31 oktober

31 oktober idag vilket innebär att vi strax kan lägga även denna månad till handlingarna. Bokslut: en tämligen vanlig oktober med något högre temperatur än vanligt som utmärkande karaktärsdrag. Just idag har dock tempen sjunkit, för ögonblicket står den på 3+. Att leva som eremit på Gotland är en möjlighet som en del människor tycks uppskatta. Ett företag hyr nämligen för dyra pengar ut skogskojor som bara innehåller en sovplats, ingenting annat. Där får man tillbringa natten i sin ensamhet. Antingen sover man eller också kontemplerar man. Tänk att det fortfarande går att sälja konserverad gröt, är det inte fantastiskt? Annars finns det ju många trevliga platser på Gotland. Fäste mig lite vid Fårö fyr när vi var där förra sommaren. Helgumannen, också på Fårö,  stannade vi till vid. Det var ingen man, inte ens en rauk utan ett fiskeläge. Jag köpte två böcker med mig från Fårö - "Fårets gröna öga" av Olle Hammarlund samt "Fåröbok - småprosa och sticklök" av Bertil Bodén. Jag har inte läst dem ännu men de är bra. Detta inlägg skulle inte alls handla om Gotland, konstigt nog blev det så ändå. Jag ångrar till viss del att jag inte köpte den fina radion på loppmarknaden i Norrskedika för en dryg månad sedan. Den skulle ha passat fint i vårt sovrum. Ljudet var bra, det stod på en lapp som var fastklistrad på radion. Varför köpte jag den inte, det är jättekonstigt.

30 oktober

Ingen storm på våra breddgrader, värmen fortsätter. Var till tandläkaren igår. Hon borrade upp en av tänderna i överkäken och fyllde den med något material, det gick ganska smidigt. Tyvärr finns mycket mer att göra. Några tänder måste dras ut eftersom de är alltför skadade. Runt en av dessa finns dessutom inflammationstendenser, den är det helt nödvändigt att få bort. Annars kan elakartade bakterier strömma ner mot hjärtat och orsaka vådliga skador. LB gick i flera år omkring med diffusa symptom i olika kroppsdelar, alla härrörde de från tänderna. Ut med de trasiga, in med nya och symptomen försvann. Nästa besök i tandläkarstolen blir på måndag den 4 november. Tills dess är sprutnålarna slipade och borrarna vässade. Jag ser redan fram emot den 4 november då Sverker har namnsdag. Grattis Sverker!

29 oktober

Stormen Simone har levt rövare i södra Sverige. Träd har fallit över vägarna, tåg har ställts in och tak har blåst bort. Många hushåll i utsatta delar blev strömlösa. Naturens krafter kan vara fruktansvärda och ingenting finns det att göra för att hejda dem. I lördags var jag inne i spelbutiken i Roslags-Näsby och köpte ett 32-raders system på stryktipset. Han som sålde systemet verkade bekant på något sätt men det var först när jag gick ut genom dörren som jag kom på att det var Hasse T. Då verkade det löjligt att gå in igen och säga "tjänare Hasse" så jag fortsatte bara ut. Så bekanta är vi faktiskt inte. Istället gick jag in i nyöppnade Tempo och köpte hushållspapper samt kvällstidningarna. Till middag i lördags åt vi helgskinka med senapssås, till det kokt potatis och gröna ärtor (som inte alls var lika stora i verkligheten som de såg ut att vara på förpackningen). Där verkade de vara enorma men som Inge & Sten sa på 1960-talet har ju storleken ingen betydelse. Som måltidsdryck valde vi en fint mousserande julmust ur Apotekarnes sortiment, årgång 2013. Så trevligt hade vi i lördags, det var faktiskt en lördag att minnas i alla tider.

28 oktober

Stormen heter Simone, den sprider förödelse överallt där den drar fram. I Skåne rasar hus och tak slits bort. I Danmark har ett nytt vindrekord slagits, 54 m/s, då får man hålla i hatten. Här i Stockholmstrakten har vi inte märkt något särskilt förutom att det just nu, 17:46, spöregnar. Det öser ner. Tur att man sitter inne i ett varmt rum och inte behöver gå ut. Lou Reed är död. Han var en sur jävel som hatade journalister men han skrev förstås också många fina låtar som till exempel "Pale Blue Eyes", "The Story of My Life" och "I Found a Reason". Jag har svårt att förstå varför man måste vara en sur jävel. Kanske var han inte det, kanske var det en roll han spelade, som han måste spela till varje pris. Borta är han i alla fall, han har gått in i den eviga snårskogen med högburet huvud. Läser just nu en bok av Antony Beevor - "D-dagen, slaget om Normandie". Ännu har jag inte hunnit så långt men har i alla fall fått veta att Eisenhower var skicklig i sin roll som ÖB, även om han inte ansågs vara en "riktig" soldat. Det var däremot Montgomery som dock led av uppblåsthet och en djup övertygelse om sin egen förträfflighet. Inte särskilt populär var han heller bland mannarna. Den fortsatta läsningen kommer att bli spännande även om vi förstås redan vet utgången. Just nu finns inget mer att rapportera från fronten. Kanske närmar sig stormen, kanske inte. I morgon vet vi mer. Ha förtröstan.

27 oktober

Detta är inlägg nummer 300 på "365 daganteckningar". Vad säger man? Inte så mycket men hoppas kanske att resterande 65 relativt smärtfritt kan läggas till handlingarna. Tidsomställningen gick bra. Jag ställde om alla klockor redan igår kväll och behövde därför inte drabbas av panik när jag vaknade i morse. Förresten brukar man väl inte göra det vid omställningen till vintertid. Det är när klockan dras framåt som svettdropparna kan komma fram. Idag tog vi en liten åktur i landskapet, dock utan någon Sonab mobiltelefon. Första stopp blev Statoil i Märsta där kaffe och mackor inhandlades. Tidigare sålde man här kanellängder från ett bageri i Solna men de har inte synts till på länge. Det är synd för de var mycket goda. Nästa stopp gjordes vid ICA Maxi i Arlanda stad. M köpte några hudvårdsprodukter och jag inhandlade en DVD, "Mördaren ljuger inte ensam", en filmatisering av Maria Langs bok med samma namn. Därefter tog vi vägen mot Lunda Livs, det lilla varuhuset på prärien. När vi gick in, kom JL med fru helt överraskande ut. De hade varit på landet och passade nu på att handla innan de återvände in till Stockholm. Vi köpte köttfärs, helt nymald, till kvällens tacos. På hemvägen stannade vi till vid gravfältet i Lunda. Där såg det ut som det gjort i tusen år. Historiens vingslag snuddade vid våra pannor och när de snuddat färdigt åkte vi hem.

26 oktober

Det gula tecknet! Nummer 3 i serien om Blake och Mortimers äventyr av Edgar P Jacobs. En galen vetenskapsman, Jonathan Septimus vid Psykiatriska Institutet, har lyckats tämja den så kallade "Megavågen" för att kunna använda den till sina egna skumma syften. Hans medhjälpare är den för Blake och Mortimer sedan länge bekante Olrik, en internationell brottsling av hög dignitet. De har tidigare haft sina duster i del 1 och 2 av Pyramidens hemlighet. Även denna gång segrar förstås rättvisan. Professor Septimus blir förintad av sina egna djävulska krafter och Olrik flyr ut i Londons kloaker. Han återkommer dock i del 4, SOS Meteorer. Lördagen har varit varm med regn under morgonen och på kvällen. Jag körde upp till secondhandbutiken i Grindtorp och fyndade en bok, "Rekrytinstruktion för Kustartilleriet" från 1943. I den får man bland annat lära sig att "tandläkare med officers tjänstegrad benämnes tandläkare". Sådan information är alltid viktig så att inga tveksamheter behöver uppstå. Från år 2000 saknar Sverige kustartilleri. Det betyder att vi inte kan stoppa fienden till sjöss, vi kan bara markera skott med en flagga som det står PANG! på. Det kanske räcker?

25 oktober

Flera dagar med ovanligt varmt väder. Temperaturer på uppåt 12 - 13 grader har noterats. Känns onödigt med vinterdäck men nu sitter de ändå där, snart nog får de börja göra nytta. Snö i november är ingen ovanlighet. På tal om något helt annat - alla Åsa-Nissefilmer utom en (den första), spelades in i Täby och Vallentuna. Och varför inte? Det ser ju likadant ut här som i Småland. Billigare blev det säkert också för filmbolaget att spela in på hemmaplan. Dessutom bodde John Elfström nästgårds och han tyckte säkert att det var skönt att dricka kvällsgroggen i den egna fåtöljen. Det ryktades att han prasslade med Brita Öberg som spelade Eualalia från och med 1959 men fan tro't. Många av de miljöer som syns i filmerna, finns fortfarande kvar. Ett tips är att åka Skålhamravägen och hålla korpgluggarna öppna. Mycket kan sägas om Åsa-Nisse, Harry Schein gjorde det bland annat på ett negativt sätt, men behållningen i filmerna är väl oftast att man kan känna igen miljöerna i norrort. Varje gång jag passerar logen vid Hagby Gård, minns jag hur Åsa-Nisse och Klabbarparn stod där och väntade på bussen. När den kom stod det ALMUNGE på destinationsskylten. Det var inte så noga med rekvisitan på den tiden. Den första filmen kom 1949, den sista 1969. I den spelade Arne Källerud huvudrollen. Självklart räknas inte nyinspelningen från 2011 med i sällskapet. Den var ju så dålig att den faktiskt var dålig. De andra är så dåliga att de är bra. Det är där skillnaden ligger tycker åtminstone jag och det står jag inte för.

24 oktober

Munkar finns med eller utan hål. De utan kan vara fyllda med vanilj eller ännu hellre äppelmos. Vanligtvis är munkarna rullade i strösocker men de kan också vara rullade i annat eller glacerade, det är de nya tidens påfund. Även de med choklad finns. Själv tillhör jag den klassiska skolan som föredrar hålmunkar som rullats i strösocker. Kalla oss gärna bakåtsträvare, traditionalister eller ortodoxa "men det är ju gott ju" som skånske Taxi sa en gång i ett TV-program. Det var när Fredrik och Philip kommenterade hans frukostvanor som bestod i att dricka kaffe och äta nygräddade wienerbröd. Stackars Taxi! Det är inte lätt att leva i en värld där honnörsordet är självutplåning genom att man måste följa alla möjliga konstiga dieter. De flesta är faktiskt av ondo. Jag vill varken gå promenader eller följa ett kostprogram, jag vill leva som vanligt. I det konceptet ingår att då och då ta en munk till kvällskaffet, kanske när man tittar på "Mentalisten". Undrar om han någonsin får ihop det med agent Lisbon? Det verkar inte så. Å andra sidan, det de har i Lissabon det har de ju i Lissabon och inte i Hollywood. Skilda världar kan inte mötas. Inte munkar och nunnor heller, det skulle kunna få katastrofala följder och vem vill riskera sånt?

23 oktober

När skylten med Stigtomta passerades, tänkte jag som vanligt på Ulf Peder Olrog, den finurliga visans mästare. Visst har man "Filosofisk dixieland", "Vi har skjutit en gök" och "Kom och köp konserverad gröt", i gott minne. Han kunde trixa med orden den gode Ulf Peder. Han visste hur man skulle sätta ihop dem så att de till slut bildade en tänkvärd text. "Vinst varje gång" skulle kunna vara en melodi som han visserligen aldrig skrev men mycket väl hade kunnat göra. I så fall hade han säkert börjat med första ordet och slutat med det sista, det är ju ganska fantastiskt. På marknaden i Valdemarsvik sjöng Bo Göran Svensson countrylåtar på svenska. Han har profilerat sig som en sådan artist. Hans stånd låg bredvid ett där man sålde munkar och andra flotyrkokta produkter. Som vanligt gick det att köpa strömmingsburgare hos Swartsen. 40 kronor kostade en burgare och för 10 kronor till fick man dessutom en lingondricka. Gick in i tobaksaffären och spelade en lunchdubbel för 22 kronor. Sa skämtsamt att jag skulle komma in senare och hämta vinstpengarna. Det gjorde jag också, vinsten  blev 22 kronor. Konstigt men ändå inte så konstigt. Den kuse som jag satsat på i lopp 2 hade blivit struken och då fick jag pengarna tillbaka. Marknaden var för övrigt som den brukar vara - folklig, festlig och fullsatt. Jag köpte en bit hushållsmedvurst och fyra isterband från Småland samt ett stycke mannekängskinka (?) från Värmland. Allt detta tänker jag sätta i mig under morgondagen till tonerna av Miles Davis "Bags groove" som jag inhandlade i Röda Korsets loppisbutik - ett absolut fynd.

22 oktober

Moln över Storstugan. Och ett sällsamt ljus som ger annorlunda färgskiftningar. Men en del av dessa är fusk som är skapade i Picasa. Egentligen är bilden helt svartvit från början. Storstugan var ursprungligen tänkt att bli åtta våningar högre. Täbys starke man, Gustav Berg, tänkte stort. Lite väl stort ansåg en del, därför krympte tanketornet till 17 våningar. Rätt högt det också i och för sig om man nu skulle få för sig att klättra upp längs utsidan men varför skulle man göra det? Det vore ju livsfarligt. Jag kom ut från kiropraktorn och då tog jag bilden. Efter det gick jag in på Hemköp i Täby C och köpte ingredienser till en pizza. På hemvägen stannade jag till vid Willys Hemma på Turebergsvägen och inhandlade en helgskinka, en förpackning Maasdamerost samt en påse riven ost. Lustig detalj: när jag skrev "Turebergsvägen", kände Blogspot inte igen ordet utan föreslog "luftvägsbesvären". Det är ju inte riktigt samma sak. Just nu en enorm trötthet i hela systemet. Sitter nästan och sover vid datorn. Ute är det mörkt. Vi körde genom natten ner till Valdemarsvik. Stekt falukorv på Stavsjö Krog. Enstaka lampor lyste på Hotell Stenkullen, tydligen är inte huset övergivet. Göta Kanal var tom. Tankade på Shell, därefter ytterligare några mil, sedan framme. Frukost i morgon bitti mellan 7 och 9, den ska smaka gott.

21 oktober

Återigen en ny dag, potatisbullarna fräser i ugnen. Men de är inte till mig. Jag har en matlåda som innehåller pannbiff och potatisgratäng (enligt Nils-Emils recept). Skivorna är ganska tjocka och kokas i gräddmjölk innan de hälls i gratängformen och ställs in i ugnen. Det blir gott och saftigt. Jag blev oroad när jag skrev första meningen i detta inlägg. Istället för "Å" dök en "]". Jag försökte flera gånger med samma resultat. Felet låg i att när Ubuntu uppgraderades till version 13.11 i lördags, började de amerikanska tangentbordsinställningarna gälla. De vill ju inte vi här i Sverige. Vi vill ha Å, Ä och Ö och inga hakparenteser. Det hela gick dess bättre lätt att åtgärda. Idag var jag till gummiverkstaden och bad dem lossa höger fram, det gick förstås lekande lätt. Killen sa att det inte satt så hårt. Kan han säga med sin professionella muttermaskin. Han sa också att vinterdäcken verkade lite gamla. Det stämde, de var från 2003 vid närmare koll. De var kanske inte så slitna, däremot blir gummit sprödare på gamla däck. Risk för skador med andra ord. Troligen får jag köpa nya vinterdäck till nästa säsong. Kiropraktorn var nöjd med min uppenbarelse, han sa att det här var bäst hittills. Nu behöver jag inte komma på tre veckor men jag måste fortsätta med mina rörelser, helst också gå kortare promenader och testa smärtgränsen. Roger Bannister testade sin smärtgräns den 6 maj 1954 då han som först i världen sprang en engelsk mil på 3.59,4, vilket betydde att drömmilen var nådd. "Fy håken", säger jag. Jag kunde också säga "sicken en rackare", men det gör jag inte. Det får räcka med "fy håken".

20 oktober

Uppe sent. Eller tidigt. Klockan 00:03, minus 3 grader. Fågeln som flög in på altanen och sedan ut, gjorde aldrig det. Den var istället kvar, satt gömd bakom en blomkruka. Katten blev mycket intresserad men mordförsöket avvärjdes i sista stund. Sover gott hela natten. Väcks av den svartvite marodören som vill ut igen, det är fågeln som lockar. Den har dock flugit sin kos, den försvann ut genom samma springa som den kom in. Försöker sedan skifta hjul på röda bilen. Går bra med de första tre men det fjärde sitter som berget. Att jag har en maskin till hjälp spelar ingen roll. Det blir till att bita i det sura äpplet och uppsöka verkstan i morgon. Jag kan redan höra deras tysta kommentarer: "Du skulle ha kommit direkt till oss istället" och "Fan när amatörer ska hålla på". De är så där på gummiverkstäderna, kärva i snacket. Det är bara att gilla läget som man säger. Besöker ICA Maxi vid Arlanda senare på dagen. De säljer charkprodukter från en leverantör som jag aldrig hört talas om tidigare - Almunge slakteri. Olika typer av korvar finns; falu, grillare, chorizo, med mera. Frågan är vad de har som andra slakterier saknar. Allt är förstås en fråga om tycke och smak. Jag minns prinskorven från Roys Chark i Brålanda. Det var länge sen nu men smaken sitter som fastlimmad vid gommen. Vid hjärnbarken sitter morgondagens stora fråga fastlimmad: hur blir vädret? Det ska visst bli ganska bra och med den förvissningen lämnar vi söndagen den 20 oktober och siktar in oss på måndagen den 21.

19 oktober

Halka i morse, flera olyckor i trafiken, bland andra en vid Stäket och en vid Rotebroavfarten. Det gäller att hålla tungan rätt i munnen och köra som om man hade ett ägg mellan foten och gaspedalen. En kvinna som jag distribuerade djupfryst mat till på 1970-talet, tyckte att det var en bra liknelse. Hon bodde i Näsby-Park och var gift med en lärare. Nu är båda borta, deras hus likaså. Det mesta är borta från den tiden, det är en ruggig tanke. Om det inte är borta så är det åtminstone förändrat, ingenting är sig likt (förutom den egna spegelbilden förstås). Ännu har inte vinterdäcken kommit på, kanske nästa vecka. Det vore förstås bra. Vädergudarna är oberäkneliga. Plötsligt kan de få för sig att fylla landskapet med snö. Då är man illa ute med fel utrustning. Gjorde en potatisgratäng idag, den blev god. Pannbiffar till den. Klart att de också smakade bra, "det är ju jag som gjort receptet" som Mannerström säger i den där reklamfilmen men då tror jag att det gäller kyckling. Mörkt ute nu, becksvart. Då blir det bättre när snön verkligen kommer för den lyser upp. Fördelen med höst och vinter är att man får hålla sig inomhus, om våren och sommaren måste man vara ute och vara glad. Vem vill det? Ganska många faktiskt, jag tillhör minoriteten. En fågel, en talgoxe, flög in på altanen i eftermiddags. Den kom in via en öppning nära taket. När jag öppnade dörren flög den ut igen efter viss tvekan. Samma gör jag när nu detta inlägg avslutas - tvekar alltså. Men kaffet och sockerkakan lockar. Om kakan är god? Självklart, det är ju jag som har gjort receptet!

18 oktober

Regn hela natten. Det fortsätter på morgonen men ingen snö. I Dalarna och i andra delar av Sverige har den dock fallit men ligger knappast kvar. Det blåser. Det är en ogästvänlig dag som vi vaknat upp till. Många har bytt till vinterdäck. Chauffören från Samtrans sa att han gjort det igår. Han har många körningar på småvägar ute på landet, där kan däcken behövas när tempen kryper under nollan. På Coops parkering har däckbytartältet slagits upp. Det är två grabbar som skiftar hjul för glatta livet. 250 kronor, prutat och klart. Att byta själv är för tungt, man orkar inte. Precis när jag satte mig i bilen för att köra till jobbet, föll den första snön. Den låg inte länge, bara några minuter. Efter dagens jobb och spring och skubb, körde jag upp till Svartrökarna i skogen mellan Väsby och Vallentuna. Många var där och handlade. Jag köpte leverpastej, falukorv, rökt skinka, rökt medvurst och wienerkorv. En kille köpte en clubstek. Precis när han skulle gå köpte han en till. Det var härligt att köra hem i höstljuset. Vägen ringlade fram över gärden och mellan skogspartier. Ödehuset stod fortfarande kvar, ett träd hade fallit ner över taket. Förra våren var vi här med jobbet. Då hittade vi en bilkarta över norra Tyskland. Jag tog ett kort av den men lät den ligga kvar. Det kan vara bra ifall någon ska åka till norra Tyskland och råkar hitta kartan där, då kör de ju inte vilse. Hem för att äta tacos. Hela måltiden var färdig 17.32 och 17.51 var allt uppätet. Så var det roliga slut men det kommer förstås mer roligt i morgon, åtminstone hoppas jag det.

17 oktober

Dum? Folkskolläraren från Malung förnekade det i lumpen när han blev kallad så av ett av befälen. Fänriken sa "Är ni dum, karl?" varpå folkskolläraren med emfas svarade "Dum är jag inte!" Samtidigt gjorde han en kraftfull nedåtgående rörelse med höger arm som en markering på att all påstådd dumhet nu skurits av. Kanske var det så. Dum var han i alla fall inte. Vi gjorde lumpen vid Ing1 i Solna. Sedermera flyttade regementet till Almnäs i Södertälje men då hade vi redan muckat. Folkskolläraren flyttade säkert hem till Malung igen där hans elever väntade. Han var en trevlig kille, hoppas att det har gått bra för honom i det fortsatta livet. Jag bläddrar lite i Husmoderns köksalmanack från år 1954. Där ges många tips inom matlagning och hushållsarbete. Enligt boken är oktobers bästa fisk abborre, gädda, gös, lake, sill, vitling och ål. Bland andra alltså. Ett recept som verkar lockande är Mamsells surmjölksbröd, det ska jag prova nästa vecka. Visserligen står det surmjölk i beskrivningen men jag antar att fil går lika bra. Man har också rekommendationer vad gäller potatisen. För Sydsverige är Bintje bäst medan Magnum bonum är att föredra i Svealand. King Edward står högst på listan i Sveriges västra delar och i Norrland regerar President. Av dessa sorter är det väl bara King E som finns kvar. Vart de andra tre gått vet jag inte. Kanske ligger de i en jordkällare någonstans och bidar sin tid. Hoppas det, speciellt vad gäller Magnum bonum. Det var allt från fårorna för i dag. Nu måste de plöjas rena tills i morgon.

16 oktober

Stiger upp som vanligt, dricker te och läser tidningen. Det verkar vända nu i USA, kanske har man kommit fram till en lösning vad gäller ekonomin. Tyskland vände också. Det blev vinst med 5 - 3 mot Sverige efter underläge med 0 - 2 till bara några minuter före halvtidsvilan. Zlatan satt på läktaren tillsammans med Kurre Hamrin vars autograf jag fick 1962 på Koltrastvägen i Täby. Gamle Kurre! Är Kurre större än Zlatan? Troligen inte. Det är som att fråga om Svenne är större än Elvis. Svenne Hedlund alltså. Han sjöng in en skiva en gång som hette "Svenne sings Elvis". A i min klass i gymnasiet sa att hon önskade den i julklapp 1966, hoppas att det blev så. Går en promenad i Arningeområdet. En skylt: Lada Sweden. Den måste vara kvar sen den tiden ryska bilar såldes på platsen. Vi hade själva en Vaz-Lada, en ganska rolig bil. Den var självläkande på något sätt. Felen som uppstod den ena dagen fanns inte kvar dagen efter. Vi åkte ända upp till Dalarna med Ladan och campade vid Siljan. Vidare i Arninge: HÖGLAGER, LÅGLAGER, KONTOR, kontakta Åke Tungel. Höglagret får endast beträdas med lågskor på fötterna. Vad beträffar Svenne kontra Elvis, så var Svenne i sin ungdom konduktör på Värmdöbussarna. Det ger poäng. Å andra sidan jobbade Elvis som chaufför på Crown Electric i Memphis i sin ungdom. Det ger också poäng men inte nödvändigtvis fler. Frågeställningarna är många medan man vandrar runt i livets labyrint. De flesta får man aldrig svar på, allraminst den om storleksförhållandet mellan Svenne och Elvis. Den förblir en väl bevarad hemlighet i det innersta rummets innersta skokartong. 

15 oktober

Den första snön är på väg. Mest faller den över Norrland men även Stockholm väntas få påhälsning av de vita flingorna. Vintern kommer dock inte att vara så länge eftersom värmen enligt prognoserna ska hålla i sig även nästa vecka. Världens största snöflinga sägs ha fallit i närheten av Miles City, Montana, år 1887. Den hade en diameter på 38 centimeter. Några direkta bevis finns dock inte, flingan torde ha smält tämligen snabbt. Jag nämner Miles City eftersom jag läser Alice Munros novell med det namnet just nu. 2010 bodde 8410 personer i staden, av dem var 95,3 % vita. Man kommer ihåg mycket från barndomen, till exempel hur det kändes att sätta sig på utedasset i 15 graders kyla. Det kändes kallt. Förr var vintrarna kallare, kanske inte statistiskt men på något sätt känslomässigt. Vinden svepte fram över vita gärden, skare, yrsnö, frostrosor på fönstren. Vid Tibble hade vi en kakelugn, vid Ensta en tälgstenskamin. Båda användes flitigt men kakelugnen var betydligt bättre på att hålla värmen. Den hade luckor av mässing och ett spjäll som reglerades med en kedja. Eldade man för fullt på kvällen var kakelugnen fortfarande varm morgonen efter. Tälgstenskaminen var däremot iskall. Det var inte roligt att kliva upp när termometern visade 12-13 grader inomhus. Så småningom steg dock värmen och när sen kaffepannan började sjuda, kändes tillvaron trots allt ganska behaglig. Som nu ungefär.

14 oktober

Kiropraktorn tyckte att allting såg bra ut, bättre faktiskt än förra gången. Det verkar som om jag har skött mig och gjort mina rörelser. Mottagningen ligger i Täby Centrum, ganska nära den plats där jag bodde som barn. Av den finns förstås ingenting kvar. Gården revs i slutet av 1960-talet och landskapet formades om. Det enda som återstår av det ursprungliga är en liten bit skog ovanför Biblioteksgången. I toppen av en tall fanns något som såg ut som ett fågelbo men det var bara grenar som lagt sig så av en ödets nyck. Längre bort låg ett stenbrott, det är nu helt igensatt. Jag har övergivit Sofi Oksanens "När duvorna försvann" och istället öppnat "Nära hem" av Alice Munro. Novellen som jag läser heter "Miles City, Montana". Jag har ingen riktig uppfattning om den än eftersom jag inte hunnit så långt. Det går trögt att skriva idag. Efter kiropraktorbesöket gick jag till Hemköp och inhandlade persilja, vitlök, pasta och satsumas. Igår var en fin dag, idag minst lika fin. Vi gick en bit på Hackstaspåret, satt sedan och fikade i solen. Barn från Hackstaskolan hade idrottsdag, de gick stojande förbi. Efter fikat återvände vi till bussen och körde hem. Nu är klockan 19.29, det är mörkt sedan 1 timme. Om några veckor börjar vintertiden. Det finns inget bättre sätt att avsluta inlägget än med den så det är väl bäst att göra det. Alltså: vintertiden kommer!

13 oktober

Under resan till Uppsala noteras att Sveriges mest sålda minigrävare finns i Knivsta. Samtidigt sjunger Ozzy Osbourne "I'm dreaming my life away..." Något samband mellan desa två företeelser finns naturligtvis inte. Det uppländska landskapet susar förbi. På slätten ligger inplastade höbalar. Så småningom syns Uppsala slott, Domkyrkotornen samt till höger Danmarks kyrka. Det är en fantastisk höstdag. Inne i staden kommer en man på cykel. Han bär basker, beige överrock och har spännen i byxbenen. Inne på Ofvandahls tror vi först att vi ser samma man stå lutad mot disken men ser snart att det är en annan, även han iförd basker och beige överrock. Är det ett Uppsalamode? Erik Ofvandahl själv levde mellan 1848 och 1949. Förutom att baka skrev han dikter, så kallad pekoral. Jag beställer en katalan och en mazarin till kaffet därför att två helt enkelt är bättre än en. I Domkyrkan pågår renovering av Sveriges största kyrkfönster. Ute igen tar vi en runda på stan, därefter tillbaka till bilen med siktet inställt på Almunge. Framme där går vi in på Konsum. Fin affär med många charkprodukter från Andersson & Tillman. Handlar tre kassar fulla dock ingen korv. Kör ner mot väg 77 och ser skylten med "Sågarån 5 kilometer". Man undrar hur det ser ut där nere men det går inte att få veta idag. Kanske nästa gång?

12 oktober

En höstlig bild från bunkern i Arninge. Den varma eftermiddagssolen skiner ner på den råa betongen medan trafiken brusar förbi nedanför på Arningeleden. Bunkern ingår i ett system av andra bunkrar och fort som uppfördes till skydd mot ryssen i början av 1900-talet men som vi sa till Svetlana under en tidigare promenad: "Det var då, nu är vi ju goda vänner". Det förstod hon. Eller gjorde hon det? Läste igår att Ryssland byggt ett nytt stridsflygplan som nu visat upp sig i luftrummet. Piloterna sitter bredvid varandra och när de behöver vila finns en brits längre bak i planet. Detta indikerar att maskinen kan tillbringa en avsevärd tid uppe i luften om bara möjlighet till lufttankning finns. Och det finns det förstås. Putin har tänkt på allt. Minns min och US:s resa till CCCP 1975. Den företogs i en grå Renault 4L och gick som på räls. Ingenting oförutsett inträffade. Kanske berodde det på att vi var övervakade hela tiden, ibland subtilt, ibland på ett mer övertydligt sätt. Resan gick från Stockholm till Åbo och därefter till Helsingfors, Vaalima, Viborg, Leningrad, Novgorod, Kalinin, Moskva och tillbaka igen. Det var en härlig resa. Minnena finns kvar, bilderna också. De sitter inklistrade i ett blått album som jag understundom tar ner och bläddrar igenom. De berättar om en upplevelse av extraordinär art, en "once-in-a-lifetime experience", en som aldrig återkommer hur vi än gnider på den magiska lampan.

11 oktober

Lite kallare idag, fick starta luftvärmepumpen. Alice Munro har fått Nobelpriset i litteratur. Hon är en skygg fågel vid Lake Hurons strand som sällan visar upp sig. Kanske kommer hon till prisutdelningen, kanske inte. Med en del människor vet man inte, de är oförutsägbara. Sartre kom inte 1964 eftersom han vägrade ta emot priset. Pasternak kom inte heller 1958. Han fick resa till Stockholm för de sovjetiska myndigheterna men skulle i så fall aldrig ha fått återvända. Nackdelarna vägde tyngre än fördelarna. Jag har läst en novell av Alice Munro, den handlade om några som arbetade på en kalkonfarm. Kan man bara säga att den var bra? Det låter nästan för enkelt. Compact living har blivit ett begrepp. Många vill bo mindre. Huset ovan är ett exempel på det. Det stod vid fågeltornet vid sjön Fysingen och beboddes av familjen Trast, just nu är det dock obebott. Diskuterade med LB på Gotland om vem som var Sveriges bästa författare. Jag föreslog killen från Bastugatan, Ivar Lo medan han kontrade med norrbottningen Eyvind Johnson. Det här är en gammal träta som vi har. Ivar och Eyvind var en gång i tiden vänner, sedan blev de osams. Harry Martinson och Ivar var också vänner i början, därefter hände något. Dagen har annars varit utomordentligt vacker med solstrålar som förvandlade löven till guld. De ville man gärna plocka ner och stoppa i börsen men det gick ju inte.

10 oktober

En bergknalle har sprängts bort i Arninge, nu har en grävskopa kommit till platsen för att flytta om jord och sten och göra ytan slät. Här ska byggas industrilokaler. Utanför bild har man redan börjat. Ett golv har lagts med frigolit som isolering, sedan återstår väggar och tak. Om några månader står allting klart och hjulen kan börja snurra. Gick igenom skogen ner mot Coop Forum. En bil körde förbi på grusvägen, den stannade, föraren hoppade ut och sprang in bakom ett träd. Så är det, nöden har ingen lag. Träden lyste gula i eftermiddagsljuset. Köpte en fiskgratäng på Willys, den hade räksmak. Sju minuter i micron och ett Händelskt Halleluja klingade till i matrummet. På Gotland håller Canadagässen på att packa ihop. Jag som trodde att de redan var nere i Afrika för länge sen. Tydligen inte. I Dalhem byggs nu fortsättningen på museijärnvägen till Roma. Klar 2015. Då blir det ett nytt besök. Förra året var den bara en kilometer lång, den nya kommer att bli åtta. Bonden som ägde marken gav med sig till slut. I princip är det den gamla banvallen som används. Roma var förr ett centrum för sockerindustrin. Dit kom järnvägsvagnar fullastade med betor från hela Gotland. Hela hanteringen lades ner 1997. Det har varit en gråtrist dag med ytterst lite glädje. Vi hoppas mer på morgondagen, det gör vi alltid.

9 oktober

Röd flugsvamp (Amanita Muscaria) = livsfarlig. Vikingarna lär ha inmundigat den för att kunna gå bärsärkagång. Lär ha! Egentligen vet man inte, det finns inga bevis förutom att Samuel Ödman påstod det på 1700-talet. Vad visste han? Efter 1790 gick han aldrig utanför dörren på grund av fobi för frisk luft. Den vita flugsvampen är dock giftigare, likaså den lömska. Att den sistnämnda är det hörs ju på namnet. Exemplaret på bilden såg vi igår vid sjön Fysingens strand. Det var illa angripet av någon stackare som nu hallucinerar och vrider sig i magplågor, om inte personen redan ... frid över hans minne.Det var mycket vackert vid Fysingen. Vi gick bort till fågeltornet och när vi suttit där en stund kom en ornitolog med lång kikare. Hon frågade om vi sett något, det hade vi inte. På andra sidan sjön skymtade Skånelaholms slott. Det var en ganska grå dag, dock varm och utan regn. Vid något tillfälle sprack en reva upp i molntäcket och solen tittade fram. Plötsligt fick jag ett mejl från biblioteket att det var dags att låna om boken som jag nu haft i tre veckor ("När duvorna försvann" av Sofi Oksanen). När jag följde instruktionerna för omlåning fick jag efter en kort stund veta att den inte gick att låna om. Det kändes absurt på något sätt, som ett slags moment 22. Jag antar att jag får gå ner till biblioteket och höra efter vad som gäller. Det får bli morgondagens projekt nu när garderobsdörrarna är färdigtapetserade.

8 oktober

Vid en eventuell flytt vill jag helst bo i Gimo eller i Gusum, de två G:na. Stationshuset i Frösunda står förstås högst upp på listan men det alternativet verkar just nu vara en ouppnåerlig dröm. Å andra sidan, enligt PW, är det tydligen ett "jävla liv" uppe vid stationshuset om nätterna. Folk kör runt på fyrhjulingar och busar till. Själv har han bott i Molnby stationshus i många år och på frågan om han inte blir störd av tågen, är svaret "bara när de inte kommer". Enligt tidtabell alltså. Det är när de dyker upp lite hur som helst som man blir vansinnig. För att återgå till Gimo, det är en trevlig plats, "Lokstan" kallad. Birger Vikström var där och försökte göra karriär som timmerhuggare. Det gick mindre bra, timret var på upphällningen. Jag har suttit i bilen utanför Gimo stationshus och druckit kaffe, det var trevligt. Kaffet och munken köpte jag på OK på andra sidan spåren. Därefter tog jag en tur till Risinge för att hitta början på sidospåret ner till Norrvällen. Det misslyckades totalt. Sedan stack jag till Hargshamn och letade mig så småningom hem via Hallstavik, Edsbro och Rimbo. Det är trevligt att åka omkring i det uppländska landskapet, förutsatt givetvis att man har en bra mobiltelefon, en Sonab. Det var en sådan som Kalle Sändare ville ha när han skulle köpa Opeln av norrmannen i en klassisk busringning. Troligtvis blev det ingen affär. Det blev det aldrig när Kalle S ringde men en gott skratt blev det förstås. Många skrattar fortfarande. Jag med.

7 oktober

Måndag, veckans första dag. Varm morgon, plus 11. Tidningen är tunn efter de svulstiga helgutgåvorna. Nyss pep telefonen, den har stått på laddning. Fortfarande är morgonen mörk, det är lika mörkt som "i det inre av Kongo" där kocken i Harry Martinssons dikt skalade potatis. Det måste ha gått åt oerhörda mängder. Själv klarade jag mig med åtta stycken till gårdagens potatismos. Det blev ett fint mos även om jag inte följde de där danska brödernas råd om att potatismos ska innehålla lika mycket smör som potatis. Jag är rädd att det hade blivit för mycket av det goda. Per järnväg är avståndet mellan Kiruna och Ystad 1888 km. 213 stationer passeras under resan. Station nummer 100 heter Maj och ligger mellan Svartvik och Årskogen. Jularbo station ligger strax innan Krylbo norrifrån räknat. Station 200 är Lund C. När tåget kör förbi Rynge vet man att Ystad inte är långt borta, närmare bestämt 13 kilometer. Det känns skönt för resan har naturligtvis tagit på krafterna. Visst är man värd en kopp kaffe och en smörgås med prickig korv på järnvägskafeterian efter en sådan oerhörd prestation? Därefter är det bara att hoppa på vändande tåg och åka tillbaka igen för målet med varje resa är ju egentligen själva resan i sig och inte att komma fram till punkt B från punkt A. Det enda ställe som man skulle vilja komma fram till är Döljebro för där får man vara helt inkognito, tror jag i alla fall.

6 oktober

En dag av hårt arbete. Tre väggar är nu färdigtapetserade, den fjärde blir klar i morgon. Byrån som vi fått av L bars in och ställdes på plats. Den är över hundra år gammal, ett gediget arbete. L fick byrån av Julia och Agnes Eriksson på gården Ösbyhof när hon var åtta år gammal, det var 1935. Från början var den brunmålad men när den lämnades bort för renovering till en kille som hette Harry, gick han hårt fram med värmepistolen och skalade bort all färg för så gjorde man på 1970-talet. Möblerna skulle vara fururena. Harry satte också dit nya handtag på lådorna och fernissade den gamla pjäsen. Så gör man kanske inte idag men jag tycker att den är väldigt snygg, mycket tjusigare än när den var brun. Harry hade en liten verkstad i huset i Skärmarbrink där han bodde tillsammans med Maj men möbelrenovering var bara en hobby. Till vardags jobbade han i Hammarbyslussen. L och Maj lärde känna varandra på 1940-talet när de arbetade på Carl Larsson i slakthusområdet. Maj var äldre än Harry, nu är hon död sedan länge. Jag vet inte om Harry lever. Om inte så antar jag att han har hand om slussningen upp till Sankte Per. Någon måste ju göra det jobbet också och jag misstänker att Harry är absolut rätt man.

5 oktober

Tänk att det är den 5 oktober, det är fantastiskt. Jag minns förra gången det var den 5 oktober, då sa jag också "tänk att det är den 5 oktober, det är fantastiskt". Varför är det fantastiskt? Därför att det bara händer en gång per år. Överraskande varmt idag, nästan 10 plus. Mer ska det bli i början av nästa vecka. Värmerekordet för oktober är annars 24,5 grader och sattes den 9 oktober 1995 i Oskarsham. Jag tänkte skriva: synd att man inte längre kan åka tåg dit men efter en kontroll visade det sig att man faktiskt kan det. Persontrafiken startade upp på nytt 2011. Väggarna i vårt nya sovrum är nu helt täckta med så kallad "wall cover". Det var ett mödosamt arbete att sätta upp den. Man måste blaska på mycket mer lim än man tror att det ska gå åt och sedan ytterligare lite till. Nu återstår själva tapetseringen men jag har ju hela morgondagen på mig minus den tid som går åt till att göra mos på mjölig King Edward och koka fläskkorv. Morfar ansåg att den enda potatisen som dög att äta var Magnum Bonum men King Edward kunde också duga. Den odlades fram 1902 till kröningen av den engelske kungen Edward VII. Skalet är rödlätt, smaken god och är som sagt utmärkt att göra mos av på grund av sin mjöliga karaktär. Klockan är nu 23.08 och en viss mjölighet har satt sig i min hjärna. Snart är det den 6 oktober och eftersom det datumet inte alls är lika fantastiskt som den 5, är det lika bra att skicka iväg det här bidraget redan nu. Ja, så får det bli.

4 oktober

Under skogspromenaden letade vi efter svampar, stora röda sådana med vita prickar "all over the place", svampar av den typ som vikingarna berusade sig med, men vi hittade inga. De borde ju finnas nu tycker man. Dagen var annars mycket fin, en perfekt höstdag med hög himmel och vacker sol. Vi gick från Arningeleden en bit in i skogen och sedan tillbaka igen. Jag började med att ta svartvita bilder och ändrade sedan till färg. Motiven var de vanliga en dag som denna nämligen höstlöv till förbannelse. Även halvt förmultnade stockar täckta av tjock, grön mossa. Ängar i motljus. En slingrande stig. På denna kom en motionslöpare joggande. Jag har ännu inte börjat läsa "1977" av David Peace, Sofi Oksanen kom emellan. Längtar efter en ny bok av Erik Eriksson, hans förra som utspelades på Lidingö och i Grisslehamn, var mycket bra. Visst kommer det väl en fortsättning? Det känns äkta när Erik Eriksson skriver, han lägger orden rätt på papperet till skillnad från Thomas Eriksson som bara strör ut dem lite hur som helst och hoppas på det bästa. Det är som om han tror att slarv lönar sig men det gör det ju inte. Det enda som lönar sig är hårt arbete och det ska jag ägna mig åt från och med nu.

3 oktober

Skuggbild, själslig projektion. Den visar upp dig som du egentligen ser ut; en människa med smal kropp och avlångt huvud, anpassat för båtmössor. Vem använder båtmössa i våra dagar? Kanske en högbåtsman i marinen eller någon av flygvapnets glada medarbetare? I ungdomens tid var båtmössan högsta mode. Det var tufft att ha en sådan. Oftast var den blå och hade ett märke framtill. Nu för tiden är de sällsynta. Senast jag såg några var i 2007 års upplaga av ESC, de satt på huvudena på medlemmarna i Ukrainas gäng. De kom för övrigt tvåa med en i mitt tycke bra låt. Serbien vann med en i mitt tycke svag låt. Vem minns den idag? Ingen. Ukrainas "Dancing Lasha Tumbai" satt däremot som en båtmössa och nynnas fortfarande på gator och torg. De två sista orden i titeln betyder förresten "vispgrädde" på mongoliska. Så sa de först i alla fall de skojfriska ukrainarna men sen erkände de att det bara var lögn och förbannad dikt. Något sådant ord finns inte i det mongoliska språket. Vad gäller båtmössan så bar general Omar Bradley en under andra världskriget. Dwight D Eisenhover gjorde det också. Hans kanske var mer dekorerad eftersom han hade högre rang än Bradley. Själv föddes jag 1949 utan båtmössa. Jag fick heller aldrig någon vad jag vet. Min lott i livet blev att gå båtmösselös men jag kämpar på ändå. Om jag bara visste vad vispgrädde heter på mongoliska skulle tillvaron vara fulländad. Det är väl inget fel att ha drömmar?

2 oktober

Minus 4, is på pölarna. Jag går ner till busshållplatsen, snart kommer 524:an. Det går bra att promenera, endast 1 vilostopp behövs. Dimma över Vallentunasjön men en varm sol lyser upp den motsatta sidan. Utanför ICA i Kragstalund: Pågens bakar med kärlek. Det har de gjort sedan 1878, de har absolut rent mjöl i påsen. Jag byter plats två gånger i bussen för att jag vill komma högre upp. Möjligen väcker dessa omflyttningar lite uppmärksamhet. Bommarna ner i Täby kyrkby, tåget från Stockholm susar förbi. Därefter ut i ett härligt motljuslandskap. Vid Löttinge fanns en gång en billackerare, han höll till i ett skjul som är rivet sedan länge. Han ansågs vara mycket duktig. Det talas om temperaturer upp mot plus 15 mot slutet av veckan. Är det verkligen möjligt? Ny rondell håller på att byggas vid Arningeleden, den ser gigantisk ut. Bussen svänger vänster vid K-Rauta, de har byggmaterial som är "av det rätta virket". Vid avstigningen frågar en av medpassagerarna: "Är det där din vante?" Det ligger nämligen en sådan på golvet. Jag svarar att det inte är det, den låg på sätet när jag satte mig. När jag nu reste mig måste jag ha puttat ner den. Vi anser oss båda nöjda med den förklaringen och går åt varsitt håll vid Måttbandsvägen. Mycket mer än så blir det inte denna morgon. Dagen glider iväg längs sitt smala spår och när den återvänder hem på kvällen ställer den sig trött i spiltan som en annan stjärnbild. Jag gör detsamma.

1 oktober

Kiropraktorn sa att jag led av den klassiska fönstertittarsjukan vilket innebär att man med jämna mellanrum är tvungen att stanna och vila under en promenad på grund av smärtor. För att maskera detta låtsas man då titta in i ett skyltfönster. Förhoppningsvis finns det något intressant på andra sidan glaset. Kiropraktorn var mycket trevlig. Han kände och klämde, böjde och bände. Det stod helt klart att vissa kotor hade tryckts ihop, de måste nu dras isär. Hoppet fanns om en smärtfri framtid men som han sa "Rom byggdes inte på en dag". Det sa han i och för sig inte men andemeningen var densamma. Tillbaka igen nästa måndag kl. 16.15. Under tiden ska jag göra övningar hemma, en slags hulahula dans. Efter besöket hos kiropraktorn gick jag runt lite inne i Täby Centrum. Där känner man sig som en främmande. Det mesta går i exklusivitetens tecken. Vissa affärer har man aldrig hört talas om. Vissa vill man inte heller höra talas om. I USA är det svårt just nu. Landet "stänger ner" sa de på morgonnyheterna. Det verkar som om pengarna inte räcker till. När de tar helt slut blir det morsning och goodbye. Konstigt att det har blivit så, jag förstår ingenting.