakt som sagt. Tittar på folk som passerar förbi, det är rogivande. Kees Popinga tittade på tågen som gick förbi men han var ju å andra sidan en mördare skapad av Georges Simenon. Jag menar, jämförelsen haltar lite. Hämtar upp Y vid Cityterminalen och därmed är stadsbesöket över. Nytt statsbesök nästa vecka, då kommer Barack Obama. Välkommen Mr President.

26 augusti

Zucchini - intressant grönsak. Innehåller nästan inga kolhydrater eller fett, däremot stora mängder C-vitamin och B-6 vitamin. Även magnesium vilket lär vara bra för att förebygga kramp i muskulaturen. Zucchinin kan kokas, stekas, grillas eller ätas rå. Den kan också gröpas ur och fyllas med köttfärs för ugnstillagning. Så gör man i Levanten. Det är alltså en mycket mångsidig grönsak. Och snabbväxande under rätta förutsättningar. En liten rackare kan bli så här stor på en vecka, man hinner knappt blinka. Det är som i filmen "Världsrymden anfaller" men då gällde det pumpor. De var riktigt stora, människostora. Innevånarna i den lilla kaliforniska staden föddes på nytt med helt andra tankar och känslor, det var världskommunismen som anföll. Doktorn lyckades fly men blev inte trodd, hans utsagor avfärdades som fantasier. Stark sak! Det är den här zucchinin också. Den förmedlar en annan -ism, vegetarianismen. Ska vi gå med eller inte? Frågan är så allvarlig att en ordentlig utredning, en så kallad långbänk, krävs. Svaret kan därför inte avslöjas här men det rapporteras från vissa delar av landet att jättelika zucchiniexemplar har upptäckts. De verkar på något sätt ha ramlat ner från himlen, ingen vet hur.

25 augusti

Kallt i morse, inte mer än 4+. Betydligt varmare senare under dagen. Tankar för 300 på ST1 i rondellen där Arningeleden börjar. Tyckte förut att bilen gick dåligt på deras soppa men nu märker jag inget speciellt. Är sommaren slut eller inte? Den är i alla fall i sitt slutskede. Kör ut mot Stavsnäs för att hälsa på P & B i deras sommarhus. Det ligger på Djurö. Vägen dit är smal och knixig. Bakom bilen samlas fartdårarna, de tycker att jag kör för sakta. Har inte varit på Djurö sedan 1977. Vi åkte dit på midsommarafton till G & A som bodde där då (de var föräldrar till B). Hasse med fru var där också. Han hade med sig gitarren och underhöll under eftermiddagen. Taube och Bellman stod på repertoaren, sill och potatis stod på menyn. Idag fick vi mör kalvstek från Halland, god potatis och en härlig sallad. Sysslingarna J & M på ena sidan samt E & M på den andra träffades för första gången. De berättade för varandra om sina liv, det var intressant och spännande. Kö på hemvägen. När vi kom hem ringde B från Synskadades Riksförbund och frågade om vi åter ville stödja deras verksamhet. Det ville vi. Om någon vecka har vi jul-CDn samt ett dubbelalbum med Björn Skifs. B har ringt många gånger, vi har blivit som bekanta. Jag antar att vi kommer att höras nästa år igen. Det ser vi fram emot.

24 augusti

Fönstren gapar tomma i det övergivna bostadsområdet Övre Norrbacka. Ingen bor längre här, vegetationen har tagit tillbaka delar av det som den en gång förlorat. Jag går omkring bland husen, en spöklik känsla infinner sig. Byggnaderna knarrar. Träden viskar. Man tycker sig höra steg fast inga finns där. Det är en solig dag som varken är varm eller kall. Framför husens öppningar sitter träskivor. En port är uppbruten men vem vill gå in? Inte jag. Här har bott människor. När industrierna lades ner, flyttade de boende ut. Vinden viner, fjolårslöven prasslar. Jag förflyttar mig runt hela området, tvingar mig till det. Så småningom sitter jag åter i bilen och kör snabbt därifrån. Tänker då på att importen av gökur i byggsats från Tyskland helt verkar ha upphört. Ingenstans står de att finna. Är inte det lite konstigt? Det borde finnas en marknad för gökur i byggsats. Man bygger sin egen kokoklocka och hänger upp den på väggen. Det var en stor sak förr i tiden men tydligen inte nu. Ur led är tiden. Kan man säga så?

23 augusti

Vi stack en kväll till Gusum och kunde då konstatera att här vill man ju bo. I en hyreskasern en bit upp på höjden verkade finnas lediga lägenheter som kunde tänkas passa. Det räcker ju med en förstås, en tvåa med cementgråa tapeter i vardagsrummet och ett kök där den maskinella utrustningen härstammar från Folkhemmets första år. Vi skulle trivas, inte tu tal om den saken. Det gamla bruksområdet är nu rivet. I fabriken tillverkades bland annat knappnålar och blixtlås. Grossister får nu inhandla sådana produkter någon annanstans ifrån. En gång passerade järnvägen genom orten. Y påstår att hon åkt med tåget flera gånger men som jag ser det finns inga bevis för den saken. Stationshuset står kvar, även fundamenten till järnvägsbron finns till beskådande. Jag tror att ett liv i Gusum skulle bli bekymmersfritt och vackert. Affär finns på nära håll och känner man för nöjesutsvävningar är det bara att besöka Folkets Hus där film visas med jämna mellanrum. Dessutom har affären filmuthyrning som borde täcka alla förekommande behov. Om kvällarna ändå skulle kännas långdragna, kan jag rekommendera en promenad bort till ladan där ett av Sveriges återstående (kanske det enda) högertrafikmärken sitter uppspikat på väggen. Det om något borde väl lätta upp stämningen och få tillvarons glädjepelare att slå i topp med en smäll.

22 augusti

Tidningen var lite sen. En kille i reflexväst kom och la den i lådan cirka 06.30.  Det är varmt i Europa. I Österrike passerades igår 40-graders strecket för första gången. Det svenska rekordet är 38 grader blankt och uppmättes i Ulltuna den 9 juli 1933 samt i Målilla den 29 juni 1947. Då var det hett om öronen. Människan är nog inte gjord för så höga temperaturer. Jag kämpar vidare med "Häxhammaren" av Jan Mårtensson. En gång var han kungens handsekreterare samt presstalesman för hovet. Han har också varit diplomat. Det gör ju inte saken bättre. Dialogen är väl ärligt talat inget vidare och personskildringen ganska platt. Varför fortsätter jag då? Därför att jag vill läsa om Kilsbergen där boken utspelas. De ligger på gränsen mellan Närke och Värmland och lär vara mycket natursköna. Någon gång borde man besöka dem liksom slagghögen utanför Hallsberg. Killen på campingen vid Tisaren sa ju att det gick bra att köra bil ända upp till toppen av högen. Att gå över fyrahundra trappsteg låter inte så lockande. Men dessa utflykter får vänta till nästa år. Under tiden ska jag läsa böcker av den andre Jan Mårtensson, han som är från Tidaholm och som inte varit kungens handsekreterare. Det ska bli ett sant nöje att få sätta tänderna i dem.

21 augusti

Det har sagts tidigare men sommaren håller på att glida in i ett trevligare tillstånd; den tidiga hösten där kvalmigheten ersatts av hög, klar luft. När jag skrev ordet "kvalmigheten", ville datorn byta ut det mot "kvinnligheten", vet inte varför. Det är mycket man inte vet. Militära hemligheter till exempel. Vi kan inte få veta dem eftersom vi är civila. På Hotell Viken bor fyra officerare. De är tysta, slutna, undanglidande. Vi har inte ens sett dem, bara hört deras röster. På morgnarna åker de iväg i varsin bil som alla är försedda med militära registreringsskyltar. De åker till hemliga platser i skogen där övningar pågår. Vi kan inte ens ana vad dessa övningar går ut på. På kvällarna kommer officerarna tillbaka, äter middag och pratar tyst sinsemellan. De är ett slutet sällskap, ett band-av-bröder dit ingen utomstående har tillträde. Igår flög ett JAS-plan över Valdemarsvik. Det stack ut över havet, någon timme senare var det tillbaka. Det brakade till och BANG BANG BANG. Helt klart är att någonting håller på att hända. Kanske har det redan hänt? Det vet inte vi för vi tillhör inte de invigdas skara. Vi kommer alltid att stå utanför.

20 augusti

Vem visste att Kvidden var Dalarnas landskapsfisk? Inte jag. Den heter egentligen Elritsa och tillhör Karpsläktet. Det är mycket kunskap som ligger dold i internets innersta skrymslen. Fast i Dalarna visste de förstås, där är Kvidden väl känd. Den simmar omkring i alla sjöar, till och med i lilla Aborrtjärn som ligger en bit utanför Sälen. Man kommer dit på slingriga grusvägar som löper fram genom ett vilt landskap. En rastplats finns, den är utrustad med ett torrdass. Jag var där en gång för länge sen när flottare jag var. Hur det gick till har jag ingen aning om. Flottning bedrevs möjligen på Västerdalälven men knappast på Aborrtjärn. Det hela var ett mysterium. Det var jag och Dan Andersson som var där och vi hade eld, kött och brännvin till tröst. När vi inte satt i timmerkojan, hände det att vi slängde ut en metrev och på dess krok fastnade Kviddarna så att det stod härliga till. Så småningom tog vi oss ner till Berga By och där skiljdes våra vägar. Det blev ett kort farväl efter en lång gemenskap. Jag har aldrig sett honom sen dess. Om någon har upplysningar om herr Dan Andersson, kontakta då genast undertecknad. Han var vid avskedet klädd i vadmalskläder, bar en slokhatt och under dess brätte tittade en drömmares sorgsna ögon fram.

19 augusti

De har gjort om lite grand inne på Hallings i Valdemarsvik. Det är luftigare bland de begagnade möblerna, mycket skräp har rensats bort. Vi trodde att stället bytt ägare eftersom vi inte kände igen några ur personalen men så var inte fallet. Jag köpte en, som jag misstänker, dålig deckare, nämligen Stig O Blombergs "Polismordet/Mord på Österlen" i en volym. Inhandlade också ett tunt häfte om sjöfåglar med illustrationer av Harald Wiberg. Jag kan ju ingenting om dessa arter men om man händelsevis skulle se någon flyga förbi, vore det roligt att kunna säga: "titta, en Alförrädare" eller "såg ni, en Gravand". Inne i bokhandeln hade man fått in böcker om Nisse Liedholm. Tyvärr var de ganska dyra varför jag omedelbart drog mig tillbaka. Men det var i alla fall trevligt att ha bläddrat i Gunnar Grens "Med Grenoli i Italien", det har jag aldrig gjort förr. På minigolfbanan pratade två äldre damer som spelat sin runda och nu satt och vilade, om ett otäckt dödsfall. En bekant till dem hade fått en köttbit i halsen och kvävts till döds. Den ena damen sa att hon läst om det i tidningen, den andra sa att det var omöjligt för det hade inte stått i tidningen. Den första damen sa då att hon nog hört det av någon, "kanske av dig?" "Ja, kanske av mig", sa den andra damen. Vi avslutade snabbt våra 18 hål och körde sen upp till Perkas gatukök för att ta en kvällskorv, den tuggade vi ordentligt. Det var en härlig sensommarkväll. Nere vid vattnet flög stiliga exemplar av Stjärtand, Bläsand och Kricka omkring. De trodde förstås att de skulle kunna komma obemärkta men hej vad de bedrog sig. Nu känns de igen direkt, det är en stor framgång för mänskligheten.

18 augusti

Den vanliga resan ner till Östergötland, den vanliga roadtrippen. Lunch vid Stavsjö Krog, inte så bra den här gången. Den marinerade fransyskan var lite seg. Man fick jobba för tuggorna. Potatisen var dock utmärkt. In mot Norrköpings centrum. Parkering vid Sportfiskeklubben, sedan promenad längs Drottninggatan. Den såg mycket lång ut. Spårvagnen kom och försvann. Kaffe & äppelkaka på Café Plaza. Först tyckte vi det stod Café Pizza men det var fel. Det hade ju varit ett väldigt konstigt namn. Ner mot Motala Ström. Den strömmade väldeliga på sina ställen. Plötsligt började det regna. Mot Söderköping där kanalbron lägligt reste sig framför motorhuven. En ensam fritidsbåt passerade och bron gick ner igen. Han som förr stod vid brofästet och vinkade till bilisterna gör det inte längre, han avled 2011. In på Dollar Store där en stekpanna inhandlades. Holländska turister pratade med varandra på holländska men de kunde visst svenska också. Glömde köpa saffran i kassan, tre paket för tjugo kronor, satan! Nu är ju inte julen räddad. Hur den ska avlöpa vet man inte. Fortsättning följer.

17 augusti

Jackpot på stryktipset, 11 miljoner rakt ner i fickan. Jag kör ett R-system med 11 halvgarderingar och 2 säkra (det vet man ju hur säkra de är). Match 9, Bournemouth - Wigan, visas på TV10, den ska jag se. Jag har tippat x2 i den matchen. Andra matcher visas också men i kanaler som vi inte har. Jag tror mycket på Wigan men tydligen inte så mycket att jag sätter en säker tvåa. Wigan är en klassisk industristad i Manchesterområdet med en befolkning på runt 80000. Kolgruvenäringen har alltid varit stor i Wigan men staden är även känd för sin textilindustri samt sina porslinsfabriker. George "1984" Orwell pekade i sin bok "The Road to Wigan Pier", ut de dåliga bostads-och arbetsförhållanden som rådde bland industriarbetarna i staden. Nu är industrierna på tillbakagång. Statistik från 2001 berättar att endast 0,1 % av befolkningen är sysselsatt med gruvarbete. 18 % arbetar inom tillverkningsindustrin. Allt detta gör att jag tror på Wigan som vinnare men jag vill ändå gardera med ett x. Det skulle Putte Kock ha gjort och han visste verkligen vad han gjorde.

16 augusti

Frukt och princess, det bästa av två världar. Hittade en bok i hyllan som jag inte sett på länge, "Häxhammaren" av Jan Mårtenson. Den utspelas i Kilsbergen på gränsen mellan Närke och Värmland. Ett midsommarfirande går över styr, någon blir mördad. Det är den vanliga historien men nu kryddad med övernaturliga väsen och nazistspöken. Är inte den störtade tyske flygaren död? Varför dog Kilsbergs-Kalle? Frågorna kvarstår och historien fortsätter. Sill och potatis till lunch idag, med tillbehör förstås. Ingen matjes men inlagd och löksill fanns kvar sen midsommarfirandet. Kladdkaka till efterrätt. Gott och nyttigt. Lite kyligt i luften på grund av blåsten. Inte direkt kallt men nog märks den annalkande hösten. Den smyger fram i buskagen för att visa sig helt öppet den 1 september. Kan tillägga att tårtorna på bilden åts upp igår. Vi firade för att vi är så bra på jobbet. Vi är helt enkelt bäst och då måste man ha fest. Nästa vecka är allt som vanligt igen men då är ju å andra sidan tårtorna redan uppätna. De var mycket goda.

15 augusti

Återigen Frösunda station. Hur många bilder har jag egentligen tagit av detta hus? Kanske ett tjugotal under åren. Den första togs i mitten av 70-talet med min begagnade Nikon F, laddad med Ilford HP4. Det var en lite grovkornig film som  passade bra just den gråa vinterdag när bilden knäpptes. Bilden ovan fångades på minneskort igår den 14 augusti. Det var åska i luften och några blixtar skar igenom de svarta molnen (även om de senare inte direkt syns här). Efter en stund dök tåget från Kårsta upp. Det bromsade in och stannade men ingen passagerare varken steg av eller klev på. Därefter satte det fart igen på sin resa mot Stockholm Ö. På väg tillbaka från Frösunda började regnet falla. Det var inget störtregn utan ett helt normalt sommarregn som så småningom avtog för att slutligen upphöra helt. Vi skrev som nämnts den 14 augusti 2013 och sommaren går mot höst. Ingenting kan vi göra för att förhindra processen, den måste helt enkelt ha sin gång.

14 augusti

Livet är fullt av överraskningar, som den här: på vägen ner till Alexandras restaurang i Arninge hittas en del av Heidenstans samlade skrifter. Den ligger på marken, trött och sönderläst, bredvid en parkerad bil. Någon har uppenbarligen slängt den där till att bli ett mål för väder och vind. Jag vet inte mycket om Heidenstam. Först var han vän med Strindberg, sedan blev de osams. Så är det alltid med stora män och kvinnor, de blir osams. De kan också bli fiender för livet, det är lite grövre än att bara bli osams. I somras passerade vi Övralid vid norra Vättern. Vi såg skylten men åkte aldrig in. Istället körde vi till Zinkgruvan, sedan Askersund och Laxå. Jag lät Heidenstams bok ligga kvar på marken. Det måste finnas någon mening med att den låg där. Jag gör upprepade försök att bryta mig in i "1974" av David Peace. På grund av min okoncentrerade läsning har boken blivit så osammanhängande att jag troligen måste läsa om den. Men det tar också emot. David Peace bor i Tokyo. Han har skrivit flera böcker som utspelas i Japan. Jag vill läsa en som utspelas i Zinkgruvans samhälle. Varför tar ingen tag i saken? Det är faktiskt lite konstigt.

13 augusti

Regn igår kväll, sedan sol. Kyligt nu på morgonen men sol. Tant Sol! Hur kom hon in i bilden? Hon drev en slags förskoleverksamhet i Stockholm på 1940-talet, hon var en av pionjärerna. Sedermera flyttade hon till Täby och fortsatte verksamheten där. Enligt egen förklaring kallades hon för Tant Sol eftersom hon alltid var så glad, det stämde säkert. Hennes riktiga namn var Solveig med holländskt efternamn eftersom hon varit gift med en holländare. Hennes hus i Täby kallades Solstugan. Jag har ett minne av att det var ett timrat hus men där kan jag ha fel. I vilket fall är det borta nu. På den före detta tomten står kolosser i flermiljonsklassen (vi talar 5 - 6 miljoner). Det är inte så konstigt. Näsby-Park är attraktivt för en kapitalstark kundkrets. Tant Sol är nämnd av Per Wästberg i en bok, jag minns inte vilken. För några månader sedan läste jag hans biografi över litteratören och servitören Gustaf Adolf Lysholm, en säregen man som hela sitt liv levde i sin egen värld. Åtminstone försökte han det. Sedan dog han.

12 augusti

Ett mer omväxlande väder de senaste dagarna; ömsom regn och solsken, till och med lite åska. Några knallar hördes långt borta men inga blixtar. Ikväll ska ett antal förbipasserande meteorer bli synliga, bara himlen är tillräckligt molnfri. Meteorgänget kallas Perseiderna och kommer antingen från rymden eller världsrymden, jag vet inte vilket. Jag har aldrig sett ett meteorregn, däremot har jag läst boken "SOS Meteorer" av Edgar P Jacobs i vilken högteknologiska gangsters har lyckats manipulera vädret i Europa för sina egna skumma syften. Självklart segrar ändå rättvisan till slut. Jag har skrivit om barndomens åskväder men har jag någon gång nämnt barndomens potatismos med gräslök? Antagligen har jag det. Det smakade fantastiskt gott, aldrig har jag ätit godare mos. I programmet där två danska bröder lagar mat, hävdar de att ett välsmakande potatismos består av hälften potatis och hälften smör. Kanske ligger det någonting i det. I barndomens mos fanns mycket smör men knappast hälften. Vi åt det utomhus om somrarna. Det var härligt att sitta under björkarna och njuta av livet. På kvällarna blev skuggorna långa, de räckte ända ner till gården. Vi bodde i skuggornas dal, den var vårt hem. Det var den ända till slutet. Därefter fick vi söka oss ett annat hem.

11 augusti

Jag blev stoppad av polisen på Sveavägen, fick visa körkort och blåsa i alkomätaren. "Det räcker, det räcker", sa polisen, hon trodde nog att jag skulle få hjärtinfarkt när jag blåste. "Negativt" stod det på displayen, det var ju positivt. Hon önskade mig en fortsatt trevlig dag. "Tack", svarade jag och andades ut. För några svindlande sekunder hade jag trott att brännvinsosten på frukostmackan skulle ge utslag men icke. Tomt inne på 7-Eleven på Fleminggatan. Jag köpte en kaffe och en solskensbulle eftersom det var en sådan dag. Några kunder kom och gick medan jag satt kvar. Gick därefter uppför Fleminggatan (eller nerför, det beror ju hur man ser på saken). Utanför S:t Eriks ögonsjukhus väntade M som varit därinne för konsultation. Hennes ögononda visade sig bero på en vagel, då kunde hon också andas ut. Inne på S:t Eriks är jag faktiskt född - 30 mars 1949. Staden var annorlunda då. Inga 7-Elevenbutiker eller sushirestauranger fanns, däremot fanns mjölkbarer och vanliga konditorier. Det var inget fel på dem. Det var trevliga ställen där man kunde få en enkel matbit och dito bakelse. På vägen hem mötte vi ett promenerande par på Väsbyvägen. Strax efter mötet såg jag i backspegeln hur de vände vid en exakt punkt. Det var som "hit men inte längre". Så är det här också. Stopp alltså.

10 augusti

I Riddarholmskyrkan har jag aldrig varit inne. Inte i någon av Gotlands 92 kyrkor heller, förutom domkyrkan i Visby. Då blir det 91 kyrkor kvar att besöka. Taken på alla dessa har tjärstrukits av en man vid namn Helge Pettersson. Han har också skrivit insändare, bland annat en om Romarriket och Jehovas vittnen, han slår ihop dem på något sätt. Det är fantastiskt. Dagen är varm och Lars har namnsdag. Lasse, Larsa, Larre, kanske finns det fler variationer på detta namn men inga som jag kommer på just nu. Gotland är annars oöverträffat på sommaren. I dikena står salmbären som spön i backen och på kaféerna sitter påfallande många medelålders intellektuella män som samtalar djupsinnigt iförda halmhattar. Alla är någon slags forskare inom olika vetenskapliga discipliner, de har sommarnöje på Gotland. Från sina inte alltför påvra boningar cyklar de på dammiga grusvägar fram till kaféerna där de beställer kaffe och bulle. Med sig hem tar de surdegsbröd i papperspåsar. Alla heter inte Lars, några heter till exempel Kennet eller Malcolm eller Sune men alla är gifta eller sammanboende med betydligt yngre kvinnor. Dessa kvinnor blir glada när halmhattsmännen kommer hem med surdegsbröden instoppade i vita papperspåsar. På kvällarna äter de smörgåsar med salami, brieost och tomat, till det dricks rött eller vitt vin från någonstans i södra Europa. Därefter lever halmhattsmännen och deras kvinnor lyckliga i alla sina dagar.

9 augusti

Who's got a beard that's long and white, Santa's got a beard that's long and white. Who comes around on a special night, Santa comes around on a special night, Special Night, beard that's white, Must be Santa, Must be Santa, Must be Santa, Santa Clause... Det där är ju en klassiker från Bob Dylans "Christmas in the Heart", dock inte skriven av Dylan själv utan av Hal Moore och Bill Fredericks och ursprungligen insjungen 1960 av Mitch Miller. Tommy Steele har också haft en hit med låten. Jag var in på Systembolaget idag och såg då att där fanns en hel rad med Blossa starkvinsglögg som antagligen blivit över sedan föregående säsong. Självklart köpte jag en flaska. Det är gott att ha lite glögg vid övergången mellan höst och vinter för att få upp julkänslorna, det är nämligen då de behövs som bäst. Idag har det regnat på förmiddagen, varit uppehåll efter lunch och nu mot kvällningen skiner solen. Tidningarna skriver att det ska bli "extremvärme" om några dagar. Man får se hur det blir. Det utlovade åskvädret uteblev ju helt här i Stockhomstrakten, inte den minsta gnista syntes till på himlavalvet. Vi får ha gnistorna inom oss själva istället eller vad säger du, Bob? Who very soon will come our way? Santa very soon will come our way. Eight little reindeer pull his sleigh. Santa's little reindeer pull his sleigh. Reindeer sleigh, come our way, Ho, ho, ho, cherry nose, Cap on head, suit that's red, Special night, beard that's white...  Must be santa, must be santa, Must be santa, santa claus...

8 augusti

Regn för ögonblicket men ingen åska. Kanske kommer kvalmigheten nu att försvinna och ersättas av en frisk, ren känsla som vederkvicker kropp och själ. Arne Tammer vederkvickte gärna kroppen. Gav man honom en kvart om dagen fick man en frisk och sund kropp i utbyte. Skämtarna skojade naturligtvis med hans kända slogan och sa: "Ge mig en kvarting om dagen..." men sånt tror jag inte Arne Tammer höll på med. Möjligen vid speciella tillfällen i glada vänners lag, till exempel en kräftskiva, att han kunde ta sig en "tuting" men aldrig till vardags. Jag har i alla fall svårt att tro det om Arne. Själv köpte jag aldrig någon av hans brevkurser men tränade mycket själv med löpning och längdhopp som favoritgrenar. Kastgrenarna var jag värdelös i och höjdhopp var för högt upp. Mina toppresultat var 9,7 på 60 meter och 4,64 i längd. De står sig faktiskt än och helt klart är att jag aldrig kommer att överträffa dem. Vad bilden föreställer vet jag inte men "tingesten" stod på en strand nära Ystad 2007. Har den inte blivit förstörd av vandaler, står den säkert kvar där än.

7 augusti

Tuppen har galt sitt kuckeliku fast klockan ännu inte är sju, termometern visar redan 20 grader. Det talas om ett gigantiskt åskväder som är på väg genom Sverige. Västkusten och vissa andra delar är drabbade, här har det dock inte synts till. I barndomen var åskvädren alltid oerhörda; himlen var svart, blixtarna ljungade och på marken studsade eldklot. Efteråt kom ett regn som sköljde bort kvalmet, därefter sken solen igen. Jag satt uppe på vinden och läste Illustrerade Klassiker medan ovädret pågick. Min favorit var "Prärievagnen" av Emerson Hough, en författare som väl inte är i ropet just nu men som var det i början av förra seklet. Annars läste jag tjocka böcker som till exempel "Den hemlighetsfulla ön" av Jules Verne. Den var ju oerhört spännande med sin beskrivning av hur de på sätt och vis ofrivilliga nybyggarna på Lincolnön, lyckades bygga upp en fantastisk tillvaro som sedan slogs i spillror av ett vulkanutbrott. Nybyggarna hette Cyrus Smith, hans tjänare Nab, journalisten Gideon Spillet, den saltstänkte sjömannen Bonadventure Pencroff, dennes fosterson Herbert Brown samt hunden Top. Tillkommer gör Tom Ayrton, skeppsbruten på ön Tabor men räddad av nybyggarna. Jag önskade att jag själv varit med på ön; vilken tillvaro, vilken spänning, vilket äventyr. Men det var jag ju inte. Jag satt på vinden och läste böcker medan äventyren pågick där ute. De var förresten inte så många de heller. När åskvädret slutat gick jag ner och fick kaffe och bullar. Det luktade bränt utanför. Det var som om Fan själv varit på besök. Kanske hade han varit det också?

6 augusti

Fyra personer tittar ner i vattnet vid Håverud, de ser sina liv flyta förbi. Det är en vacker sommardag. Vi har kommit från Uddevalla och är på väg mot Bengtsfors. Håverud är fullt av turister. I kanalen flockas allehanda flytetyg, från kanoter och små motorbåtar till ångfartyg som tuffar fram och tillbaka på Dalslands kanal. I Uddevalla bodde vi på Hotell Viking, det låg nära järnvägsstationen. När vi knäppte på TVn i rummet, fick vi veta att Ingmar Bergman dött. Ägaren till Viking var mycket stolt över att hela hotellet hade totalrenoverats. Tyvärr luktade det lite mögel i rummet men jag nändes inte säga någonting. Däremot tänkte jag: nu får du nog renovera en gång till. Från Håverud körde vi mot Bengtsfors. På vägen passerades Billingsfors med sin sulfatindustri samt sitt fotbollslag som spelade i allsvenskan säsongen 46-47 men som vände och försvann utan att vinna någon enda match. 2012 lades för övrigt fotbollssektionen ner på grund av spelarbrist. Bengtsfors till Årjäng är en mycket vacker väg. Väl framme svängde vi ut på E18 och stannade inte förrän i Töcksfors som nu förvandlats till oigenkännlighet med ett gigantiskt köpcentrum mitt i byn. Vi tog in på Hotell Victoria som också kallades "Gränshotellet" för det var ju inte så långt till norska gränsen. På kvällen beställde vi ugnsstekt lax i hotellets restaurang, då började servitrisen skratta hysteriskt. Fortfarande förstår jag inte varför. Hon var från Thailand men det har ju inte med saken att göra. Nästa dag gick vi till affärscentrumet och köpte en väska, sedan åkte vi hem för livet består inte enbart av värmländska solskensdagar utan även av uppländska gråvädersdagar. Det är ju dem jag gillar bäst.

5 augusti

Har återigen lagt ifrån mig "1974" av David Peace. Jag har inte riktigt kommit in i den. Istället plockade jag fram del 2 i Lars-Åke Augustssons romansvit från Dalsland. Den heter "Orostid" och utspelar sig tio år efter "Fredstid". Det är nu mitten av 1950-talet och sulfitfabrikens hjul har börjat sakta ner på farten. Folk har fått det bättre men bistrare tider väntar. Hur ska det gå för Yngve och Aina och deras respektive familjer? Den som läser vidare får se. Jag vet inte om det finns någon del 3 i serien, möjligen blev den aldrig skriven. Värmen håller i sig i landet. Det är en hetta utan dess like. För att klara sig måste man stanna inomhus så mycket som möjligt. Tänk på att det alltid är trevligt med inomhusaktiviteter. Man kan läsa böcker, sitta framför datorn, osv. På tal om Dalsland så har jag varit i Håverud två gånger. Andra gången åt vi pytt i panna med ägg och rödbetor. Vi såg också en rälsbuss passera förbi på järnvägsbron. Den skulle vi åka med från Bengtsfors dagen efter. Järnvägen heter DVVJ och gick ursprungligen mellan Mellerud och Arvika. Nu är delen Årjäng - Arvika helt bortklippt men det går att trampa dressin mellan Bengtsfors och Årjäng. Det lär vara en trevlig resa genom mäktiga skogar och med små sjöar som blänker till emellanåt. Speciellt är den uppskattad av tyska turister. Jag kan inte säga att pytten i Håverud var speciellt bra. Den var inte särskilt dålig heller, ganska ordinär kan man nog säga. Men äggen var goda och rödbetorna smakade fint. "Alltid något", sa Fan när han såg Åmål. Om han nu verkligen sa så. Jag tvivlar.

4 augusti

Hett som i helvetet! Kanske till och med hetare. Gårdagen brände till ordentligt. Folk samlades i närheten av svalkande vatten för nerkylning. Själv satt jag framför datorn och njöt av en 3,5 timmar lång tågresa mellan Inverness och Thurso i norra Skottland. Då fick man dessutom följa med på färjan från Scrabster över till Stromness på Orkneyöarna. Vilken fantastisk resa, jag önskar att jag hade gjort den. Då hade jag kunnat haft med mig den kamera som jag planerar att köpa, en Canon s110, samt min lilla Xubuntudator för nerknackning av omedelbara sinnesintryck. Andra möjligheter fanns också på Youtube. En av dessa var en tågresa mellan Glasgow och Mallaig med mellanstopp i Fort William. På vägen passerades Storbritanniens högst belägna järnvägsstation, Corrour; höjd över havet, 407,82 meter. Vackert! Ja, det finns mycket att göra för de som inte vill plaska vatten på sina brännande kroppar. Idag är en ny dag med samma utlovade hetta. Det blir förstås nya tågresor och nya drömmar. Sov gott!

3 augusti

Årets varmaste dag har utlovats. Ännu (07:46) är det inte så farligt men tempen verkar stiga. Det är lugnt och stilla ute, skogsduvorna hörs svagt på avstånd. Igår sa en av grannarna: "Luften rör sig inte". Hon sa det till en annan granne i det nedre området, det är inga som vi känner. Börjar igen på "1974" av David Peace. Nu har jag tappat tråden, får gå tillbaka och se om jag hittar den. Det är en röd tråd, röd som blod. Kanske skulle man klara av att resa till Glasgow och därifrån fortsätta med tåg upp till Thurso. Såg på Youtube att en entusiast lagt upp en tågresa från Thurso till Inverness, filmen är över tre timmar lång. Jag ska se den vid tillfälle. Minns någon Andy Warhols film "Sleep"? Den är fem timmar och tjugo minuter lång och visar en man som sover. Filmens höjdpunkt lär vara när mannen vänder sig över på andra sidan. Den hade premiär 17 januari 1964, nio personer bevistade föreställningen. Av dem gick två efter en timme. Konstigt! Just nu (09:40) visar termometern 25,1 grader. Det är på husets framsida där det är skugga. TV-meteorologen sa 30 grader igår kväll. Jag börjar tro att han får rätt, det känns nästan så.

2 augusti

2 augusti, det betyder att hösten är på gång. Den står praktiskt taget redan och knackar på dörren. Ännu kan vi vägra öppna men snart, inom en månad, tar den sig in vare sig vi vill eller inte. I "Ynglingaresan" har Asklund och Kjellgren nu nått fram till Paris. De kliver av tåget på Gare du Nord och insuper snabbt storstadens främmande ljud och dofter. Två gånger har jag själv anlänt till "Nordliga stationen" och minns exakt hur det var. Hur var det? Det var förbaskat trevligt, kanske lite omtumlande. Jag läste att fotografen Christer Strömholm var aktiv nazist i ungdomsåren. Jag skulle vilja veta på vilket sätt han var aktiv, om han var med i någon organisation och om han utförde tvivelaktiga uppdrag å den organisationens vägnar. Sedan vände han tydligen tvärt om och blev antinazist. I morgon ska det bli värmebölja läste jag. Jag tycker att det är bra för då behöver man inte prata om obehagliga saker, istället kan man prata om vädret.

1 augusti

Fler bussar, nu 547:an. Vad är det för en slags buss egentligen? Enligt SL:s linjekarta går den mellan Kallhäll och Jakobsbergs station. Det är en linje som jag inte känner till, jag har ingen personlig relation till buss 547. Men det finns väl ingen anledning att tvivla på att det är en rekorderlig buss som på bästa sätt förflyttar sina passagerare mellan tidigare nämnda hållplatser. Man kunde förstås ta en semesterdag och hoppa på Bålstapendeln vid Stockholm C, kliva av vid Jakobsberg, äntra 547:an och åka med till Kallhäll. Därefter upp på tåget igen och avsluta resan i Bålsta. Jan Fridegård steg av där en gång vilket han beskriver i novellen "Det röda bokverket". Det är julafton i slutet av 1920-talet, författaren driver ett antikvariat på Östermalm men affärerna går dåligt och han har inga pengar för att kunna ta sig hem till Övergran. Då kommer en man in som ska köpa julklapp till sin dotter. Hon tycker om att läsa och mannen vill ge henne några ordentliga böcker som gåva. Efter lite tvekan slår han till med "Törnrosens bok" av CJL Almqvist för 30 kronor. Därmed är hemresan ordnad för Fridegård och julhelgen räddad. Jag brukar läsa denna novell varje år strax före jul. Redan längtar jag efter att det ska bli dags.