30 juni

Fördelen med att bo i Gusum är att där finns Sveriges näst godaste kranvatten. Fanns rättare sagt. Tävlingen avgjordes för ett antal år sedan och jag minns inte vilken kommun som vann. I den senaste tävlingen - 2010 - stod Falun som vinnare. Påpekande: Gusums kranvatten är förstås lika gott idag som det var då. Intressant nyhet: TV-bonden Ola har blivit dumpad per SMS. Det är smärtsamt att höra. Egentligen har man ingen rätt att ironisera, han är förstås en vanlig levande människa med en levande människas tankar och känslor. Jag vet inte i vilket TV-program han sådde sin säd. Ensam mamma söker barn? Rapsfälten rusar förbi i Uppland. Jag tar upp några stenar med texten UPPLAND i handen och fotograferar dem. Det är ju just där som vi befinner oss - i det gudabenådade landskapet med samma namn. Kungsängsliljan frodas i dess gömmor och högt ovan molnen seglar Havsörnen. Det är synd om TV-bonden Ola. Han fick alltså ett SMS där det stod att allt var slut. Hur vet tidningarna det? Har han själv berättat? Kanske borde han göra som The Lone Ranger och sätta på sig en svart ögonmask. Då blev han ju en helt annan människa med helt andra möjligheter. Troligen skulle han då få en ny chans hos SMS-kvinnan. Det är inte alls omöjligt att utgången skulle bli på det viset. Först "Tea for two", sedan "True love". Och slutligen "Happy end". Lycka till, TV-Ola!

29 juni

Återigen har Mannen av Stål räddat världen. Det såg kritiskt ut ett tag men när vår hjälte i en sista ansträngning samlat ihop både kroppskrafter och hjärnceller, gick det vägen. General Zod fick bita i det sura äpplet, det var han inte glad åt. Fråga: varför sögs inte Zod ner i det svarta hålet tillsammans med resten av patrasket? Svar: då hade det ju inte blivit en man-mot-man uppgörelse på slutet. I varje bra film förekommer det en sådan. Man-mot-man ska det vara, annars får det vara. Det är för övrigt en härlig tid just nu, sommaren har lyft så att säga. Snart sjunker den ihop igen men det är också bra. Allting är bra tycker jag, jag håller med den som jag sist pratade med. Jag har inga åsikter, det har jag inte råd med. Skulle möjligen vara att jag gärna vill bo i en sunkig hyreskasern i Gusum. Jag tycker att det verkar vara trevligt där. Man kan gå ner till ICA Birgerssons och köpa mjölk eller spela på hästar om man har den läggningen. Det skulle vara en härlig känsla att gå dit en förmiddag i november, inhandla lite kaffebröd och en NT och sen vända hem igen. Lyssna på radio senare under dagen, P1 P2, läsa en bok, fika och äta ett stycke älgkött till middag. Det blir som en tillvaro utan gränser. Så skulle jag vilja ha det. Eller inte, det beror ju på vem jag pratar med. Tror jag.

28 juni

Väderutsikterna för idag är lovande, för världen i övrigt ser det dock mörkare ut. Var det inte så att atombomben skulle sätta stopp för alla krig? Då hade man inte räknat med Människan, hon ville annorlunda. Jag minns när jag drack en burk Coca Cola första gången. Det var på Östra Station i början av 1970-talet. I USA fanns det förstås Cola på burk sedan länge och nu hade den kommit till Sverige. Det var en njutning att öppna burken och dricka upp innehållet. Sedan åkte jag hem med Roslagsbanan, steg av vid Galoppfältet och gick upp till Ensta Krog. Det var en varm höstdag, måste ha varit i september. På fälten blev skuggorna långa när kvällssolen träffade vandraren i ryggen. Jag bar en grön bag i vilken min studielitteratur i svenskakursen förvarades. I den sistnämnda ingick även delkurser i norska och danska. Vi fick till exempel lära oss att fåren i Danmark säger "määä" istället för "bäää". Vissa av oss som besökt vårt rödvita grannland, kände förstås till det redan. När vi 2011 turistade på Jylland såg vi en del får men kom aldrig så nära dem att vi hörde deras tungomål. Kanske sa de "buuu" för att förvilla besökaren? Jag köpte i alla fall en fin kulspetspenna i Hirsthals men tyvärr är den stulen nu. Några misstänkta finns. Av vissa skäl väljer jag dock att ligga lågt när det kommer till rena anklagelser. Jag bidar min tid och suger njutningsfullt på hämnden.

27 juni

Det står att jag har blivit inbjuden till någonting på internet. Vad kan det vara? Bäst att trycka på knappen och titta efter. Aj då, där blev datorn full av virus och spyware. Alla mina filer har dragits iväg av en illasinnad malström med enda syfte att förstöra så mycket som möjligt. Självklart tryckte jag aldrig på knappen. Man är väl inte dum. "Är ni dum, karl?" sa furiren till en annan Eriksson under lumpartiden. Denne blev mycket förnärmad och förklarade med bestämdhet att han inte var dum. Istället var han folkskollärare från Malung, det var inte dumt. Igår betraktade jag herrarna på bilden. De stod vid en hög stolpe och försökte, som jag trodde, fånga en förrymd burfågel med ett särskilt redskap. Sedan såg jag ju att det inte alls var en fågel utan istället en liten kamera i toppen av stolpen som de två männen putsade med sitt verktyg. Den lilla kameran var försedd med en slags vindrutetorkare som svepte fram och tillbaka över linsen. Jag antar att kameran används för trafikövervakning eller kanske människoövervakning, ett slags "Storebror-ser-dig" alltså. Dum är man ju inte, ugglorna i mossen anas på långt håll. Hur det hela avlöpte vet jag inte eftersom trafikljuset slog om till grönt och vi var tvungna att köra. Efter lite snirklande var vi utanför stadens hank och stör. Det gick ju bra, sa vi till varandra. Klart att det gick bra, man är väl inte dum? Nej, verkligen inte!

