19 maj

En härlig morgon med skogsduvesång över nejden. Grannen nedanför trappan meddelade per utskick i brevlådan, att han fyllde femtio i går och att det kanske kunde gå livat till men jag hörde inget annat än att de hurrade tidigt på kvällen, sedan bara tystnad. De ropade: "Leve födelsedagsbarnet!" och därefter de karaktäristiska fyra hurraropen. Det var en tyst fest, en svensk fest där svängarna inte togs ut alltför mycket. Tänk om det varit en tysk fest med servitriser som sprungit runt med tio ölsejdlar i varje hand, ackompanjerade av ompaompaorkestrar samtidigt som sången skrålat ut över samfälligheten. Då hade det blivit lite jobbigt. Men vi svenskar är ju inte sådana, vi håller oss innanför ramarna. Vi går inte över gränsen så att säga. Den inre gränsen vill säga. Annars är vi ju frodigt internationella av oss där utlandssemestrar blivit vardagsmat. Själv planerar jag en resa till Morokulien, mikrostaten som ligger vid norska gränsen längs riksväg 61. Anledningen är att det på denna plats är både moro och kul, dubbelkul alltså vilket väl är det som man vill ha i tillvaron. Enkelkul är bara för torrisar.