Läste igår ordet "Levanten" för första gången på länge. Det var i Henry Millers bok "Kolossen på Maroussi", i vilken han skildrar en resa till Grekland strax före andra världskrigets utbrott. På resan dit vill han lära känna människor från Levanten, alltså turkar, syrier, libaneser, cyprioter m.fl. Han vill undvika amerikaner och västeuropéer, de fyller honom med motvilja. Att läsa Henry Miller är som att sjunka ner i ett gigantiskt flöde av tankar och känslor och sedan låta sig svepas med i denna virvlande malström, att helt enkelt släppa taget. Det är det jag vill, jag vill lösgöra mig från den materiella världens frestelser, leva rent och enkelt, äta grovt rågbröd, dricka vatten. Just nu är jag sjuk, jag har ont i halsen och fryser. Jag åkte till jobbet men de skickade hem mig igen. "Gå hem", sa de, "vi klarar oss". Jag som trodde att jag var oumbärlig, det både känns och inte känns. Istället får jag fortsätta med Henry Miller och hans grekiska upplevelser. En gång var jag i Grekland, på Kos. Jag cyklade upp till ett tempel med min Leica som enda följeslagare. På vägen ner stannade jag till och åt grekisk sallad samt drack en flaska av det grekiska ölet Fix. Jag tog en bild av en hund som låg och vilade sig. En kolsvart kväll var jag på utomhusbio och såg filmen U-Boot. På hotellet bodde ett ungt religiöst par, det strålade om dem på ett sällsamt sätt. Troligen är de fortfarande saliga i sin tro, jag är det också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar