Here I am, not quite dying... sjunger David Bowie på sin nya skiva. Det är bra för folk har oroat sig för honom ända sedan han fick sin hjärtinfarkt 2004. Nu vet vi, han är bättre än någonsin. Låtarna flyter fram, musik och text går ihop och bildar en enhet och allt drivs på av Bowies röst. Det känns bra att lyssna till den här skivan, det känns som att själv vara på banan igen. Kan det vara möjligt?
Where are we now? sjunger Bowie. Vi är här mitt i det nya samtidigt som vi är kvar i det gamla. Det är som att köra gamla Enköpingsvägen på det där stället innan Bålsta där den korsar järnvägen fast järnvägen är ju inte längre kvar, den har flyttat en bra bit åt sidan men just där känner man att det nya finns kvar i det gamla eller kanske tvärtom. Allt är så förvirrande. Tur att Shellmacken i Bålsta är kvar för det är ju där man stannar och rastar på resan till Örsundsbro. Kaffe, bulle och Enköpingsposten, detta är verkligen den bästa av världar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar