31 december

Vad tänkte Ernst Alm när han den 19 mars 1922 korsade mållinjen efter 7 timmar 32 minuter och 49 sekunder i Vasaloppsspåret? "Jävligt skönt", antagligen. På skidor tillverkade av Bröderna Svenssons såg och snickeri, körde han in i historien som den förste Vasaloppsvinnaren. Och den hittills yngste, endast 22 år. Uppståndelsen var kanske inte så stor runt vår unge hjälte. Ännu skulle det dröja många år innan Vasaloppet blev massrörelse. 1922 åkte endast 119 stycken (varav 2 bröt), att jämföra med dagens 15.000 deltagare. Radio fanns inte på plats, däremot några tidningar som såg till att föreviga den förste vinnaren. Utan några andra jämförelser kan jag känna samma sak som Ernst Alm när jag nu skriver slutorden i det sista inlägget på denna blogg - jävligt skönt! Uppförsbackarna har varit många och motvinden stundtals hård. Glidet har heller inte varit det bästa men att valla rätt är ju en svår konst som behärskas av få. Det har dock gällt att trycka på och aldrig ge upp. Framför allt att inte tänka på målet som låg så långt bort. Man har fått ta en dag i sänder, försöka glida fram och spara på krafterna. Det gick till slut. Segerns sötma känns i munnen och det som väntar nu är segrarens belöning - ett stort glas filmjölk och en knäckebrödssmörgås med falukorv. Men vart tog kranskullan vägen? Hon syntes inte till alls. Tydligen var det för tidigt på morgonen för henne. Nåja, man kan inte få allt i denna den bästa av världar. Ärligt talat räcker falukorv och filmjölk bra.

30 december

Näst sista daganteckningen, det känns skönt. Den illustreras med stationshuset i Hallstavik som nu icke längre är. Järnväg finns förvisso men den går åt andra hållet, åt Hargshamn och är inte tänkt för persontransporter. Där färdas istället produkter från pappersbruket som ska exporteras. Bilden togs hösten 2007 då jag var ute på en excursion i landskapet. Omedveten om Kalle Sändares rekommendation hade jag inte med mig en Sonab mobiltelefon. Min var av märket Ericson och hade en 3,2 megapixelkamera. Den är dock inte använd här. Min resa gick från Vallentuna till Uppsala, Gimo, Hargshamn, Hallstavik, Edsbro, Rimbo och därefter hem. Man får se mycket under sådana rundturer - mycket skog och asfalt och i vissa fall tydligen även nerlagda järnvägsstationer. Om jag valt vägen över Knutby hade jag också fått se pastor Fossmos hus, det som han nu inte behöver längre eftersom staten står för hans boende ytterligare ett par år framöver. Det var en skön höstdag i oktober. Träden visade upp en färgprakt av sällan skådat slag. På bilradion hördes "Symphonie Fantastique" av Hector Berlioz, en mäktig upplevelse. Hemma igen gick jag igenom bilderna och en av de som jag gillade var den som syns ovan - eternithuset i Hallstavik. Vet inte om det fortfarande står kvar men det är möjligt, kanske också troligt. Endast ett inlägg återstår nu. Det är som att befinna sig på målrakan i Mora under Vasaloppet. Efter nio mil syns devisen fullt tydligt: I FÄDERS SPÅR FÖR FRAMTIDS SEGRAR. Och så kranskullan förstås.

29 december

Här är det sommar och sol och allsång på skärgårdsbåtens däck. Resans mål är Furusund där lunch snart ska serveras på Värdshuset. Man kan välja mellan inkokt lax och gratinerad fläskfilé, lättöl eller vatten ingår. De som vill ha starkare saker får betala dessa själva. Det är högt tryck på däck, alla sjunger med. Nåja, kanske finns det någon enstaka som inte gör det men vem vill vara tjurskalle en så vacker dag som den här? Fiol och dragspel ackompanjerar sången, Lennart och Ruben pumpar på. Damen som leder tillställningen heter Karin. Många övriga ansikten är kända men tyvärr har namnen fallit bort. De är försvunna i de 35-åriga dimbankarna runt M/S Saxaren, kanske inte för evigt men nästan. Troligen är det så att inte bara namnen är borta, även personerna själva torde vara det. Tiden går fort när man har roligt. Snart är vi framme vid bryggan där avstigning sker - detta gäller samtliga passagerare. På vägen upp mot Värdshuset stannas det för fotografering och beundran av utsikten ut mot fjärden där både mahognybåtar guppar och vita segel trängs. Men vi kan inte stå här så länge. Laxen och fläskfilén är redan på väg ut på borden. Ingen stress dock, alla kommer att få smaka av godsakerna. Beställningen är ju inringd sedan länge och har bara avprickningen på listorna fungerat, bör inga problem uppstå. Efter lunchen är fri tid uppsatt. De flesta väljer att promenera runt i det sommarvackra Furusund. Kanske har man tur och stöter på Astrid Lindgren, hon är en älskvärd och folkkär person. Några väljer att beundra den optiska telegrafen, den enda kvarvarande i hela Sverige. Snart börjar den signalera: BUSS FÖR HEMRESA, AVGÅNG 14.00. Bussarna fylls snabbt av trötta men nöjda resenärer som fått uppleva ännu en solskensdag i konungariket Sverige. Och visst hade vi tur med vädret. Ja, det kan vi hoppa upp och sätta oss på. Idag kunde ingen klaga på vädret.

28 december

Regn och blåst, finns det något annat? Finns det något att överhuvudtaget glädjas åt? Ja, kanske denna gravsten under vilken kyrkoherde Naesen och hans tre hustrur sover en evighetens sömn. Den står på Vallentuna kyrkogård och bortom den pågår arbetet med Roslagsbanans nya järnvägsbro för fullt. Det är som att den gamla tiden möter den nya och den nya triumferar. Har just läst ut en av julklappsböckerna, "Skriver med blod" av Erik Eriksson. Den är del 2 i serien "Sagan om vår nya tid" och utspelar sig åren 1958 till 1962. En stark sak som det mesta av Erik Eriksson. Förunderligt lätt skriven men med ett tungt budskap. Kan rekommenderas som man säger. Endast fyra dagar återstår nu av 2013. Januaris raska steg och hurtiga entusiasm har ersatts av decembers hasande förflyttningar och livströtta iaktagelser. Men så är det ju, ingenting annat är att förvänta sig. Hur skulle det kunna vara annorlunda? Förhoppningsvis kommer tolvslagets fyrverkerikaskader att markera inledningen på något nytt, något piggare, någonting som inte är lika indränkt i spleen. Man kan väl anta att kyrkoherde Naesen inte drabbades av livströtthet - han hade ju tre fruar. Kanske inte samtidigt men ändå. En glad galosch den där Naesen, han visste hur livet skulle levas. Från predikstolen dundrade han på om synd och helvete och gick sedan hem till sin egen lustgård. Frid över kyrkoherden och hans tre herdinnor. Undrar om det var han som Jarl Borsén porträtterade i den där filmen? Nej, det hade väl knappast gått an.

27 december

Julen biter sig fast trots att den är över. Nåja, den infaller ju bara en gång om året, man vill ha valuta för pengarna. Regn igen på morgonen och plusgrader. Vintern vill sig inte. Jag tänkte baka på morgonen men fick tji; sockerburken var tom. Får åka ner lite senare och bunkra. Magen är inte bra. Det måste bero på det myckna ätandet under julen. Inside brustablett har blivit min bästa vän. Ta en sådan och surhetskänslan försvinner snabbt. Att gå tillbaka till normala matvanor är ett måste just nu. Igår blev en början med falukorv och stuvade makaroner, vitkålssallad och vanlig sallad som tillbehör. Äppeljuice och mjölk dracks till det. Jag måste baka därför att saffransbrödet är slut. Fruktkaka finns dock i frysen. Något gott måste man ha till kaffet. Det ska jag egentligen inte dricka alls eftersom jag får sura uppstötningar. Bloggen sjunger på sista versen, bara fem inlägg kvar inklusive detta. Sedan är allting över. Och därefter? Vet inte. Framtiden är ett oskrivet blad. Två datum är klara - till kiropraktorn den 13 januari och till tandläkaren den 16 samma månad. Utdragning. Ska bli skönt, tanden längst in längst ner till vänster krånglar lite. Om inget görs kommer den så småningom att krångla mycket. Man måste planera, blicka framåt. Just nu ser jag inget annat än saffransbullarna som snart ska stå på plåten. De är goda och nyttiga. Tur att det bara är jul en gång om året, annars blev det katastrof med stort K. "Catastrophe" som de säger i Frankrike. Eller gör de det?

26 december

En oerhört lugn juldag då ingenting hände eller gjordes. Jo, något förstås. Började titta på TV-serien Jericho som handlar om en kärnvapenattack mot 23 större städer i USA. Vilka som utfört attackerna och vad som egentligen hänt, vet man till en början inte i den lilla fiktiva staden Jericho i Kansas. Livet försöker fortgå som vanligt men det är svårt. Ännu har jag bara sett de fyra första avsnitten, åtskilliga återstår. Serien lades ner efter endast två säsonger på grund av dåliga tittarsiffror. Den anses nu vara en kultserie. Vi åt upp det sista av julmaten igår, idag måste det bli någonting annat. La upp bilder på Facebook om ett besök i Ytterbyskolan för 22 år sedan - stort intresse, många kommentarer. Vi vill gärna blicka tillbaka och minnas hur det var. Hur det var? Det var bra för det mesta. Det var väl ungefär som nu fast lite annorlunda. Det fanns inget internet till exempel så att skriva den här bloggen hade varit omöjligt. Då hade man fått göra det i en anteckningsbok av den gamla sorten med svarta pärmar, det hade gått det också. En slags friskhet i luften idag. Småfåglarna kvittrar, en antydan om en kommande vår. Men den ligger flera månader bort. Två avslutande frågor: 1 - Varför kommer ingen tidning idag och 2 - Varför måste vägen till Curaco gunga så? Jag har inget svar på någon av dem. Tyvärr.

25 december

Julotta, Vallentuna kyrka. Vi skulle ha gått dit men det blev inte av. Började hosta och snora under natten, då går det inte att sitta i kyrkan och lyssna på julevangeliet. Får bli nästa år istället. Nu är man trött på julmaten. Den skapar en tyngd i magen som inte känns bra. Ut med skinka, sylta och dallrande aladåber, in med fisk, falukorv och potatisbullar. Men skinka är i och för sig bra mat om man skär bort det feta, vilket man ju inte gör. Vallentuna kyrka - ett skepp av ljus. En ljusbåt. Jag var där igår, gick runt och tittade. Samlingen vid krubban var redan över men lite senare skulle det bli julfest i församlingsgården och sedan julbön i kyrkan. Ännu senare midnattsmässa. Jag hade varit ner och tänt ljus i minneslunden. Naturligtvis blåste det friskt och naturligtvis tog gasen lägligt slut i min tändare men jag hade garderat med en ask tändstickor. Fick söka lä och till slut lyste båda ljusen. Jag saknade ett radioprogram i morse. Det brukade sändas på 1950-talet och var en pjäs som handlade om hur herrarna Mohr och Gruber skrev den klassiska julpsalmen "Stilla natt" 1818. En mus hade bitit sönder bälgen till orgeln i Oberndorf bei Salzburg, katastrof hotade för utan orgel ingen julmusik. Då totade prästen Mohr och kantorn Gruber snabbt ihop denna sång och framförde den till gitarrackompanjemang på juldagens högmässa. Julefriden var räddad. Skönt när det råder frid på jorden och, som Hep Stars sjunger, "alla krig är slut...". De lär visst börja igen på fredag men det är ju en helt annan historia.