26 juni

Regn på morgonen, känns uppfriskande. Ingen vattning behövs idag. Trädgården prunkar även om Y avskyr ordet. Det är varmt men med svalka i luften. Himlen är blytung, snart ramlar den ner. Funderar på att gå ut och sätta mig på altanen med en kopp kaffe. Lite för kallt dock, man får vara rädd om det lilla man har. Bakar muffins med russin i på jobbet. På Fribergs konditori i Roslags-Näsby fanns liknande bakverk mot slutet av 1950-talet. De kallades "Rasmus" av någon anledning. Muffinsen blir lite torra, tyvärr stod de inne för länge. Stekt strömming med potatismos till lunch. Flundrorna var bra men inte moset. Det smakade faktiskt konstigt. Dessutom med klumpar i. Pressgurkan var däremot god. På grund av vissa omständigheter blir det en El Maco Grande till middag. Inte så dum. Inte heller så stark. Jag befinner mig i ett halvvaket tillstånd på livets myrstig där inget är för stort och inget är för litet, allt är precis lagom. Så ska det vara i Konungariket Sverige, jag är fullständigt nöjd.

25 juni

Återigen en ny dag. Föga förvånande dock för så har det varit sedan tidernas begynnelse. De nya dagarna dyker upp och träs upp likt smultron på livets grässtrå. Efter hand ramlar de gamla av och förmultnas. Varmt även idag så varför klaga på sommaren, det finns ingen anledning. Vid 16.00 visade sig ett åskmoln men det försvann snabbt utan att göra något väsen av sig. Handlade på Willys efter jobbet - köttfärs, tacobröd och riven ost. Visade leg. eftersom jag är pluskund men det var visst inga extrapriser på de varor som jag köpte. In på Jysk för att titta på en säng, den såg bra ut. Hårdhet medium och 120 i bredd, leverans nästa onsdag. På Youtube finns massor av långfilmer upplagda; samtliga Helan & Halvans till exempel samt de klassiska Sherlock Holmesfilmerna med Basil Rathbone i huvudrollen. Han har ju onekligen präglat bilden av hur man föreställer sig Sherlock Holmes - lång med örnnäsa och en rolig mössa. Men visst är doktor Watson ovanligt stupid i de här filmerna. Han är godmodig och lättlurad. I bakgrunden finns dock Holmes som ställer allt tillrätta. Jag fortsätter läsa "1974" av David Peace, del 1 av The Red Riding Quartet. Peace sluggar sig fram genom sidorna. Allting är åt helvete, världen är ett enda stort rövhål. Och ännu gömmer sig Yorkshiremördaren i skuggorna. Han vill inte ha ljuset på sig.

24 juni

Läser just nu "1974" av David Peace. Han skriver hårt, tufft. På baksidan står det att hans språk är som att få en rak höger på käften. Det stämmer. Man duckar, försöker komma undan men det går inte. Orden träffar ändå. Boken handlar om en seriemördare i Yorkshire på 1970-talet. Huvudpersonen heter Eddie Dunford, han är journalist på The Evening Post. I början av boken har hans far just dött. Han beger sig från polisens presskonferens till faderns begravning och därefter tillbaka igen. Dagen har varit varm. Vi tog en promenad på Angarnssjöängen, passerade Örstaristningen samt runsten U 211. Grillplatsen var tom. En yngre man och en äldre kvinna kom bakom oss. När vi svängde upp mot hällristningen fortsatte de rakt fram. Tillbaka till bussen igen. Ett vetefält så långt ögat kunde nå, till och med längre. Hästar, kor, en hund som kom springande. Samma hund hälsade vi på förra året. Då skällde den glatt, likadant nu. Runstenen restes av Jofrid till minne av hennes make Spjället. Inte mycket mer hände. Det var en händelselös dag. Allt som hände hade dessutom hänt tidigare. Det fick vi nöja oss med.

23 juni

Midsommaren 2007, Malta. Rättare sagt grannön Gozo. Nästan 40 grader varmt men det fläktar åtminstone lite nere vid havet. Vi har varit uppe i huvudstaden Victoria och befinner oss nu vid den så kallade Azurporten. De ryska turisterna kryllar, svetten lackar. Om jag överlever flygresan hem har jag lovat mig själv att läsa alla Josef Kjellgrens böcker, ett löfte som nu sex år senare inte riktigt hållits men nästan. Jag var mycket glad när jag strax före landningen på Arlanda, fick syn på Norsk Hydros mack i Rosersberg. Då förstod jag att allting skulle gå bra. På hemmaplan var vädret uselt, regn och rusk en masse. Vi åkte buss till Benstocken och hämtade bilen, därefter hem och la upp ca. 600 bilder på datorn, alla tagna med min Canon Powershot, en riktig kanonkamera. Den fråga som vi efter resan funderat en hel del över är om ledaren för bowlinggänget verkligen kände Hardy Nilsson. Det verkade så på nerresan, åtminstone efter det att bowlingledaren svept i sig ett antal rediga glas whisky. Då ropade han en massa saker till Hardy på ett familjärt sätt. Denne svarade visserligen artigt men gjorde inget för att bidra till konversationen. På hemresan var bowlingledaren trött och sa inte ett ord, Hardy sa inget heller. Vi drog av det slutsatsen att de inte kände varandra men vi kan ju ha missbedömt deras förhållande. Detta om midsommaren 2007. Nu är årets också slut, frid över dess minne.

22 juni

Midsommardagen, årets mest avslagna dag. Just därför lugn och skön. Idag händer ingenting, folk orkar inte efter gårdagens urladdning. Vissa likheter finns med nyårsdagen, det är bara väderleken som är annorlunda. I området är allting tyst. De flesta sover. Jag vill gärna fortsätta med trädäcket på framsidan men jag måste vänta. Känns inte som rätt läge att dra igång med sågen. Den sågar förresten snett, vet inte vad som är fel. Antar att det blir så när man köper den billigaste på marknaden. På byggmarknaderna säljs nu verkligt fina sågar till bra priser, man borde passa på. Hittade en intressant dekal på insidan av US:s garagedörr i Hägernäs: Högertrafikmärket. Ett större sådant finns på en laduvägg i Gusum, det fotograferade jag i vintras. Det var en kall dag i februari. Jag gick in på Birgerssons i Gusum och köpte fläskkorv och potatis, sedan åt vi korv och potatismos och drack kaffe efteråt. Sommaren drar vidare. Ännu märks det inte att tiden har vänt. Det gör man först i augusti. Just nu mörknar dock himlen, tydligen är någonting på gång. Exakt vad kommer snart att visa sig. Försöker hitta samband mellan saker och ting, söker förklaringar men finner inga. Trots allt är det slumpen som regerar, nu som alltid.

21 juni

Midsommarafton ser ut att bli en fin dag även om det i vissa delar av landet har utlovats regn och åska. Det behöver inte vara så tokigt och då är det dessutom legitimt att sitta inomhus för meningen med livet är ju att göra det. Vid Tibble hade vi två potatisland, ett övre och ett nedre. De var ungefär lika stora. Om somrarna gjorde mormor potatismos och hade i klippt gräslök, det var mycket gott. Men det kan ju inte ha varit av färskpotatisen som moset gjordes. Det brukar nämligen inte gå så bra på grund av stärkelsen. Hade vi möjligen kvar av den gamla pluggen? Kanske var det så. Det är många tankar som kommer upp när man tänker tillbaka. Vi hade till exempel 127 volt i elledningarna. För att TVn skulle fungera måste en transformator användas. Det var en grön plåtlåda som stod och surrade. På radion kunde man välja volttal; 110, 127 eller 220. En gång var klassen med i ett radioprogram. Det var på den kristna radiostationen IBRA radio och det som vi gjorde var att spela upp "De tre bockarna Bruse". Vilka av klasskamraterna som spelade de ledande rollerna minns jag inte men jag var med i kören. När vi sen skulle lyssna på programmet hemma fick vi inte in IBRA radios frekvens på vår apparat. Det ekade bara tomt. Sedan dess har det varit nerförsbacke för mig. Botten nåddes när jag alldeles nyss trampade på gräsklipparen och fick handtaget på kinden, det blev en hård smäll. Nu sitter jag och begrundar. Något mer gjort blir det inte mer idag, det är ju en livsfarlig tillvaro som vi vistas i.

20 juni

Grilldoft över hela området, folk testkör sina maskiner för att se om de är i bra trim inför morgondagens stora begivenhet. Starka korvar, feta fiskar och stora köttstycken har inhandlats, det är nu det gäller. Traditionen säger ju sill och potatis till lunch och grillat till kvällen, efter små grodorna och alla andra danser runt midsommarstången. Efter grillningen blir det förstås bengymnastik  igen, denna gång på bryggan till Lill-Arnes dragspelstrio. Så småningom flyter bryggan ut till havs som i "En dag på cirkus", klassikern med bröderna Marx. Fast då är det en symfoniorkester som seglar mot horisonten, publiken jublar förstås. Ser att klockan just nu är 21:59. Det är alltså för sent att inhandla midsommarspriten. Hos vissa är den dock redan slut. Tomflaskorna står uppradade på diskbänken, det är alla möjliga sorter. Jag skulle kunna tänka mig att sitta någonstans ute på Hållnäshalvön med ryggen mot havet och stirra in i granskogen. En hel del djur kommer att springa förbi, några av dem med horn. När vi besökte Älvkarleby i slutet av april, var vattnet inte påsläppt men enligt skylten kunde detta göras helt utan föregående varning. Å andra sidan, vem har hört talas om dramatiska händelser med en varningssignal sekunderna innan? Inte jag. Fast vad skulle kunna hända på Hållnäshalvön? Inte mycket. Där firar människor midsommar i sina skogstorp och när firandet är över går de och lägger sig. Som nu till exempel. God natt.

19 juni

19 juni, sommaren är snart slut. Nej, inte riktigt men det vänder i alla fall inom de närmsta dagarna om man nu tycker att det är roligt att påpeka sånt och det gör man ju. Det är en vacker dag med solsken men utan den där riktiga värmen, faktiskt är det lite småkyligt. Igår besökte vi Arlanda. En gammal propellerkärra tog sig stånkande upp i skyn och satte omedelbart kurs österut. Kanske mot Baltikum, vem vet? Någonstans över havet hoppade den hemlige agenten ut i fallskärm och blev snabbt upphämtad av män i en gummibåt. Därefter in mot kusten där fallskärmen grävdes ner på stranden, motståndet kunde börja. Men det är en förgången tid. Nu behövs inte dylika operationer. Vi är vänner med dem och de med oss. Idag handlade vi midsommarmat på Willys. Jag hittade inte matjessillen och fick då veta att affären inte fått någon leverans. Det var osäkert när de skulle få den. Sedan såg jag en stor monter tio meter därifrån alldeles full med Mästarmatjes och Bohusmatjes. Konstigt. Var det Willys egen matjes som inte kommit? Gräddfilen var däremot slut, den skulle anlända senare. På grönsaksavdelningen stod fyra stora behållare med färskpotatis uppställda, det var bara att plocka. Några fina damer sa "usch", de tyckte det var äckligt att plocka potatisen med fingrarna. Sen skulle den ju borstas också, det var ännu värre. Man får hoppas att damerna ändå får en trevlig midsommar trots vedermödorna med färskpotatisen. Slutligen - glöm inte Nacka Skoglund. Han var geniet som plockades värre än potatisen. När det geniala runnit av honom slängdes han tillsammans med blasten på sophögen. Lennart Skoglund, 1929 - 1974, en svensk idrottstragedi.

18 juni

På tal om Grangärde finnmark, så har jag varit i Skattlösberg men aldrig ner till Luossastugan. Vi bedömde avståndet som för långt att fotledes ta sig dit. Ivar Lo var i ungdomen en stor beundrare av Dan Andersson. I sina egna litterära försök gjorde han om sitt sörmländska herrgårdslandskap till ett mer finnmarksliknande dito. Han befolkade det dessutom med personer som definitivt hörde hemma i skogarna långt norr om Dalälven. I "Stockholmaren" skriver Ivar Lo att han besökte Dan Anderson på bårhuset när denne omkommit på grund av cyanväterökning på Hotell Hellman i Klara. Man ville utrota vägglöss men tyvärr strök en av de stora diktarna med samtidigt. Jag vet inte om Ivar Lo verkligen besökte bårhuset den där gången. Kanske spetsade han till sin berättelse en smula, det är alltid svårt att veta med en "storyteller" av hans kaliber. En gång såg jag honom utanför Stockholms Stadsbibliotek. Han var klädd i en elegant överrock och bar en basker på huvudet. Jag har för mig att det var på hösten under tidigt 1970-tal. Jag studerade svenska på universitet, säkert var jag på väg upp till undervisningslokalerna på Norrtullsgatan. Det var en härlig tid, innan grottekvarnen så att säga. Nu är man ju snart på väg ut ur denna kvarn. Förhoppningsvis kan då en ny härlig tid skänka lyster åt tillvaron.

17 juni

 

"Den svenske cyklistens sång", diktsamling från 1968 skriven av Gunnar Harding. Den har stått länge i min hylla, jag har inte vetat hur jag skulle hantera den. Nu ser jag ju att den handlar om tre av poesins giganter - Shelley, Apollinaire och Ginsberg. Omslaget är rödbrunt och pryds av en teckning som Harding själv gjort. Fler illustrationer av upphovsmannen finns inne i boken. Vädermässigt har dagen varit omväxlande med ett häftigt störtregn runt 15.30. som en slags kulmen. Åska fanns också med i bilden. Ovanför husen på Polygonvägen hängde ett nattsvart moln. Det var när det öppnade sig som regnet föll. Men strax blåste det bort för efter regn kommer alltid solsken, vilket ju är skönt att veta. Värre vore om regn skulle följas av mer regn men det har i och för sig också hänt. Det kunde regna fruktansvärt i Grangärde finnmark på Dan Anderssons tid. Då stod himlen vidöppen dagar i sträck och den stackars poeten fick efter långa skogsmarscher genomblöt ta sig hem till stugan bäst han kunde. Där väntade förstås stockeldsbrasan som värmde både kropp och själ. Kanske fanns där också lite brännvin till tröst. Hur vädret ska bli i morgon vet jag inte. Jag tar det som det kommer eftersom jag vet att poesin trots allt är på väg. Just nu vilar den upp sig på en nerlagd rastplats utanför Arboga men till natten börjar den röra på sig igen och det vete tusan om den inte snart knackar på var mans och kvinnas dörr.

16 juni

Ömsom regn, ömsom sol, dagens väder har varit omväxlande. Mindre regn dock än sol förutom inatt då det skvalade ordentligt. Ett nattligt sommarregn är inte att förakta. Det här var vid tretiden på morgonen. Jag vaknade inte men Y gjorde det. Hon berättade senare om de vackra ljusfenomen som hon sett på himlen. När de försvann började det regna. Detta föranleder givetvis den klassiska frågan: Kan de döda se oss? Mitt personliga svar är att jag inte vet. Om så vore skulle hela himlen vara full av stirrande ögon. Ännu har jag inte sett några men det går kanske inte till på det viset. Däremot såg jag Konsumföreståndaren idag inne på Konsum. Han var klädd i civila kläder, jobbade alltså inte men hade tydligen ändå ett ärende till butiken. I vintras stod han och delade ut smakprov på rökt skinka men jag tog inget eftersom jag var rädd för vinterkräksjukan. Jag förklarade att jag var mätt (lögn), varpå föreståndaren sa: "Då tar jag din bit också". Det fick han så gärna. Det har åskat några gånger under de senaste dagarna. Från barndomen minns jag ett rungande åskväder utan dess like. Blixtarna korsade himlen och fälten ner mot Tibble Gård lyste som eldhav. Då var det skönt att krypa in i stugan och tänka på den svenska ensamheten. Fast det är nog mer nu som man tänker på den. Jag gör det i alla fall.

15 juni

Spyridon Louis, vinnare av det första olympiska maratonloppet i Aten 1896. Spiro Agnew, tvivelaktig amerikansk vicepresident under Richard Nixon, ansedd som en av de värsta någonsin som utövat detta ämbete. El hombre elastico, den elastiske mannen, han som kan vända in och ut på sig själv, till och med slå knut på sig själv (men bara under en speciell dag på året, 20:dag Knut). El hombre electrico, vi vill inte ens veta vad han kan göra förutom det självklara, att tända och släcka lampor. Resan till Shetlandsöarna börjar nu ta form. Först flyg till Edinburgh, därefter vidare med ett skraltigt propellerplan till Sumburgh Airport på Shetland. Resan tar 1 timme och 25 minuter (i motvind betydligt längre). Efter flygtrippen är man förstås lite skakis och behöver vila upp sig på ett trevligt gästgiveri där Shetländska specialiteter serveras. Utanför fönstret visar det vackra landskapet upp sig i panoramaformat. Man känner sig genast hemma. Bilresa mot de norra öarna, först Yell, sedan Unst. Därefter syns den tydligt, Muckle Flugga, Storbritanniens nordligaste punkt. Hasse Alfredsson har varit där. Han skriver att "det är ett landskap av imponerande slag, som stämmer betraktaren till ett jublande övermod, som får honom att sprudla i våldsamma uttryck av hänförelse". Det är just det jag vill uppleva, övermod och hänförelse. När ska det bli av? Jag vet inte, jag bara väntar.

14 juni

Regn igen och ingen tidning. Vad har hänt? Varför står världen stilla? Varför har fåglarna slutat sjunga? Katten går fram och tillbaka på golvet, han både vill och inte vill gå ut. Jag skulle vilja att det var som på de litterära syrentorpens tid på 1930-talet; man köpte mjölk och potatis av bonden och fläsk och falukorv av handlar`n (den gamle räven som stod bakom disken med en penna bakom örat). Resten av tiden skrev man som en besatt. Ur Underwooden strömmade dikter, noveller och romaner. Ibland tog man bussen in till stan, besökte ett par av de stora drakarna och återvände med några tior på fickan. Det var en lycklig tid. I viken stod gäddorna och slog, längre ut simmade silvriga aborrar på rad. Dessa metades så småningom upp av bullrande författartyper som stekte dem i smör och sköljde ner dem med Kron. Men det var då, så är det inte nu. Idag är syrentorpen till endast för människor med stor plånbok och hög svansföring. Den som köper ett torp bygger omedelbart om det, kök slängs ut, badrum sätts in, allt blir stajlat till förbannelse för att passa den höga svansföringen. Det känns som att tiden håller på att gå ur led. Vad kan man göra? Kämpa emot! Håll litteraturens fana högt! Låt tanken segra över kapitalet! Hur det ska gå till rent praktiskt vet jag inte eftersom jag bara är en vanlig kille från landet som inte kan veta sådana saker.

13 juni

Ser gamla avsnitt av "Sommartorpet". Ernst gör ett regnrum, Mathias byter panel och Gila tillverkar en förvaringsplats för ved. De har det trevligt i sitt torp som är idylliskt placerat vid en liten sjö. Programmen är från 2001. Ernst finns fortfarande med i leken medan Mathias och Gila har försvunnit från TV-rutan. Tiderna förändras, de gör andra saker nu. Ingenting är som det tidigare varit. Hur skulle det kunna vara det? Jag har lagt ifrån mig Henry Miller, åtminstone för tillfället. Det är svårt att få någon överblick av hans Greklandsresa. Han trasslar hela tiden in sig i långdragna filosofiska resonemang som är svåra att ta sig ur. Kanske är det inte meningen heller. Han kör sitt race och jag kör mitt, vi talar nog inte samma språk. I boken skriver han dock om hur lätt det är att förstå varandra trots att man inte talar samma språk. Det kan jag hålla med om. Dagen har varit regnig och tråkig. Fortfarande sitter droppar fast på rutan. Jag ser hur träden svajar i trädgården. Det har varit så ruggigt att katten inte vill gå ut. Bara en kort stund stack han ut nosen men vände tillbaka nästan genast. Jag vill slutligen påpeka att motorcykeln på bilden ovan inte har ett dugg med texten i övrigt att göra. Man kan nog säga att inga bilder på den här bloggen har med någonting att göra, de lever sina egna liv.

12 juni

Gratistidningarna på ICA Maxi vid Arlanda var slut. Synd! Jag brukar annars ta ett ex. var av Uppsalatidningen och Sigtunabygden. Över våra huvuden gled flygplan ner från de högre luftlagren. Som pojke var jag en person, nu är jag en helt annan men ändå densamma. Skillnaden märks inte. Våra hemligheter ligger fördolda för oss, inte ens vi själva känner till dem. Varför byggdes en järnväg till Lövsta Bruk när den aldrig kom till användning? Man borde ju ha förstått att bruket var på fallrepet. Järnvägen kanske kom till någon användning men inte som det var tänkt, som en stor transportled för brukets produkter. Tom vindlade den fram genom Upplandsskogarna. I en text av dagbokskaraktär är det viktigt att inte låta det faktiskt skedda få överhanden. Sanningen måste döljas i mesta möjliga mån för det allseende ögat. Men allting har ju hänt. I "Kolossen på Maroussi" trasslar Henry Miller till det ordentligt för läsaren. Han uttrycker sig på precis samma sätt som de grekiska berättare han skriver om. Till slut måste man lägga ifrån sig boken. Själv ansåg han den vara sin mest betydande. Jag håller med om det på samma sätt som jag håller med om allting. Jag är som jag alltid har varit; jagar skuggor, biter i gräset.

11 juni

Läste igår ordet "Levanten" för första gången på länge. Det var i Henry Millers bok "Kolossen på Maroussi", i vilken han skildrar en resa till Grekland strax före andra världskrigets utbrott. På resan dit vill han lära känna människor från Levanten, alltså turkar, syrier, libaneser, cyprioter m.fl. Han vill undvika amerikaner och västeuropéer, de fyller honom med motvilja. Att läsa Henry Miller är som att sjunka ner i ett gigantiskt flöde av tankar och känslor och sedan låta sig svepas med i denna virvlande malström, att helt enkelt släppa taget. Det är det jag vill, jag vill lösgöra mig från den materiella världens frestelser, leva rent och enkelt, äta grovt rågbröd, dricka vatten. Just nu är jag sjuk, jag har ont i halsen och fryser. Jag åkte till jobbet men de skickade hem mig igen. "Gå hem", sa de, "vi klarar oss". Jag som trodde att jag var oumbärlig, det både känns och inte känns. Istället får jag fortsätta med Henry Miller och hans grekiska upplevelser. En gång var jag i Grekland, på Kos. Jag cyklade upp till ett tempel med min Leica som enda följeslagare. På vägen ner stannade jag till och åt grekisk sallad samt drack en flaska av det grekiska ölet Fix. Jag tog en bild av en hund som låg och vilade sig. En kolsvart kväll var jag på utomhusbio och såg filmen U-Boot. På hotellet bodde ett ungt religiöst par, det strålade om dem på ett sällsamt sätt. Troligen är de fortfarande saliga i sin tro, jag är det också.

10 juni

När jag gick in på K-Rauta i morse såg jag mig själv i övervaknings-TVn. Det var ganska likt men ändå en viss skillnad. Samtidigt tänkte jag på Stromboli, den lilla vulkanön som ligger 1,5 timmes sjöresa från norra Sicilien. Den är också en kärleksö eftersom det var där som Ingrid Bergman och Roberto Rossellini fann varandra 1949. Då gick det hett till, lavan rann från alla håll och luften fylldes av gnistor. Skandal förstås eftersom båda parterna var "upptagna" rent privat. Amerikanerna, dubbelmoralens mästare, förfasade sig mest och Bergmans karriär gick tillfälligt i stå. Det var också på Stromboli som professor Otto Lidenbrock och hans brorson Axel kom som uppskjutna ur jorden efter att ha gjort sin resa till jordens medelpunkt. Jules Verne skrev berättelsen om de båda äventyrarna som klev ner i vulkanen Snæfellsjökull på Island och sedan förflyttade sig åtskilliga hundra mil under jorden i sydlig riktning. Riktigt till medelpunkten kom de förstås inte men det spelade kanske ingen roll. Med på färden, som vägvisare, var även den isländske ejderjägaren Hans som med orubbligt lugn deltog i alla strapatser. Jag skulle köpa en muff till avloppsröret inne på K-Rauta men hittade tyvärr ingen. Istället träffade jag svågern som var på jakt efter en knopp. Vi hejade och snackade lite, sen var det dags att dra till jobbet. Morgonkaffet väntade.

9 juni

9 juni, vaknade av åskmuller och regn mot rutan. Sedan avtog de aktiviteterna för att slutligen helt försvinna. Sommaren står nu i sitt vackraste flor förutom syrenerna som redan blommat ut. Körde iväg till K-Rauta, köpte socklar till lilla toaletten samt en liten slang vilken gör att man själv kan leka rörmokare när man ska installera en toalettstol. Svåra jobb får man förstås inte ge sig på men nu har vi i alla fall en ny Gustavsberg på plats istället för den gamla IFÖ:n som bara stod och spolade. Nåja, den har ju hängt med sen 1973 så det må vara förlåtet. Det ser nu riktigt prydligt ut inne på toaletten med nymålad panel, nytapetserade väggar samt nytt golv. Det är så trevligt att man gärna vill vara därinne hela tiden. Lite senare på dagen kom åskvädret tillbaka. Det dundrade och small och blixtar korsade himlen på traditionellt zickzackmanér. Jag läste ut "Rock and roll mysteriet" av Sid Roland, den handlade om stulna diamanter. Jag känner mig nu väldigt trött, antagligen beror tröttheten på dagens alla mödosamma aktiviteter. Nu är de dock slut och man får äntligen slå sig ner och pusta; tack för det Televerket!

8 juni

Kungligt bröllop idag, det är två överklassmänniskor som ska gänga sig. Efter det att paret sagt sina "ja" och "I will, körs en slinga genom utvalda delar av stan. Flera hundratusen åskådare förväntas kanta kortegevägen. Den slutar ute på Riddarholmen där ångbåtar tar med såväl brudpar som gäster ut till Drottningholm. På båtarna serveras skumpa och snittar. De finare gästerna åker givetvis med samma båt som brudparet, de lite simplare får ta de två övriga. Oavsett hur äktenskapet kommer att utveckla sig, kan de ändå alltid säga: "Vi hade i alla fall tur med vädret", för det hade de ju. Själv tuggar jag på min falukorvsmacka och häller upp ett nytt glas filmjölk. Är det fest där, ska det vara fest även här. Falukorven är för övrigt av den lättrökta typen, den som är så god just på sommaren. För en stund sedan såg jag en film på Youtube som visade en bilresa i snöoväder på Shetlandsöarna. Den gick från Lerwick upp mot Unst som är den nordligaste av öarna. Det såg faktiskt riktigt mysigt ut, nästan så att man önskade att man varit med.

7 juni

Det luktade rök ute. Grannarna som grillar, tänkte jag. Men knappast halv sex på morgonen. Istället var det soptippen vid Hagby som brann, nu hade röken spridit sig ända till Vallentuna. Boende i närområdet uppmanades att stänga dörrar och fönster. Under dagen har helikoptrar från försvaret vattenbombat området. Ännu är det för tidigt att se ett resultat men räddningstjänsten hoppas på en snar släckning. Jag har precis läst ut "Fotbollsmysteriet" av Sivar Ahlrud, denna strålande författarfirma som bestod av två personer, Ivar Ahlstedt och Sid Roland Rommerud. De skrev böckerna var för sig men delade på honoraret. I den här boken skriver vi 1958 och fotbolls-VM i Sverige ska just börja. Precis inför första matchen försvinner lagets joker, den unge talangfulle Erik "Kometen" Karlsson, UK:s stora överraskning som visserligen är IFK Vindelses stolthet men totalt okänd i resten av Sverige. Kometen är en skogarnas son som inte trivs med att leva hotelliv i storstaden, därför beger han sig ut till Mälaröarna och gör upp en stockeld över vilken han grillar nyfångad fisk. Men tvillingdetektiverna är honom på spåren. Efter psykologiskt rävspel av kusinen Hubert Norlén, släcker Kometen brasan och återvänder till landslagskamraterna på hotell Ringen vid Brommaplan, övertygad om att han nu ska klara av alla krav som ställs på honom. Och naturligtvis gör han det, med råge till och med. Tvillingdetektiverna kan lägga ännu ett fall på hyllan och hoppa direkt på nästa.

6 juni

Naturligtvis löste Tvillingdetektiverna och deras överintelligente kusin Hubert mysteriet med rånet på Förenade Plåtslageriers kontor mitt i centrala Stockholm. Kirre och hans kumpaner trodde att de var smarta men det var de inte. Jo, de var lite klyftiga men när Kirres klocka stannade mitt inne i tunnelbanans blindtunnel där han satt med rånarbytet, visste han förstås varken ut eller in. Hade sista tåget gått till exempel? Han vågade inte ta risken att rusa in i huvudtunneln för tänk om det inte hade gjort det. Då hade det blivit mos av både Kirre och de 13.000 kalla. Tvillingdeckarnas gäng, där förstås även den korpulente Frippe Jonsson ingick, överlistade rånartrion med glans. Så gick det till på 1950-talet; hjältar var hjältar och skurkar var skurkar. Skurkarna såg till och med ut som sådana, man behövde aldrig tveka. Själv gör jag inte det när jag träffar någon som heter Kirre, jag klipper till direkt, hårt och obönhörligt. Kan man rädda landet ska man förstås göra det, särskilt på den dag som är idag - Svenska flaggans dag.

5 juni

Det ser ut att bli en fin dag till skillnad från gårdagen som var kall och blåsig. Jag börjar tänka intensivt på Göingeflickorna. Nu är de bara två eftersom Sonja avled nyligen, hon blev 79 år. Barbro och Agnetha fortsätter dock att uppträda vid speciella tillställningar. "Kära mor" blev en landsplåga. Plåga är kanske inte rätt ord eftersom sången kom att bli oerhört älskad. Från början fick den inte spelas i Sveriges Radio, den ansågs för sentimental. Göinge ligger i norra Skåne. Artur Lundkvist var därifrån. I Erik Asklunds romantrilogi om trettiotalisterna har han döpts till Nils Göing. Igår var vädret verkligen bedrövligt. Det var fint fram till tvåtiden, sen blev det tvärkallt. Jag såg ett program på TV om hemliga svenska rum. Det här rummet ligger nere i berget mitt inne i en skog, väldigt få människor känner till dess existens. Det som sköts därifrån är vissa delar av Sveriges elförsörjning. Jag funderar på att läsa "Tunnelbanemysteriet" av Sivar Ahlrud. Finns det någon bok som doftar mer femtiotal än just den? Tvillingdetektiverna har tillsammans med kusinen Hubert Norlén och kompisen Frippe Jonsson varit och badat vid Flaten. På hemvägen får de lift av två biltjuvar, resan håller på att sluta illa med polisjakt längs Nynäsvägen. Men - slutet gott, allting gott. "Bra gjort, grabbar", sa överkonstapel Grönberg och sträckte fram handen. Återigen segrade rättvisan för det gör den ju alltid. Det känns skönt.

4 juni

Buck Mulligan, ett spännande namn. Visst skulle man vilja heta så. Tänk att sträcka fram kardan och presentera sig som Buck Mulligan, en äventyrare från den stora världen. Men vem var han? Han var en av karaktärerna i James Joyce's roman "Ulysses", det är faktiskt han som inleder hela verket genom att stå och raka sig i Martello Tower i Dublin. Själv har jag inte läst boken, den anses som svår att tränga igenom. Joyce använde sig av den inre monologen som ett konstgrepp, den kallas också "stream of consciousness". Det var den tekniken som vildavästernförfattaren Holly Martins skulle förklara inför ett litterärt sällskap i filmen "Tredje mannen". Den stackar Martins har ingen aning om inre monologer, han har bara skrivit böcker där hjälten överlever genom att använda antingen skjutjärn eller knytnävar. Filmen är fantastiskt bra med Orson Welles i rollen som Harry Lime och Joseph Cotten som Holly Martins. En inte fullt lika bra film är "Biffen och Bananen" med Åke Grönberg och Åke Söderblom. Den innehåller dock några roliga replikskiften som när Bananen har beställt upp middag på hotellrummet; blandad grönsakspudding. Då frågar Biffen misstänksamt: "Vad är den blandad med?". Slutligen såg jag idag en kvinna på Lidl som inhandlade en talande våg, en "talking scale". Den berättar alltså med hög röst hur mycket man väger. Ska det verkligen vara nödvändigt? Tänk om grannarna får reda på denna nyhet som väl måste anses vara av stor vikt; för en själv vill säga, inte för andra.

3 juni

Idag har jag inte tänkt särskilt mycket på Postflickorna, bara lite grand vid lunchtid då jag inte kunde låta bli att spela Youtubeklippet med "Gärdebylåten". Det var ingen som var särskilt intresserad av att lyssna så jag stängde snabbt av. Min arbetskamrat E fick frågan om hon tänkt någonting på Postflickorna den senaste tiden men det hade hon inte, ingen annan heller. Det verkar som om dessa Postsparbankens skönsjungande najader är helt bortsuddade ur folks medvetande. Inte så konstigt kanske, det var ju så länge sedan de var aktuella. Trettiotalisterna inom litteraturen känns också bortglömda. Jag läste delar av Erik Asklunds "Livsdyrkarna" där den lyckliga tiden bland syrentorpen i Sörmland beskrivs. Författarnamnen är lätt förvanskade. Askund själv kallar sig Elon Park, Josef Kjellgren får namnet Bertil Mörk, Gunnar Ekelöf blir Bengt Dandy och Jan Fridegård har döpts till Johan Dragon. Jag gillar skildringen av resan med båt från Stockholm ner till Mörkö som företas en försommardag i Bertil Mörks bror Ossians ombyggda kutter. Hela sommaren lever man paradisiskt nära naturen, man fiskar, jobbar, älskar och så vidare. För Bertil Mörks del får dock idyllen en bokstavligen mörk slagsida framåt hösten eftersom han blir sjuk i TBC och hamnar på sanatorium. Det är en intressant trilogi som Erik Asklund skrivit. Övriga delar heter "Bröderna i Klara" samt "Drakens gränd". Nu är alla trettiotalets arbetardiktare borta sedan länge. Josef Kjellgren dog redan 1948 i sviterna av sin tuberkulos. Möjligen var Artur Lundkvist den siste att försvinna, han avled 1991. Säkert är också de flesta av syrentorpen idag förvandlade till luxuösa sommarbostäder för välbeställda "klippare" men de vittnar ändå om en intressant period i svensk litteraturhistoria.

2 juni

Jag har inte tänkt särskilt mycket på Postflickorna idag, inte alls faktiskt förrän nu. När jag frågade Y om hon gjort det svarade hon rättframt: "Jag skiter väl i dom". När jag sen undrade om hon tänkt mycket på Lennart Hylands julskiva, blev svaret att hon inte alls ägnat sig åt sådan tankeverksamhet. LH:s julskiva var för henne okänt område, ett outforskat territorium, en vit fläck. Jag minns däremot hans julskiva mycket väl. Det var en EP med Hyland i tomteluva på omslaget. Melodierna var de som traditionellt sjöngs till jul, kanske med tonvikt på sånt som passade till dans kring granen. Jag tror att "Ritsch-ratsch-filibombombom" var med liksom "Räven raskar över isen". Skivan spelades på en Philips skivspelare med högtalare i locket, skivmärket var BFB, Bonniers folkbibliotek. Nu tänker jag på Postflickorna hela tiden, jag kan helt enkelt inte låta bli. De var lite unika i sin framtoning. Ibland spelades de på radion, det var väldigt mycket 1950-tal över deras uppträdanden. Men så var det ju också på 50-talet som det hände. Inte för mig dock. Jag är född 1949 på S:t Eriks sjukhus. Alltså är jag en väldigt sen 40-talist, 50-talist är jag ju inte alls. Så har det varit med mig hela tiden, det har rått ett varken - eller förhållande. Men i morgon kommer i alla fall rörmokaren och kopplar in vår nya toalett, det är ju alltid någonting att glädja sig åt.

1 juni

1 juni, det regnar i Valdemarsvik. Resan ner var torr och fin men sedan kom regnet. Jag gick in i Fotoaffären och köpte sex AA batterier av bästa sort. Fortfarande hade fotohandlaren ingen kortterminal vilket han beklagade. I ett halvår hade han pratat med banken tvärs över gatan men inget hade hänt, han förstod ingenting. Lite senare tänkte jag på Postflickorna, om de fortfarande fanns. Har de förresten någonsin existerat? Ja, på 1950-talet. Alla körens medlemmar arbetade på Postsparbanken, deras största succé var "Fiolen min". Fler flickor: Göingeflickorna från Skåne och Karlstatösera från Karlstad. Nej, de sista var ingen kör. De dansade istället i en låt med Sven-Ingvars. Bidalen 2 km, en avtagsväg upp till vänster. Fick veta att det låg en gård däruppe. Varning på TV: Se upp för långa UV-strålar! De är alltså farligare än de korta. I Söderköping har Cirkus Olympia slagit upp sitt tält. På en äng betar några kameler, de har två pucklar på ryggen. Annars hade de varit dromedarer och det vill de inte vara. Slutligen en upplysning: Ved 205 30, bra att veta inför vintern om man nu vill tänka på den. Tja, varför inte?