Iskall dag vid Skånela kyrka. Ur vårfåglarnas strupar kom endast enstaka kraxanden, alla andra ljud hade frusit fast. Landskapet nedanför kyrkan låg vitt och stelt. På vissa ställen lyste de svarta plogfårorna igenom. Är den här vintern värre än de som var på 1940-talet? Det är ju alltid de man jämför med, referensvintrarna. Tror knappast det, de var betydligt värre. Vi gick runt på kyrkogården och läste på gravstenarna. Där blandades högadel med vanliga lågskor. Fint folk ska naturligtvis ha större gravstenar med guldtext. Även in i döden är vi ojämlika. På tal om det fortsätter jag läsa Maria Langs "Se döden på dig väntar". Otroligt att hjältinnan Puck Bure, annars så sval och nyter, nu på ett nästan hysteriskt sätt kastar sig i mästerdirigenten Mattias Lemmings armar. Maken Einar är bekymrad, han vet inte vad han ska tro. Vem vet det förresten? Å andra sidan, blir man nerdragen i kärlekens malström, är det kanske svårt att stå emot. Mördaren har ännu inte materialiserat sig. Antydningar finns dock. "Time will tell" som lite finare folk säger. Vi säger likadant.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar