31 mars

Sista dagen i mars. Trodde att tidningen inte skulle komma men det gjorde den. Det är morgondagen som är tidningsfri. Minus 7 grader. Vintern ger inte upp men den börjar naggas i kanterna. Grytstek igår. Den fick sjuda i drygt två timmar på spisen, nästan tre förresten. Då blev den också riktigt mör. Gjorde såsen direkt i grytan för att få med alla mustiga smaker, lyckades faktiskt. Dagen ser ut att bli lika fin som en dikt av Lars Norén. Pratade med en vän på Gotland i telefon. När vi besökte familjen för fyra år sedan, frågade vi en kvinna på cykel efter vägen till Hallbjänne. Jag sa: "Vet du var Bülow bor?" Hon ställde en motfråga: "Vilken Bülow?" "Lasse Bülow", svarade jag, hon sa: "Jaså han", utan entusiasm som det verkade. Men jag kan ju ha hört fel. På en direkt fråga igår hävdade LB att han visste vem kvinnan på cykel var och att de brukade hälsa på varandra. Senaste härom dagen möttes de, han vinkade och hon vinkade tillbaka, trevligt och vänligt som de gör på Gotland. Synd att det inte längre går att åka tåg mellan Burgsvik och Lärbro. Då hade man fått se en stor del av den vackra ön från rälsbussfönstret. Kanske var det världens största misstag att lägga ner de gotländska järnvägarna. Men de har börjat rulla ut ny räls mellan Dalhem och Roma, det är alltid trösterikt så här i vårsåddens tid.

30 mars

Idag Påskafton. Genast känns det mycket roligare. Mycket av det tunga har försvunnit och ersatts av lätta tankar och känslor. Det finns en helt annan glädje i luften. Idag är en sådan dag som man skulle vilja bege sig ut till Tornön i Hägernäsviken. Förr gick det inte: HALLÅ DÄR, DETTA ÄR MILITÄRT OMRÅDE. LÄMNA GENAST OMRÅDET, ANNARS ... Annars hade det kunnat gå rakt på tok. Då hade F2:s vaktstyrka kommit i snabbgående motorbåtar beväpnade med skarpladdade vapen, för att ta inkräktaren av daga. Nej, möjligen till fånga. Kanske inte ens det, de hade helt enkelt kört bort den fräcke fridsstöraren, efter ett noggrant förhör förstås. VISSTE NI INTE ATT DETTA ÄR MILITÄRT OMRÅDE? SÅG NI INTE SKYLTARNA? ÄR NI DUM I HUVUDET? ÄR NI PASCIFIST? AHA ... En sådan utfrågning hade förstås tagit knäcken på de flesta. Inga ursäktande förklaringar hade varit tillräckligt trovärdiga: Men jag skulle bara leta efter vårblommor ... VÅRBLOMMOR? NI ÄR ALLTSÅ PASCIFIST, FY FAN, EN SÅN YNKEDOM TILL MÄNNISKA! Men idag händer ingenting sådant. Idag är det mycket roligare, det är ju Påskafton.

29 mars

Långfredagen. En oerhört lång dag. Förr var den dock längre. Då satt man på en pinnstol och lyssnade på religiös musik hela dagen. Jag kan i och för sig inte se något fel i det. Det var både roligt och upplyftande. Vi hade en gammal radio hemma, en Nornan. Den var försedd med kortvåg, mellanvåg och långvåg, det var mest mellanvågen vi lyssnade på. Mot slutet av sin levnad blev radion allmänt tröglyssnad. Volymen gick inte att dra upp. Man fick sätta sig nära för att överhuvudtaget höra någonting. Kanske var det något med rören? En kille i Sala sa att det kunde vara så. Han hade en katalog från ELFA där olika typer av radiorör fanns beskrivna. Men det blev aldrig något byte av sådana, patienten dog innan doktorn hann fram. Emellertid ska jag ikväll lyssna på ovan nämnda passion, givetvis då i den klassiska inspelningen från Amsterdams Concertgebouw Palmsöndagen 1939 med Willem Mengelberg som dirigent. Inspelningsbanden var länge försvunna men hittades av en slump i början av 1950-talet. Till det säger vi tack och bugar oss.

28 mars

Såg denna vy för några år sedan när jag var på väg till soptippen i Upplands-Väsby. På tillbakaresan stannade jag naturligtvis och tog bilden. Det hade snöat lätt på morgonen, senare under dagen försvann allt. Idag Skärtorsdag. Det var då Jesus tvagade lärljungarnas fötter. Visste han vid den tidpunkten om sitt öde? Kanske, kanske inte. Läste stryktipsguiden i morgontidningen. Trots att West Ham bedöms ha svag form medan West Bromwich anses ha normal form, tror experterna ändå på det första laget. Varför? Är West Ham ett extremt starkt hemmalag och WB ett dåligt bortalag? Av de senaste hemmamatcherna har WH vunnit en och förlorat en. WB har vunnit en bortamatch, spelat en oavgjord och förlorat en. Det verkar kunna gå hur som helst nu när de båda W-lagen ska mötas. Finns det inga sömmerskor som kan komma med ett tips? Själv väljer jag att helgardera. Att Matteuspassionen dyker upp i morgon behöver man däremot inte tvivla om, den är en klar etta.

27 mars

Igår en ändring, en doft av vår. All vår längtan slog ut. Idag är det åter minus sju, någon har trampat med grova skor på vår längtan. Tog en promenad i Arninge för att posta påskkort, såg då synen med gatlyktan och molnet. Den föreföll så äkta att den nästan blev onaturlig. Just nu lockar en resa till Örsundsbro. Vad har de där att visa upp kan man fråga sig men det de har har de ju i Örsundsbro. Dock ingen silo, den revs 2006. Men en ICA-Nära, en lunchrestaurang samt en tobaksaffär finns. Dessutom en före detta järnvägsstation. Här förbi gick nämligen linjen mellan Uppsala och Enköping. Synd att den inte fick vara kvar. Även om ingen åkte kunde den väl ha fått leva sitt eget liv. Att riva upp en järnväg är som att riva upp stora sår i sitt eget kött. Såren läks aldrig, en stor smärta finns alltid kvar. Vad finns mer att tillägga? Inte mycket eller som René Char skrev i en dikt: "Du gjorde rätt i att ge dig av, Arthur Rimbaud". Det är väl inte utan att man faktiskt instämmer i det.

26 mars

Ljust redan vid 05.00, fågelsången är intensiv. Men ingen tidning. Det är för tidigt. Kallt igen. Kylan har blivit ett normaltillstånd. Men på dagarna är det varmt, snön smälter sakta. Åt köttfärslimpa med kokt potatis och kokta morötter till lunch, gott och nyttigt. På eftermiddagen blev det våfflor, även det gott och framför allt garanterat fritt från fullkorn. Tog under promenaden en bild av en isgrotta där istapparna hängde som valrossbetar. Snart smälter hela härligheten. Funderar på att köpa färdigkryddad lammstek på Lidl. Köttet är från Nya Zeeland och kryddningen från Provencal. Vet inte riktigt vad det sista innebär men det låter gott. Såg sedan att de hade samma typ av lammstek på Willys, där var den billigare. Nu vet jag inte vad jag ska göra. Påsken närmar sig, snart är den över oss. Det är en underbar tid. ICA sålde lussekatter men kallade dem påskkatter, bara en sån sak. Jag köpte tio stycken. Kassörskan sa att de var goda, jag tror inte att det finns någon anledning att betvivla det.

25 mars

Stilla veckan har inletts med minus 10 grader. Allt är alltså som vanligt. Den blå måndagen breder ut sig. I fjärran hörs vårfågelsserenaden, snart kommer den att öka i styrka. Jag läser just nu enbart böcker av Maria Lang. Den senaste heter "Rosor, kyssar och döden". Det är tidigt 1950-tal i Bergslagen. Till det lilla bruket Rödbergshyttan kommer Einar och Puck Bure för att besöka sin vän Christer Wijk som ämnar förlova sig med brukets dotter, den vackra Gabriella Malmer. Av det blir dock intet eftersom brukspatronen Fredrik Malmer plötsligt avlider i en misstänkt förgiftning. Gamla skandaler kommer i dagern. Det är kärlek, passion och gamla oförrätter som har dolts under ytan. Konsekvenserna blir fruktansvärda, särskilt för den emotionellt hämmade Otto Malmer som nu obarmhärtigt avslöjas som mördare men även för Gabriella och Christer vars kärlekssaga får ett abrupt slut. Hon har nämligen alltid älskat Björn Uddgren, begåvad folkskollärare men med tvivelaktiga gener i kroppen. Kärleken är visserligen evig men föremålen växlar som bekant. Mysteriet med teaterkatten får vi lösa en annan gång. Just nu är vi alldeles för uppskakade för att kunna ta itu med ett nytt problem.

24 mars

Tåget rusar fram genom natten. Passagerarna tittar ut över ett mörkt landskap, enstaka bilar rör sig på vägarna. Deras strålkastarkäglor försvinner snabbt. Konduktören går försiktigt genom vagnarna, han vill inte störa de som försöker sova. Ännu är det långt till nästa stopp, enligt tidtabellen nästan två timmar. När tåget bromsar in öppnas först ett öga, därefter nästa. "Säg konduktören, var är vi någonstans?" Ett namn mumlas fram. "Jaså där, då kan man sova ett tag till". En belåten gäspning och sedan en "ruggning" tillbaka ner i stolen. Andra resande stiger av, ser sig omkring med förvirring i ögonen men hittar slutligen en fästpunkt borta på taxistolpen. Tåget har redan börjat rulla, det försvinner tyst ut från stationen. Nattåg på väg åt alla håll genom landet. Ibland möts de när banorna korsas och signalerer snabbt till varandra enligt en given ritual. På dagen står nattågen stilla, uppkörda på sidobanor. De upplöses av det skarpa dagsljuset, det är som om de aldrig någonsin existerat.

23 mars

Det här är en bra bild, den visar utsikten på jobbet. Ibland kör postbilen förbi, ibland stannar ett transportfordon från UPS för att leverera olika typer av gods. Aldrig till oss dock, vi jobbar inte på det sättet. Ett varmt vårljus sköljer in genom fönstret. Det kan man åtminstone tro, i själva verket är det iskallt. Som sagt är bilden mycket bra. Enligt Minor White var alla fotografier som visade fönster och dörrar, bra bilder. Anledningen var att genom fönster och dörrar kunde nya världar nås där nya spännande erfarenheter väntade. En ganska enkel men plausibel förklaring således. Jag är mycket nöjd över att äntligen ha tagit en bra bild, över att ha lyckats trycka på knappen i exakt rätt ögonblick, i "the decisive moment" som Cartier-Bresson uttryckte det. Han var en riktig mästerfotograf som valde rätt ögonblick många gånger, själv har jag bara gjort det vid ett tillfälle och det är det här.

22 mars

Martin Ljung. Tänkte på honom igen när jag igår kväll passerade Karlaplan. Förra gången jag gjorde det var den 29 september 2010. Då var jag vid samma plats. Nästa dag läste jag att han var död, en konstig slump som slumpar oftast brukar vara. Martin Young. Han bodde i denna del av Östermalm sedan många år men var född i Luleå. Jobbade han inte som smedhalva i SJ:s verkstäder innan fru Thalia drog honom upp på scenen? Man minns klassiker som Ester, Fingal Olsson och Rock-Fnykis. Du tycker väl om smör, Ester? Vem gör inte det? Självklart är riktigt smör på smörgåsen mycket godare än alla lightprodukter som marknaden översvämmas av. Folk vet inte sitt eget bästa. De tror att de blir lätta av allt som det står light på, istället är det precis tvärtom. Man blir tung av det lätta, dessutom är det onyttigt eftersom det är konstgjort. Martin Ljung visste. Han tyckte om smör. Därför tog han med sig några kilo hem till Ester som också var en smörälskare. Men i sketchen fick hon aldrig gåvan eftersom hon stängde fönstret. Sur och ogin typ den där Ester, jag har aldrig gillat henne.

21 mars

Per Wästberg har skrivit en bok om Gustaf-Adolf Lysholm, den helt otidsenlige litteratören som i sina böcker målade upp bilder och stämningar från ett svunnet Stockholm och speciellt då från sin stadsdel, Östermalm. Lysholm arbetade dessutom under hela sitt liv som servitör, bland annat i många år på Östra Stations restaurang. Hösten 1973 blev jag vid ett tillfälle serverad en kopp kaffe av Lysholm på just detta näringsställe. Då visste jag inte vem han var även om jag faktiskt läst om honom i tidskriften Böckernas Värld. Jag och studiekamraten Benny H blev sugna på kaffe medan vi väntade på tåget ut till de norra förorterna. Jag bodde i Täby, han i ett hyresrum i Näsby-Park sedan han separerat från sin sambo. Då gick vi in på Östra Stations restaurang och blev snabbt serverade av herr Lysholm som jag just då inte alls förknippade med den författare som det stod skrivet om i Böckernas Värld. Det sambandet kom jag på långt senare. Jag antar att Benny H på utsatt tid fullföljde sina psykologistudier och kunde flytta ifrån sitt trista hyresrum. Kanske träffade han så småningom en trevlig kvinna och skaffade barn, villa, Volvo och allt annat som hör till? Lysholm dog 1989 och nu har Per Wästberg skrivit en bok om honom och jag har skrivit om honom i mina daganteckningar. Vad det har med gengasfaran att göra har jag ingen aning om men det är väl bäst att låta framtiden få avgöra den saken.

20 mars

Paul Sandvall, tillförordnad intendent vid Drottningholmsteatern, var mördaren i Maria Langs bok. Motiv: olycklig kärlek. Han älskade hovsångerskan Tove Monrad men hon ville leva livet på annat sätt. En tragisk historia. Jag har aldrig varit inne på nämnda teater, däremot har jag gått högvakt vid Drottningholms slott. Det var på nyårsafton 1968 med kyla som skar stora hål i oss som vaktade. Vi stod insvepta i tjocka pälsar och försökte hålla värmen uppe. Ibland tog vi en uppfriskande promenad i parken, då bet det ordentligt i kinder och nästipp. Tvåtimmarspassen kändes oändliga men vi blev i alla fall hälsade på av kung Gustav VI Adolf som på nyårsdagen tog en spatsertur i sällskap med hovdam och två hundar. Han höjde handen när han passerade förbi, vi gick förstås upp i givakt. När majestätet kommit på behörligt avstånd sjönk vi ihop igen och längtade hem till värme och gemenskap från kyla och militär disciplin.

19 mars

Iskall dag vid Skånela kyrka. Ur vårfåglarnas strupar kom endast enstaka kraxanden, alla andra ljud hade frusit fast. Landskapet nedanför kyrkan låg vitt och stelt. På vissa ställen lyste de svarta plogfårorna igenom. Är den här vintern värre än de som var på 1940-talet?  Det är ju alltid de man jämför med, referensvintrarna. Tror knappast det, de var betydligt värre. Vi gick runt på kyrkogården och läste på gravstenarna. Där blandades högadel med vanliga lågskor. Fint folk ska naturligtvis ha större gravstenar med guldtext. Även in i döden är vi ojämlika. På tal om det fortsätter jag läsa Maria Langs "Se döden på dig väntar". Otroligt att hjältinnan Puck Bure, annars så sval och nyter, nu på ett nästan hysteriskt sätt kastar sig i mästerdirigenten Mattias Lemmings armar. Maken Einar är bekymrad, han vet inte vad han ska tro. Vem vet det förresten? Å andra sidan, blir man nerdragen i kärlekens malström, är det kanske svårt att stå emot. Mördaren har ännu inte materialiserat sig. Antydningar finns dock. "Time will tell" som lite finare folk säger. Vi säger likadant.

18 mars

August Strindberg, titanen. Född 1849, jag föddes hundra år senare. Inga andra jämförelser dock. Strindberg var ju till exempel gift tre gånger, det har inte jag varit. Det stora fotografiet finns på Vallentuna Kulturhus. Jag tittade in där igår och gick en runda. Bland annat noterade jag att det ekar konstigt när man går i trappan upp till plan två. Det låter "klonk, klonk" fast djupare som om huset vore en väldig katedral. Det är det ju i och för sig, en kulturens katedral. Snart kommer man att kunna läsa tusentals dagstidningar från hela världen i PDF-format från dataskärmar. Det låter fantastiskt. Vallentunaborna trampar inte längre omkring i gummistövlar på stubbåkrar, istället springer vi iförda de nyaste NIKE-skorna längs den moderna tidens digitala autostrador. Själv har jag börjat läsa Maria Langs "Se döden på dig väntar". På sidan 98 hittas hovsångerskan Tove Monrad mördad inuti Drottningholmsteaterns åskmaskin. Ännu finns inga misstänkta. På min personliga lista har jag dock fört upp Göran Göransson, "tenor med anlag för envishet och svartsjuka". Kan förstås vara ett villospår. Ikväll vet jag bättre, återkom då.

17 mars

17 mars, Norges nationaldag. Förlåt, den infaller först om två månader, i grönskans bästa tid. Det norska folket vet hur man firar sin nationaldag, det vet inte vi. Vi sitter stela på Skansen och viftar försiktigt med varsin liten svensk flagga medan man i Norge kan se hur blåsorkesterledda parader dundrar fram genom minsta samhälle. De har en annan attityd, en annan tradition. Vi är mer försiktiga medan norrmännen (och kvinnorna) är glada, fartfyllda och hurtiga. Inte alla kanske. En del är förstås tillbakadragna och tystlåtna, det vore ju konstigt annars. Men inte så många. Vi är betydligt mer tillbakadragna och tystlåtna. I Sverige är det cirka 85 % som tillhör denna kategori, i Norge kanske bara 15 %. Det betyder att 85 % av det norska folket är glada, fartfyllda och hurtiga, resten är alltså tillbakadragna och tystlåtna. De 15 %-en är som vi medan våra 15 % är som dem. Själv vet jag inte var jag står. Det är alldeles för jobbigt att tänka i termer som "vi" och "dem" när man helst av allt vill vara som en enda stor familj.

16 mars

Varning kvicksand! Mången vandrare har plötsligt funnit sig stå öga mot öga med denna hemska skylt. Från en relativt trygg förflyttning på fast mark, blir tillvaron förvandlad till ett gungfly där varje nytt steg kan innebära att man sugs ner i ett bottenlöst träsk. Ingen hör dina rop på hjälp, inte ens det sista "schlurpet" när den gyttjiga massan sluts ovanför ditt huvud uppmärksammas av någon. Du är för långt borta och du är helt ensam; det är fruktansvärt, det är fasansfullt. Skurken Stapleton i Baskervilles Hund, fick dock sitt rättmätiga straff när han gick ner sig i Grimpenmossen, på flykt undan den rättvisa som gärna ville placera ett rep runt hans nacke. Fru Justitia agerade på egen hand, någon domstol behövdes inte. Så vandrare, när du stöter på skylten med VARNING KVICKSAND, vänd genast om och gå tillbaka i dina egna fotspår. Bäst är förstås att inte gå ut överhuvudtaget, jag undviker det själv i mesta möjliga mån.

15 mars

Kallt som sjutusande djävlar även i morse, minus 19 i Valdemarsvik med omnejd. Vart ska detta bära hän? Man trodde väl att Mars vid den här tiden skulle bjuda på vårkänslor men tydligen inte. Dessutom väntas mer snö, det talas om 3 decimeter som kommer söderifrån. Det sa kvinnan i tobaksaffären när jag var inne och köpte kuvert. Vi "uschade" gemensamt. Min vän fotohandlaren hade finfina AA-batterier av den bästa sorten, nämligen Energizer Ultimate Lithium. Det är bara de som duger. Det var som när morfar pratade om potatis; endast Magnum Bonum gick att äta. Jag köpte ett sexpack för strax över hundralappen. Det innebär att man får 2 gratis, fin affär eller..? Inne på Linneas bokhandel fanns ett intressant album från VM i fotboll 1958 (det som alltså inte gick i Sverige enligt den dokumentär som sändes på TV för några år sedan). Men på prislappen stod 600 kronor, ack nej Linnea. Inte heller slog jag till på Nisse Liedholms autograf för den kostade 250. Men jag kom på vad jag ska önska mig i födelsedagspresent. Kan dock avslöja att det varken är VM-albumet eller Liedholms namnteckning, det blir något annat.

14 mars

Mina favoritfilmer är 1. När mörkret faller med Karl-Arne Holmsten 2. Främlingen från skyn med Alf Kjellin och Marianne Bengtsson 3. Kärlek och störtlopp med Sture Lagerwall och slutligen 4. Biffen & Bananen med "Åkarna" Grönberg och Söderblom. I den sistnämnda filmen får man utöver kvicka repliker och spännande intriger, dessutom en fin geografilektion eftersom handlingen utspelar sig runt ett cykellopp i södra och mellersta Sverige. Ett ytterligare plus är att man får höra skämt av typen: "Aktare vilken brud, hon är ju rena Örjanslåten", vilket är kul. I vilken film är det förresten som Nils Hallberg lyriskt utbrister: "John, du skulle ha sett; vilka spiror, vilka balkonger"? Det är i Mannekäng i rött och den John som åsyftas är förstås Kapten John Hillman, spelad av Karl-Arne Holmsten. Vem annars? En film som naturligtvis borde vara med på listan är Damen i svart med herrarna Holmsten och Hallberg kompletterad av Anna-Lisa Ericsson i rollen som Kajsa Hillman. Jag petar in den som trea. Då är listan komplett och dagen är räddad.

13 mars

Tidningen kom tidigt, strax efter fem. Hade gått upp och satt på tvättmaskinen. Därefter te, smörgåsar och tidning. Drunknar i ordmassorna. Ute i Europa skapade gårdagens snöfall kaos på flygplatser och i trafiken. Tur att vi är bättre rustade i Sverige. Läser om Björn "Nalle" Wahlroos, Nordeas styrelseordförande. Får för mig att han är på ett visst sätt, stämmer säkert. Tydligen höll han till vänster i ungdomen, det var väl tills han själv började klättra på inkomstskalan. Greger har namnsdag, känner ingen Greger. Gregor däremot; Gregor Samsa som vaknade upp en morgon och fann sig förvandlad till en insekt. Han återfinns i Kafkas bok "Förvandlingen" från 1915. Kafka lär ha varit en man med humor. Enligt uppgift skrattade han högt när han läste sina egna böcker. Han var också mycket självkritisk och ansåg att det mesta som han skrivit var värdelöst. Jag tycker detsamma om mina skriverier. Även detta lilla stycke tangerar lågvattenmärket. Det har helt enkelt ingen substans.

12 mars

Inte så kallt idag, bara minus 8. Tidningen känns tunn, den bläddras snabbt igenom. Under sina tre expeditioner på Stilla Havet, medförde James Cook stora mängder syrad vitkål. Anledningen var att motverka den fruktade sjukdomen skörbjugg som beror på c-vitaminbrist. Konsekvenserna kan bli fruktansvärda; kraftigt blödande tandkött med tillhörande tandlossning, läkta sår som plötsligt slås upp igen, magproblem samt nedsatt produktion av kroppens bindväv. Allt detta leder så småningom till döden. Vikten av att äta c-vitaminer kan alltså inte nog poängteras. Så ta en apelsin och var glad. Då slipper du dessutom känna hur gaddarna ramlar ur käften och ner på det nylagda laminatgolvet. James Cook dog för övrigt 1779 vid Kealakekua Bay på Hawaii. Han blev ihjälslagen av urinnevånarna. Så kan det gå men det var ju länge sen. Nu är vi alla goda vänner.

11 mars

Minus 14 klockan 05.30. Katten går ut men kommer snabbt in igen. Matskålen lockar mer än utelivet. Läser att Tyskland ångar på; låg arbetslöshet, exportindustrin går bra och på hemmafronten handlar folk som aldrig förr.Man köper bilar, vitvaror, hemelektronik, kläder, resor, tjänster, till och med burkar med konserverad gröt för allting går att sälja med mördande reklam. Det var Ulf Peder Olrog som skrev visan om hur vi luras av reklamens förföriska tonfall. Honom tänkte jag på igår när jag såg skylten till Stigtomta söder om Nyköping, han var nämligen därifrån. Olrog skrev också om att skjuta gökar med luftvärnskanon, om bullfester och om fyra skäggiga furirer och en orakad vicekorpral samt mycket annat. Däremot skrev han inte om varmkorvgubbar nere vid Fyristorg för det gjorde herr Owe Thörnqvist med den äran. Det gjorde han faktiskt väldigt bra, vi sjunger den fortfarande på musiken på jobbet.

10 mars

Dagen i Valdemarsvik började med kraftigt snöfall, overallklädda fastighetsskötare fick åter plocka fram sina skovlar och göra en rensande insats. Därefter växlade vädret mellan solsken och nya snöfall för sånt är livet, ännu går det inte att ropa "hej" även om bäckarna snart är isfria. Körde gamla vägen mot Kolmården eftersom jag tänkte stanna vid Getåmonumentet men det gick inte eftersom det dök upp så snabbt och så var det bilar bakom. Mycket folk vid Stavsjö Krog. Åtskilliga busslaster ville bli utfodrade, jag föredrog att vända i dörren. På CD-spelaren: Jan Johanssons tyska inspelningar. De dånade över slätten där enstaka skidåkare syntes långt borta. Kom att tänka på Bengt "Månen" Karlsson från Gusum som blev tvåa i Vasaloppet 1968. Som bäst tränad hade han en fantastisk maxpuls, bara 32 slag i minuten. Folk trodde inte att det var sant men det var det. Vem skulle förresten ljuga om en sån sak?

9 mars

Jäkt och stress, hårt slår stadens puls. Tänk den som kunde koppla av som fotografen Harry Friberg. Lugnt går han in på restaurang Cattelin och beställer sniglar. Tyvärr har snigelsäsongen ännu inte börjat, upplyser servitrisen, däremot kan hon rekommendera kalvhjärna, "det tycker ju herr Friberg om", tillägger hon. Harry Friberg gillar kalvhjärna "alldeles förbaskat". Tillsammans med franska assietter som förrätt och en halvflaska Vino Rosso, njuter han sin middag och allt är frid och fröjd ända tills han något senare inne på samma restaurang träffar konstnären Paul Groth. Det är denne som ytterligare några sidor framåt kommer att störta nerför Fåfängans klippor och möta en ond bråd död. Allt detta utspelas förstås i Stieg Trenters "Farlig Fåfänga" från 1944. Kriminalkommissarie Vesper Jonsson är ännu inte introducerad som Fribergs vapendragare men fallet går att lösa ändå, kanske beror det på den inledande kalvhjärnan? Själv vågar jag dock inte prova. Och sniglar vågar jag inte ens tänka på.

8 mars

Here I am, not quite dying... sjunger David Bowie på sin nya skiva. Det är bra för folk har oroat sig för honom ända sedan han fick sin hjärtinfarkt 2004. Nu vet vi, han är bättre än någonsin. Låtarna flyter fram, musik och text går ihop och bildar en enhet och allt drivs på av Bowies röst. Det känns bra att lyssna till den här skivan, det känns som att själv vara på banan igen. Kan det vara möjligt? Where are we now? sjunger Bowie. Vi är här mitt i det nya samtidigt som vi är kvar i det gamla. Det är som att köra gamla Enköpingsvägen på det där stället innan Bålsta där den korsar järnvägen fast järnvägen är ju inte längre kvar, den har flyttat en bra bit åt sidan men just där känner man att det nya finns kvar i det gamla eller kanske tvärtom. Allt är så förvirrande. Tur att Shellmacken i Bålsta är kvar för det är ju där man stannar och rastar på resan till Örsundsbro. Kaffe, bulle och Enköpingsposten, detta är verkligen den bästa av världar.

7 mars

Vaknar med täppt näsa, tur att det finns spray. Vad gjorde man förr? Man plågades. Dristar mig till en jämförelse mellan olika restaurangers versioner av stekt falukorv med stekt potatis och stekt ägg. Fortfarande i topp: grillen i Finsta. På andra plats: Stavsjö Krog. I Finsta kan man dessutom som bonus få se den heliga Birgittas bönegrotta samt järnvägsstationen där vissa delar av "Soldat Bom" med Nils Poppe spelades in. I Stavsjö  finns å andra sidan närheten till Kolmårdenskogarna där Tintomara rörde sig som ett andeväsen mellan tuvor och träd. Senare skulle hennes skapare, C J L Almqvist, bli tvungen att fly till Amerika efter anklagelser om bedrägeri och försök till arsenikförgiftning av lånehajen von Scheven. Dog i Bremen 1866 dit han flyttat året innan och där han levde under namnet Professor Karl Westermann. En märklig historia och ett märkligt levnadsöde, nästan som taget ur en bok. Kanske Törnrosens bok?

6 mars

Vårfåglarna sjunger när man kliver utanför dörren. Någon plusgrad, helt perfekt. Vi närmar oss nu Stilla veckan. Den är bra därför att den är så lugn och stilla. På tal om något helt annat: varje järnvägsstation hade förr i tiden en telefon som var sammankopplad med alla andra stationers telefoner på en gemensam linje där alla samtal kunde avlyssnas av den som händelsevis lyfte på luren. Privata konversationer var därför inte att rekommendera, det som dryftades på tråden måste vara av tjänstekaraktär. För att kunna nå den station man ville, användes kombinationer av långa och korta signaler. Skillingsfors, på Dal Västra Värmlands Järnväg, svarade om man ringde tre långa signaler medan Tisselskogs hållplats nåddes genom en lång och fyra korta signaler. Jag skulle vilja anropa Skillingsfors station med tre långa signaler. Tänk om Doris Bengtsson svarade, då skulle man bli ganska förvånad.

5 mars

Vi har passerat septuagesima och även sexagesima och den ensamme skridskoåkaren på Värtans is, har just passerat Tornön och fortsätter i riktning mot Viggbyholmsviken. Kanske gick han iland på Tornön, gjorde upp en eld och kokade kaffe i en rostig plåtburk. Nu låter sig sådant göras, förr var ön militärt område och förbjuden att beträda. Påsken är tidig i år. Anledningen till dess variationer längs tidsaxeln beror på när den första fullmånen dyker upp efter vårdagjämningen, i år tydligen den 31 mars. Har ett minne av att påsken 1956 var ovanligt snörik. Besökare till stugan vid Tibble fick parkera sina bilar nere vid gården och pulsa genom snön över gärdet, bärande på väskor och kassar. När stugdörren öppnades möttes de av härliga dofter - kaffe och hembakt. Påsken 2013 är ännu ett oskrivet blad men nog ska vi väl kunna åstadkomma kaffe och hembakta bullar, skam vore väl annars.

4 mars

Urladdningen på gårdagens femmil blev fruktansvärd. Jag satt i fåtöljen bredvid en sprakande brasa och kände hur kraftreserven sjönk ner till sin lägsta nivå någonsin. Till slut fanns ingenting kvar. Men då hägrade upploppsrakan. Vilken känsla att få bryta mållinjen som segrare under svenska folkets jubel. Lägg till att jag timmarna innan dessutom kört Vasaloppet på mina gamla Sandströmskidor och även där nått en framskjuten placering. Under loppet kom jag på att jag faktiskt åkt sträckan en gång tidigare men då sommartid och med bil. Det gick bra den gången också, Mångsbodarna passerades till exempel på tre sekunder. Segermåltiden intogs på en pizzeria i Rättvik med utsikt över Siljan - om man sträckte ordentligt på halsen. Nästa år blir det nya lopp; kanske även nya förkylningar, sånt vet man aldrig.

3 mars

Vasaloppet! Formen är inte den bästa med en begynnande förkylning i kroppen. Dessutom har jag bara gamla laggar från Bröderna Sandström att tillgå. De är tre gånger så tunga som moderna skidor och försedda med bindningar som var topnotch 1953. Valla? Jag har hela paletten från Swix - blå, grön, röd, osv. Det finns inte mycket kvar i de gamla burkarna men jag skrapar ur dem med en kniv och lägger på lite av varje. Ernst Alm vann 1922 på 7:32,49, kanske går det att slå den tiden? Alms utrustning torde ju ha varit ännu omodernare än min så chansen finns. Bara man inte kommer efter för mycket i början. Den första backen är en veritabel flaskhals, fastnar man i den är det kört. Möjligen blir det så att jag avstår från årets Vasalopp och inriktar mig på nästa års istället. Grundträningen har inte varit den bästa. Även jag inser att promenaderna till och från 524:ans hållplats inte är tillräckliga för att uppnå den fysiska nivå som är nödvändig. Jag tror att vi säger så; Vasaloppet 2013 körs utan min medverkan. 2014 blir mitt år!

2 mars

Det har gått mentalt i baklås för finske mästaren i backhoppning, Lauri Asikainen. Gör det nu också i lagtävlingen. Ser inte bra ut. Hela laget verkar vara under isen. När finnarna kommer hem blir det räfst och rättarting, huvuden kommer att rulla. Det blir värre än på franska revolutionens dagar. Annat var det på Matti Nykönens tid men han söp ju och rumlade å andra sidan, ställde till med skandaler så att skandalrubrikerna inte räckte till. Just nu leder Norge lagtävlingen före Österrike. Själv provade jag en av McDonalds säsongsburgare idag, den hette någonting med Kentucky... Den var kanske mer stark än delikat men för all del, visst gick den att äta. Det mesta gör ju det förutom köttsoppa och lutfisk

1 mars

1 mars. Våren börjar nagga på vintern, skär ut små bitar som den sedan smälter. I trädgården har snön sjunkit undan ordentligt. Minus 0,8 grader just nu men det blir varmare under dagen. Albin har namnsdag. Och Elvira men det är ju Albin vi känner, från "Albin & Pia". En del tveksamheter uppstod dem emellan. Det kom nämligen ett brev avstämplat i Yxkroken där Albin skrev att han aldrig mer skulle återvända eftersom han blivit kapten på en skuta. Det var förstås något tjuv-och rackarspel med det där brevet, det var författat under falskt namn av rivalen, slaktar-Emil, en skum typ. Så småningom fick de älskande varandra och slaktarn fick hålla sig till korvskinnen även fortsättningsvis. Hans lömska spel lönade sig inte. Det gör det aldrig. Rent spel lönar sig däremot, så har det alltid varit.