Den första snön är på väg. Mest faller den över Norrland men även Stockholm väntas få påhälsning av de vita flingorna. Vintern kommer dock inte att vara så länge eftersom värmen enligt prognoserna ska hålla i sig även nästa vecka. Världens största snöflinga sägs ha fallit i närheten av Miles City, Montana, år 1887. Den hade en diameter på 38 centimeter. Några direkta bevis finns dock inte, flingan torde ha smält tämligen snabbt. Jag nämner Miles City eftersom jag läser Alice Munros novell med det namnet just nu. 2010 bodde 8410 personer i staden, av dem var 95,3 % vita. Man kommer ihåg mycket från barndomen, till exempel hur det kändes att sätta sig på utedasset i 15 graders kyla. Det kändes kallt. Förr var vintrarna kallare, kanske inte statistiskt men på något sätt känslomässigt. Vinden svepte fram över vita gärden, skare, yrsnö, frostrosor på fönstren. Vid Tibble hade vi en kakelugn, vid Ensta en tälgstenskamin. Båda användes flitigt men kakelugnen var betydligt bättre på att hålla värmen. Den hade luckor av mässing och ett spjäll som reglerades med en kedja. Eldade man för fullt på kvällen var kakelugnen fortfarande varm morgonen efter. Tälgstenskaminen var däremot iskall. Det var inte roligt att kliva upp när termometern visade 12-13 grader inomhus. Så småningom steg dock värmen och när sen kaffepannan började sjuda, kändes tillvaron trots allt ganska behaglig. Som nu ungefär.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar