Jag blev stoppad av polisen på Sveavägen, fick visa körkort och blåsa i alkomätaren. "Det räcker, det räcker", sa polisen, hon trodde nog att jag skulle få hjärtinfarkt när jag blåste. "Negativt" stod det på displayen, det var ju positivt. Hon önskade mig en fortsatt trevlig dag. "Tack", svarade jag och andades ut. För några svindlande sekunder hade jag trott att brännvinsosten på frukostmackan skulle ge utslag men icke. Tomt inne på 7-Eleven på Fleminggatan. Jag köpte en kaffe och en solskensbulle eftersom det var en sådan dag. Några kunder kom och gick medan jag satt kvar. Gick därefter uppför Fleminggatan (eller nerför, det beror ju hur man ser på saken). Utanför S:t Eriks ögonsjukhus väntade M som varit därinne för konsultation. Hennes ögononda visade sig bero på en vagel, då kunde hon också andas ut. Inne på S:t Eriks är jag faktiskt född - 30 mars 1949. Staden var annorlunda då. Inga 7-Elevenbutiker eller sushirestauranger fanns, däremot fanns mjölkbarer och vanliga konditorier. Det var inget fel på dem. Det var trevliga ställen där man kunde få en enkel matbit och dito bakelse. På vägen hem mötte vi ett promenerande par på Väsbyvägen. Strax efter mötet såg jag i backspegeln hur de vände vid en exakt punkt. Det var som "hit men inte längre". Så är det här också. Stopp alltså.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar