Stockholm i natten, Stockholm Blues. Ingen särskilt bra bild. Varför gjorde jag inte på ett annat sätt? Åke Wassing sjöng "Stockholm Blues" i en film från SF-journalen på 1950-talet. Den handlade om storstadsungdom och om stadens farliga lockelser. Själv blev han berömd genom sin första bok, "Dödgrävarens pojke", som handlar om hans uppväxt på ett ålderdomshem i Hälsingland. Boken blev en sensation. Tre till följde, sedan tog det slut. Wassing dog 1972, endast 53 år gammal. Jag ringde kiropraktorn igår, han svarade inte. Konstigt. Arbetskamraterna sa att jag skulle få ett helt nytt liv om jag genomgick en behandling hos denne kotknackare. "Ett helt nytt liv" är väl att ta i. Vad är det för fel på det gamla? Wassing skrev om dödgrävarpojken i ett pannrum i Vasastan. Han hade tagit anställning som fastighetsskötare och brukade sitta därnere för att få lugn och ro i skrivarbetet . Han skrev också schlagers. "Se nu tittar lilla solen in igen" och "Farfar och jag" är två av hans mest kända alster. Innan jobbet som fastighetsskötare var han bland annat sjöman och cirkusarbetare. Jag köpte en av hans böcker i en provisorisk kiosk som slagits upp på Åkerbyvägen innan Täby Centrum var färdigbyggt. Länge stod jag och tvekade, till slut slog jag till och "Gropen i skogen" var min. Då hade det hunnit bildas en lång kö bakom mig. Ingen sa något men blickar kan ju också döda.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar