31 maj

Jag måste skriva det här inlägget innan maj går över i juni, annars blir det fel i dagordningen. Sofi Oksanen är på TV. Hon har ett iögonfallande utseende, det vore ju löjligt att förneka det. Allt hon skriver handlar om makt, säger hon. Jag inte läst någon av hennes böcker. Om jag händelsevis träffade henne skulle jag självklart ljuga och säga att jag gjort det. Om hon då frågade med sin mörka röst: "How did you find them?" skulle jag svara: "In a bookstore". Men varför skulle jag stöta på Sofi Oksanen? Det vore faktiskt helt orealistiskt. I filmen är hon i Paris och i Estland. Hon sitter på ett gammalt tåg och berättar att det var på ett sådant som hon under barndomens Estlandsbesök åkte mellan Tallin och Haapsalu. Nu går inte det längre, banan är nerlagd. Snart måste jag kanske läsa hennes böcker. Det är bara 1 timme och 59 minuter kvar av maj, alltså hinner jag fullfölja inlägget så att inte dagordningen splittras. Vem vet vilka följder det skulle få?

30 maj

Maj går mot sitt slut. Vart har de långa, ljusa majnätterna tagit vägen? Vet ej. Under deras tid sover man ju. På bilden visas en utsikt från IKEA i Uppsala. Jag tog kaffe med äppelkaka och vaniljsås. Äppelkakan var precis sådan som jag vill ha den. IKEA vet nämligen vad man vill ha. Restaurangen var ljus och fin med en känsla av högt i tak. Därefter till en närbelägen Röda Korsbutik. Bläddrade i backarna med vinylskivor utan att hitta något. Kom i samspråk med en kille som också bläddrade. Han sa att han enbart spelade vinyl, cd:n hade han ställt undan. Jag tipsade honom om en affär i Uppsala som säljer begagnade LP:s, den ligger nära Domkyrkan. Där hade han aldrig varit men skulle genast gå dit. Jag strök längs bokhyllorna på spaning efter intressanta objekt. För några år sedan i samma affär, köpte jag fyra diktsamlingar av Folke Isaksson för en femma styck. Fyndpris! Jag tror till och med att de var förstaupplagor. Idag köpte jag ett häfte med kåserier av Elsie Johansson, de har tidigare varit införda i UNT. Sedan läste jag att Folke Isaksson just dött. Han föddes 1927 i Kalix och dog i Vaxholm. Ute i köket går diskmaskinen, jag satte just på den. Snart har vi rent porslin och skinande bestick igen, det känns skönt. Det känns lika härligt som en lång, ljus majnatt. Bara man visste vart de tog vägen.

29 maj

Uppland, Uppland fosterland med blånande himmel och fädernas kyrka som står mitt i byn. Jag är starkt traditionalistisk, vill inte ha den minsta förändring. Jag vill ha fädernas kyrka mitt i byn. Den kan också ligga en bit utanför byn, gärna uppe på en kulle med fri sikt över de stora slätterna. Jag vill att mor ror och att far är rar men när far far till Mora är mor definitivt i fara. Man vet ju aldrig vad far har för sig där på Stadshotellet. Kanske är det i afton dans och då kan det vara klippt. Såvida inte far en är person som blir kraftigt nervös när damerna vill bjuda upp och därför helst sitter uppe på läktaren, om nu sådan finnes. Själv skulle jag vilja det, Kalle Sändare ville det också i en känd busringning till värdshuset Pilgrimen i Hagfors. Han presenterade sig som Eskil Andreasson och frågade om han fick parkera cykeln inne på gården. Sen undrade han om orkestern spelade med höga instrument. Den första kvinnan som han pratade med, fick efter en stund avbryta samtalet på grund av ett våldsamt skrattanfall. Kvinna nummer två hade mer tålamod och fick den excentriske telefonpåringaren att boka ett bord - ute i hallen. Men han dök aldrig upp. Eskil Andreasson gled tillbaka in i skuggorna redan innan han gjort entré. Glömmer honom gör vi dock inte. Hur skulle vi ens komma på tanken?

28 maj

En fin morgon med det vanliga fågelkvittret utanför dörren. Dricker te och läser tidningen. Det ska bli blåsigt under dagen plus de vanliga nyheterna. Släpp hyrorna fria, skriver ledarkvinnan. Så kan man ju skriva när man går i kapitalismens ledband. Tänker på en gammal nyhet, när Herb Elliott satte världsrekord på 1500 meter vid Rom OS 1960. Tiden blev 3.35,6, fortfarande en bra tid. Elliott är nu 75 år gammal och bor i Perth, Australien. Han tränades av Percy Cerutti, djävulstränaren, vars motto var: "Öka, det är bara smärta". Men så småningom tröttnade Elliott på smärtan och la av. Istället njöt han av livet. Han började till och med röka, förkastligt tyckte Cerutti. Det kan man kanske hålla med om. Cerutti dog 1975, 80 år gammal. I hans filosofi ingick att träning skulle bedrivas i vackra omgivningar, som i strandlandskap. Inte bara muskulaturen skulle gnuggas utan också själen genom läsning av till exempel poesi. Han var en klart annorlunda tränare med andra ord. Slutligen kan nämnas att vår svenske Dan Waern faktiskt kom fyra på 1500 meter i Rom. Grattis Dan, säger jag så här i efterskott.

27 maj

Pentti Saarikoski var Finlands, om inte störste, så i alla fall mest skandalöse författare. Han levde ett hårt liv med stora dagliga intag av alkohol som så småningom bröt ner kroppen tills den föll isär inifrån. När han dog vid 46 års ålder, såg han ut som minst 70, det är tragiskt. Han har ju skrivit så fina saker. I en dikt hoppar Pertti Pousi tresteg och längd. "Få se om det blir världsrekord", skriver Saarikoski. Det blev det inte men väl 8,04 i längd och 17 meter i tresteg. Bra så. Dikten ingår i sviten "Jag blickar ut över huvudet på Stalin". Där skriver han också: "I mitt liv finns det inte mycket men lite, något..." Möjligen var det så att det inte hade blivit några dikter alls utan alkoholen. Nykter var han skygg och hämmad, med sprit i kroppen växte självkänslan till det oerhördas gräns. Med tuppkammen uppfälld mot skyn dansade Saarikoski fram på gator och torg, i festlokaler, i TV-studior, överhuvudtaget överallt där det fanns åskådare som fascinerades över att få se honom framföra sitt livs stora roll - att vara Pentti Saarikoski, Poet Lauerate of Finland.

26 maj

En solskensdag om än lite blåsig. Skogsduvorna kuttrar. Jag la ut en bild på Ensta Station (nu riven) på Facebook igår kväll och fick genast över 50 kommentarer. Tänk att denna ganska obetydliga station på Roslagsbanan skulle frammana sådana känslostormar. Och det sent en lördagskväll till råga på allt. Tydligen finns det många minnen och känslor förknippade med Ensta Station. Själv minns jag när vi åkte till Norrtälje därifrån, det var mot slutet av 1950-talet. I Rimbo fick vi byta tåg. Den orten var ju på den tiden en riktig knutpunkt för järnvägstrafik. Tåg gick mot Uppsala, Hallstavik, Stockholm och Norrtälje. Där fanns också ett järnvägshotell med tillhörande restaurang. I den sistnämnda gick karaktärerna Jenny Jäger och JB i Per Wästbergs roman "Jordmånen" in, sedan gick de snabbt ut igen. Maten verkade inte hålla måttet. Någon gång på 1970-talet åt jag själv på järnvägsrestaurangen, maten höll faktiskt inte måttet. Nu är det kinakrog i samma lokaler. Hur maten är där vet jag inte. Men en tjockkorv eller en strömmingsmacka på Rimbo marknad är aldrig fel. Det är de kulinariska fullträffarna som vi får inrikta oss på.

25 maj

Jag är nu klar med Lars Noréns "Biskötarna". Den slutar med att fadern till bokens "Jag", blir begravd och kremerad ute i Råcksta. Över till nästa bok: "Traces of the Cold War Period" av Johannes Bach Rasmussen. Den köpte jag på Arholma hösten 2011, de sålde den på vandrarhemmet. Anledningen är förstås den att det på Arholma under kalla kriget fanns ett stort kustbatteri med tillhörande stridsledningscentral. Nu har anläggningen förvandlats till museum. Det var trevligt på den lilla ön, förutom att jag valde fel hus att sova i. De yngre medarbetarna förde helt enkelt ett jävla liv under natten. I det andra huset fick gästerna en skön och helt ostörd nattsömn. Ibland gör man felval, det kan straffa sig. Nästa gång på Arholma väljer jag helt klart "tjejhuset", de får säga vad de vill.

24 maj

Mot det inre landskapet, mot hjärtats mörker. Inget fikabröd på McDonalds i Stora Wäsby. En tidigare kund köpte upp allt som fanns. Kassakillen föreslår en croissant men vem vill ha det? Går över till Shell istället, tar kaffe och bulle med gult på. Sitter ute. Tunga moln men varmt. Hör fågelkvitter och en dånande fläkt. Fotograferar fikat och lägger ut det på Facebook, sedan mot Uppsala. Efter bilservicen kör vi till Örsundsbro. På vägen passeras Ramsta och Uppsala-Näs (skylten). Det är två namn som förekommer i böcker av Kjell Eriksson. Ostpanerad schnitzel med stekt potatis i Örsundsbro, jäkligt gott helt enkelt. Kör runt lite. Hittar ett fundament till f.d. järnvägsbron, ännu ett finns på andra sidan ån. En äldre man med rollator berättar att han åkt tåget många gånger, han och hans fru bodde då i Enköping. Nu bor de här på ett äldreboende. Tillbaka igen. Vilken slätt är vackrast: Enköpingsslätten eller Uppsalaslätten? Båda två. Hem via Almunge där Konsum besöks. Köper grillkorv och potatissallad, tänker att här skulle man kunna bo. Ja, visst vore det möjligt, det skulle nog faktiskt gå väldigt bra.

23 maj

Den bästa bok som jag inte har läst är "Wolf Solent" av John Cowper Powys, av många ansedd som en av de stora engelska romanförfattarna. Varför har jag inte läst den? Därför att jag bara kommit cirka femtio sidor in i verket, sedan har det tagit stopp. Ändå är upptakten mycket lovande: efter en tioårig vistelse i London beger sig Wolf Solent till sin fars hembygd i Dorset där han fått anställning som sekreterare hos en godsägare. Resan går med tåg från Waterloo Station till staden Ramsgard, det är tidig vår och naturen har just vaknat till liv. Vad är det som kommer att hända? Det vet jag ju inte eftersom läsningen avbrutits flera gånger. Helt klart är att jag måste ta mig igenom hela verket, det är i två delar på sammanlagt 700 sidor och har vackra omslagsbilder målade av John Constable. Andra kända verk av Powys (1872 - 1963) är "A Glastonbury Romance", "Porius" samt "Weymouth Sands". När jag går förbi bokhyllan, ropar Den Ensamme Vargen på mig. Han säger: "Nu, nu, nu..!" Jag svarar: "Inte än men snart. Snart..."

22 maj

05.08 på McDonalds i Stora Wäsby. Har varit till Arlanda med resenärer som ska söderut. Kaffe och frukostmacka, gott och nyttigt. "Tack för ditt engagemang", står det på en skylt. Det gäller inte mig, jag är helt oengagerad. Dricker kaffe, tuggar på mackan. Lätt regn. Förvånansvärt många som är uppe så här tidigt. Tycker mig se T från Gambia komma in genom dörren men det är fel, T är ju i London. Sägs så i alla fall. Great Tastes of the World, följ med på hela smakresan. Det vill jag inte, jag gillar bara svensk husmanskost, tråkigt men sant. Två taxichaufförer går ut till sina bilar. De har suttit uppkopplade under kaffepausen. Nu kör de iväg i jakt på nya kunder. På tal om något annat: "Matchen" av Ivar Ahlstedt handlar om just en sådan, en fotbollsmatch i ett litet svenskt samhälle. En annan Ivar (Lo-Johansson), gav sitt omdöme om boken: "Du har ju skrivit en arbetarroman". Det var ett positivt omdöme. Ivar Ahlstedt är annars mest känd som en i författarduon Sivar Ahlrud som skrev böckerna om Tvillingdetektiverna. Den andre hette Sid Roland Rommerud. Lämnar McDonalds 05.27. Tiden går fort när man har roligt. På järnvägen skramlar ett pendeltåg fram. Det ser ut att ha lämnat allting bakom sig. En kort stund senare stannar det i Märsta för att vända. Då får det skjuta allting framför sig istället. Livet är i sanning ett mysterium, någon gång ska vi lösa det.

21 maj

Grå dag men med fågelsång. Någonstans inom oss är vi alltid tillsammans; Erik Lindegren skrev de raderna. Han var från Luleå men såg ut som en indianhövding, bara fjäderbusken fattades. En gång skrev han ett referat från en fotbollsmatch, det liknar inga andra referat. Jag klev upp 05.14, drack te och åt två frallor med ost. Franskbröden köpte jag på Lidl igår, tre för tio. Lidl har fått en imponerande brödavdelning med bake-offprodukter. Även kaffebröd av olika slag finns. Priserna är ytterst moderata. Pratade med LB från Gotland. Han gjorde lumpen i Linköping som trafiksoldat. Jag trodde att det var därifrån han fick sitt trafikkort, alltså körkort med rätt att köra tung lastbil och buss men det var fel. Det fick han istället när han på 1970-talet blev anställd av SL. Hade Erik Lindegren körkort? Vet ej. Gunnar Ekelöf hade det definitivt, han var mycket bilintresserad. Bugatti var hans favoritbil. Jag tog körkort 1968, strax innan lumpen. Min första bil var en blå VW-bubbla, den inköptes 1975 på Volkswagen i Roslags-Näsby. Reg.nr ALM 191. Någonstans inom oss är vi fortfarande alltid tillsammans.

20 maj

Tulpanerna har växt sig stora, såg att även syrenerna är på gång. Dyker inte de upp tidigare för varje år? Säkert är att våren kommer med stormsteg och snabbt övergår i sommar innan vi ens hinner blinka. Gråmulen dag, inte så varmt. Gårdagens kortbyxor får nog ersättas med långa. Sverige vann ishockey-VM, 5 - 1 i finalen, inget snack. Uppe i himlen ler Tumba och Rolle; grabbarna kan ju åka skridskor. Och från molnet bredvid får Hyland fram ett karaktäristiskt "den glider in i mååål..". Idag blir det celebrationer i Kungsträdgården, världsmästarna ska hyllas. Kan inte glömma Hållnäshalvön. Vi skulle ha gått in på ICA Nära i Hållnäs och köpt varsin glass, det hade gjort upplevelsen mer fullödig. Synd att det bara serverades soppa och fiskgryta på värdshuset i Forsmark samma dag (en torsdag). Dagen innan stod det ju kokt frukostkorv med pepparrotssås på matsedeln. Då låg det fortfarande snö kvar ute i markerna, man trodde aldrig att den skulle försvinna. Men det gjorde den så småningom. Läser just nu "Kilroy möter kallt stål" av Curt Sang. I ett avsnitt sitter Tom Kilton och hans medhjälpare Jonny Brink och dricker kaffe på Rotundan vid Norra Bantorget. Det låter mysigt, det skulle jag också ha velat göra. Men nu är det för sent, byggnaden revs 2006. Varför tänkte jag inte efter före?

19 maj

En härlig morgon med skogsduvesång över nejden. Grannen nedanför trappan meddelade per utskick i brevlådan, att han fyllde femtio i går och att det kanske kunde gå livat till men jag hörde inget annat än att de hurrade tidigt på kvällen, sedan bara tystnad. De ropade: "Leve födelsedagsbarnet!" och därefter de karaktäristiska fyra hurraropen. Det var en tyst fest, en svensk fest där svängarna inte togs ut alltför mycket. Tänk om det varit en tysk fest med servitriser som sprungit runt med tio ölsejdlar i varje hand, ackompanjerade av ompaompaorkestrar samtidigt som sången skrålat ut över samfälligheten. Då hade det blivit lite jobbigt. Men vi svenskar är ju inte sådana, vi håller oss innanför ramarna. Vi går inte över gränsen så att säga. Den inre gränsen vill säga. Annars är vi ju frodigt internationella av oss där utlandssemestrar blivit vardagsmat. Själv planerar jag en resa till Morokulien, mikrostaten som ligger vid norska gränsen längs riksväg 61. Anledningen är att det på denna plats är både moro och kul, dubbelkul alltså vilket väl är det som man vill ha i tillvaron. Enkelkul är bara för torrisar.

18 maj

En hjälte har tappat kontrollen. Vem? Vet inte riktigt. Det är en äldre kille i en TV-serie, Hawaii Five-O. Han verkar vara illa ute. Nya avsnitt visas hela tiden, det är bra. Den här äldre killen ser ut som många andra i liknande serier. "Det är lättare att riva ner än att bygga upp", säger Leif Boork och skrattar, det är sant. Jag gillar raksträckan som går parallellt med E4:an mellan Upplands-Väsby och Märsta. Stambanan löper vid sidan om. Från macken vid Stora Wäsby är utsikten magnifik. Däruppe är det härligt att sitta med en kopp kaffe och blicka ut över landskapet. Är turen framme kan man få se det röda Upptåget komma glidande. Vi åkte det en gång; hamnade i Gävle, åt texmex-buffé och fikade sen på Centralkonditoriet. Jag trodde att Brynäslaget skulle sitta där men det var för sent på dagen. Hem över slätter som badade i aprilljus. Strax norr om Uppsala stannade tåget efter signalfel. Där blev det stående medan dagen övergick i kväll.

17 maj

17 maj, en stor dag på andra sidan Riksgränsen. Våra vänner i väst festar för fullt, det sjungs och glammas, orkestrar spelar. Fast på en ort fanns det ingen sådan tillgänglig, man fick importera en svensk istället, stor skandal. Förr åkte man till Norge för att köpa margarin, mjöl och socker, nu inte längre. Det vore nämligen rena vansinnet med tanke på de norska livsmedelspriserna. Istället går köpströmmen åt andra hållet. I gränstrakterna byggs supermarkets och varuhus som varje dag fylls med penningstinna norska kunder, alla har olja på sina händer. Jag har själv åkt en del längs gränsen, det är ett vilt och vackert land. Undrar om Solvognens Livs fortfarande finns kvar? Den låg ett par kilometer in i Norge, vid en sjö vill jag minnas. Albert och Ingeborg från Hån åkte dit ibland för att handla, de var bekanta med Rolv och Margit som ägde affären. Albert hade arbetat för Sågbruksföreningen i Halden, det hade han papper på, ett diplom som satt på väggen hemma i stugan. Naturligtvis var diplomet inramat och bakom glas, en prydnad för varje vägg i gränstrakterna. Den lilla grusvägen vindlade sig fram genom skogen och mellan sjöar. Så småningom stack den in i Norge och kom aldrig tillbaka igen. Det var nämligen roligare på andra sidan gränsen, speciellt den 17 maj.

16 maj

Jag vet inte vad jag ska skriva. Sverige ligger under med 0-1 mot Kanada i kvartsfinalen, det kan jag förstås skriva. En period återstår, fortfarande finns chansen. Den finns alltid hur mörkt det än ser ut. Jag gillar en textrad av Bob Dylan: "I knew him long before he became a Jersey girl..." Det är bra. Och lite överraskande. Låten heter "Tweeter and the Monkey Man" och finns med på Travelling Wilburys första skiva. Ytterligare en gjordes men utan Roy Orbison som avlidit. Han hade en ljus och hög röst, sjöng oftast om hjärta & smärta och om att vara övergiven, ganska vanliga teman inom genren. Plötsligt har Sverige vänt matchen, till slut vinner vi på straffar. Underdogen har slagit överdogen, det är en klang och jubelföreställning utan dess like. Nu får kanadickerna åka hem med klubborna mellan benen, det blir sorg i lönnlövens land. Den svenska igelkotten är nog inte så ofarlig trots allt. Den kan rulla ihop sig som en boll i ofärdstid men den kan också slå tillbaka. Det här ser bra ut, tänker jag och trycker på publiceraknappen. NU gör jag det.

15 maj

Tog bussen till jobbet, en etanolbuss. Opeln var på service, skulle kosta 2400. Naturligtvis ringde de om ett glappande stag till krängningshämmaren, jag som inte ens vet vad en krängningshämmare är. Ytterligare 2000 kronor ville de ha, bara att öppna plånkan. Man kunde ju också ha valt att inte byta, men ... Fin resa med 524:an till Arninge. Från Täby kyrkby till Löttingelund far man igenom ett kulturlandskap. Öppna vidder men också lite skog. Måste uppgradera operativsystemet (Xubuntu) på min lilla dator. Vem vill köra med ett gammal OS när det finns ett nytt? Uppgraderade Ubuntu på stora datorn härom dagen. Märkte i och för sig ingen skillnad, bara några kosmetiska sådana. Regn på förmiddagen, sedan uppehåll efter lunch. Vet inte vad vi gjorde på eftermiddagen men något var det. 524:an tillbaka 15.59, promenerade ner till Vallentuna Motor. En man gick före, han pratade i mobiltelefon: "Tom, I think I have solved the problem now..." Mot honom kom en kvinna och log, jag trodde att det var hans fru men de passerade bara förbi varandra och försvann åt varsitt håll. Bilen var förstås klar. Ett påpekande: bromsvätskan började bli grumlig men den klarade sig till nästa service. Då kommer den att tappas ur och försvinna ner i jorden, precis som vi alla gör så småningom. Det är för jäkligt att det ska vara så men så är det.

14 maj

Arlanda flygplats, en futuristisk mötesplats där resenärer från jordens alla hörn kommer och går, alltid på väg. Var det inte Jan Fridegård som skrev: "Man tar stigen genom skogen och några timmar senare är man i New York". De raderna finns i STF:s årsbok 1962 som handlar om Uppland. Fridegård var dock själv ingen större resenär, han verkade ha trivts bäst hemma i det uppländska landskapet. Vem gör inte det förresten? Hans kollega Ivar Lo trivdes däremot på resande fot, åtminstone gjorde han det i början av sin författarkarriär när hans plan var att skriva en bok om arbetarna i varje land på jorden. Det var en stor plan, gigantisk. Tyvärr var den också ogenomförbar. Men fem böcker blev det till slut, bra så. Sedan lämnade Ivar Lo nomadiserandet och blev provinsiell. Han skrev om statarna istället, den grupp inom arbetslivet som aldrig lämnade jorden. Ser man noga efter finns deras fotspår fortfarande kvar i myllan och deras manande rop till oxarna att röra sig fortare, kan höras på de stora slätterna i jordbrukslandskapen: "Hoj ox, hoj ox...!"

13 maj

Jag tråcklar mig igenom "Biskötarna" av Lars Norén. Ibland vet man inte vad den handlar om eller vilka personerna är. Bokens "Jag" verkar ha asociala drag, han är inblandad i knarkaffärer. Samtidigt skriver han dikter, det är också asocialt, åtminstone misstänkt. En person som sysselsätter sig med sånt borde hamna på svarta listan, i svårare fall på uppfostringsanstalt. På Bona. Bilen med sitt silvriga överdrag stod på en parkering i Solna. Jag hade själv ett liknande till min första bil, en VW 1303 S, där faktiskt S stod för sport fast jag inte trodde det. Jag servade den hos Axén & Nordqvist på macken i Löttingelund, de var billiga och bra. När jag lämnade bilen på morgonen tog jag buss 606 tillbaka hem och på kvällen gjorde jag motsvarande resa åt andra hållet. Macken sålde olika sorters bensin, så småningom bara GULF och slutligen Preem. Nu finns det enbart automater kvar. Jag vet inte om herrarna Axén & Nordqvist fortfarande finns ibland oss. Axén hetter Werner i förnamn och Nordqvist åkte Vasaloppet en herrans massa år. En gång, 1985, blev han faktiskt intervjuad i TV vid en av matkontrollerna. Han tyckte att allting gick bra, det flöt på. Det kanske är en av livets hemligheter, att det ska flyta på för då går det bra. Eller tvärtom, jag vet inte vilket.

12 maj

Utanför Vrinnevisjukhuset i Norrköping: en buss står färdig att avgå mot en avlägsen destination. I filmen "Way out West" är Helan & Halvan på väg till den lilla staden Brushwood Gulch. Sista biten liftar de med diligensen och hamnar då på varsin sida av en finare dam. Helan slår på charmen och säger: "Nu är det bara 4 månader kvar till jul". Efter en stund frågar han om hon tror på jultomten. Vid framkomsten berättar den fina damen för sin man om H & H:s framfusiga beteende. Maken visar sig vara sheriff. Han lovar högtidligt att möblera om i grabbarnas ansikten om de inte snarast sticker från stan. Det gör de dock inte, de ska först överlämna en guldgruva till Mary Roberts. Såna roliga filmer gjorde de 1937, varför inte nu? The Avalon Boys är också med, de sjunger "After the Ball, that' s all" och det är det ju för filmen är bara på 64 minuter. Men när de är slut har Mary Roberts fått sin guldgruva och skurkarna har blivt inburade. Jätteskönt att allt löste sig till slut. Det finns trots allt rättvisa i världen. Har någon tvivlat på det förresten?

11 maj

En verkligt härlig morgon med solsken och endast små markerade moln på himlen. Flygplanen lyfter från Arlanda och styr sina nosar söderut, möjligen efter att först ha passerat över Lunda Livs, det lilla varuhuset på prärien. Där går det fortfarande att köpa Uppsala Nya Tidning, i Väsby med omnejd har de möjligheterna starkt begränsats. Meteorologerna utlovar värme idag men ekonomin är åt helvete. Folk lånar för mycket pengar utan täckning, snart brister bubblan. Det kan bli som i USA för några år sedan där husägare fick lämna sina hem när räntorna höjdes. Det är alltid den lilla människan som drabbas hårt för sådan är kapitalismen. Den som har mycket sätter sig tungt på den som har litet. Upp till kamp, javisst men ingenting händer. Ångrar fortfarande att vi inte gick fram till Lousastugan när vi besökte Dan Anderssons hemtrakter 2009. Vi satt på parkeringen i Skattlösberg och tvekade för 700 meter kändes långt att gå. Ynkligt! Nu fick vi inte se DA:s skrivbord, bokhylla och gitarr. Kanske aldrig? Jo, en dag ska vi tåga fram mot Lousastugan och beundra dess yttre och inre på plats. Då får vi också lära oss att Lousa stavas med ett "s", bara Dan Andersson skrev namnet med två. Synd förresten att hotellet i Grängesberg, det som ligger mitt emot järnvägsstationen, har stängt. Annars hade man kunnat gå dit och äta stekt fläsk med löksås till lunch. Det är tråkigt för det var väldigt gott.

10 maj

Vi köper blommor: Några stora, några små, några röda med socker på... Blommorna planteras i trädgården som sig bör. I vissa fall är det frågan om buskar. Många människor är ute för att handla idag, stora partier jord lastas på släp och i kombibilar. Intressant resmål: Sillamäe, en tidigare stängd militärstad i Estland. Den var så hemlig att den inte ens fanns på kartan. Endast ryssar bodde där. Fortfarande är de flesta skyltar på ryska. Dit kan jag tänka mig åka. Först båt till Tallin, därefter hyrbil vidare längs kusten. Staden ligger nära Narva. Kanske passerar tåget förbi? Då är det ju smidigt att hoppa av på centralstationen och vandra upp och nerför gatorna med kameran framför ögat. Det estniska järnvägsnätet har minskat i längd under de senaste åren, från 120 mil till 90. Förr gick det till exempel att åka till Haapsalu, nu inte längre, det är synd. När A begravdes 2011, var hennes släktingar från just den staden där. Jag satt bredvid dem på minnesstunden efteråt. Ärligt talat förstod jag inte riktigt på vilket sätt de varit släkt. När jag gick sa jag "Goodbye Estonia", det tyckte de var roligt. Sedan skjutsade jag hem min moster och for därefter till Valdemarsvik. 23 mil senare var det skönt att få plocka av sig den mörka kostymen. Jag la in den i sitt fodral och har inte tagit fram den sen dess.

9 maj

"Martin Eden" av Jack London, en riktig bok. Jag borde läsa fler "riktiga" böcker, inga deckare, thrillers eller seriealbum. Just nu är jag på gång med "Biskötarna" av Lars Norén, den utspelas i slutet av 1960-talet. Det har varit varmt några dagar, funderar på att stänga av luftvärmepumpen. Alltid bidrar det något till att minska elräkningen. Blir det för kallt är det ju bara att sätta på den igen. Vi tänkte åka på gökotta i morse men det blev inte av. Istället drack vi kaffe vid köksbordet och lyssnade på en tjatig bofink, den upprepade sig hela tiden. Det verkar som om Nord-Korea har monterat ner kanonerna, de ville bara skramla lite med bössorna för att få respekt. I natt regnade det men just nu skiner solen. Växlande väder har utlovats. Vi saknar hackspetten som i många år försökt perforera grannens äppelträd. Nu är det nerhugget och vår hackande vän har fått söka sig en ny boning. Lövsprickningen har skjutit fart, i vissa fall är den redan över. Många säger: "Det går så fort" och det är sant. Tyvärr går det hela tiden fortare, ur led är tiden. Att allt var bättre förr råder det inga tvivel om. Då gick det att åka tåg till Gimo, som Birger Vikström gjorde när han skulle hugga timmer. Men resan blev misslyckad för skogen var nästan nerhuggen och timmerhuggarlägret på väg att rivas. Händelserna finns beskrivna i novellen "Uppländsk anabasis". Den är mycket bra, läs den!

8 maj

Stockholm i natten, Stockholm Blues. Ingen särskilt bra bild. Varför gjorde jag inte på ett annat sätt? Åke Wassing sjöng "Stockholm Blues" i en film från SF-journalen på 1950-talet. Den handlade om storstadsungdom och om stadens farliga lockelser. Själv blev han berömd genom sin första bok, "Dödgrävarens pojke", som handlar om hans uppväxt på ett ålderdomshem i Hälsingland. Boken blev en sensation. Tre till följde, sedan tog det slut. Wassing dog 1972, endast 53 år gammal. Jag ringde kiropraktorn igår, han svarade inte. Konstigt. Arbetskamraterna sa att jag skulle få ett helt nytt liv om jag genomgick en behandling hos denne kotknackare. "Ett helt nytt liv" är väl att ta i. Vad är det för fel på det gamla? Wassing skrev om dödgrävarpojken i ett pannrum i Vasastan. Han hade tagit anställning som fastighetsskötare och brukade sitta därnere för att få lugn och ro i skrivarbetet . Han skrev också schlagers. "Se nu tittar lilla solen in igen" och "Farfar och jag" är två av hans mest kända alster. Innan jobbet som fastighetsskötare var han bland annat sjöman och cirkusarbetare. Jag köpte en av hans böcker i en provisorisk kiosk som slagits upp på Åkerbyvägen innan Täby Centrum var färdigbyggt. Länge stod jag och tvekade, till slut slog jag till och "Gropen i skogen" var min. Då hade det hunnit bildas en lång kö bakom mig. Ingen sa något men blickar kan ju också döda.

7 maj

På morgnarna har fågelkonserten kommit igång ordentligt. Man stannar upp, lyssnar och går sedan in igen med tidningen under armen.Kan det ha varit en skogsduva som jag hörde? Jag diskuterar saken senare på dagen med en arbetskamrat och hon säger att det nog var så. Skogsduvan har ju ett karaktäristiskt kuttrande. Senare på dagen hör vi en bofink, det är medan vi grillar korv nere vid Garnsviken. Den fågeln har en liten drill mot slutet av lätet. Korven som vi grillar är vanlig tjockkorv, Denniskorv samt Choritzo. Det blåser lite vid vattnet men vinden är varm. En bil från HDL stannar till och föraren hoppar ur, vi ser inte vad han gör. Strax sätter han sig bakom ratten igen och kör iväg. På frågan om alla fåglar kommit re'n, blir svaret att vi inte vet. Tur att det är varmt idag. Den VW-buss som vi färdas i är nämligen nyckfull vid blött väder. Flera gånger har den stannat på avlägsna platser och blivit föremål för krävande räddningsexpeditioner. Vi talar också om storlomen, den har ett spöklikt läte som injagar skräck. Men finns de på våra breddgrader? Tveksamt. Kanske längre norrut, i ödemarken. Storlomen är en typisk skräckfilmsrekvisita. Misslyckas allting annat, släng in en storlom, då är räddningen nära (räddningen av filmen alltså). På vägen upp till bussen tappar jag en SL-remsa som är stämplad till hälften. Turligt nog hittas den av arbetskamraten som frågar om jag saknar något. Jag letar i fickorna och svarar "nej". "Den här då", säger hon och viftar med remsan. "Den är min", utropar jag. Jag får den förstås. Samtidigt kommer jag att tänka på att Malmö Centralstation är en så kallad "säckstation", strängt taget är det helt ovidkommande. Jag var där senast 2007, i juli. Det var en trevlig resa.

6 maj

Glädjebesked: den lättrökta falukorven, den som förr kallades "sommarfalu", finns åter i butikerna, i Konsumbutikerna vill säga. Den är alspånsrökt och lite dyrare än gängse falukorv men väl värd pengarna. Redan 1975 sa Hogge B att sommarfalun var "jävligt god", jag höll med direkt efter att ha smakat en skiva. Han bode på Fregatten då och hade svårt att sova. Faktiskt sa han att han inte sovit på över tio år men där tror jag faktiskt att den gode Hogge pratade i nattmössan. När inte Hogge hörde intygade hans polare Arne att Hogge slumrat till flera gånger under den perioden. Själv hörde jag vid flera tillfällen hans snarkningar inifrån sovrummet medan jag fixade kaffet i köket. När jag påpekade detta, förnekade han med kraft mina audiologiska iaktagelser. Men om sommarfalun var vi överens, "jävligt god" helt enkelt. Undrar vad han skulle ha sagt om den alspånsrökta varianten. Det får vi aldrig veta men säkert skulle han ha gillat den också.

5 maj

Slumpmässiga anteckningar från en resa tur och retur Östergötland: Vattnet i Göta Kanal är tillbaka, det står nu precis så högt som det ska. Y hävdar återigen att hon åkt rälsbuss till Valdemarsvik, jag hävdar motsatsen. Snön på fälten är borta. Inga vita fläckar finns där mer. Det är en fin dag men det blåser. En långtradare från Polen spyr ut svart dieselrök. En från Deventer försöker sig på en omkörning som inte är den snabbaste i världshistorien. Tycker om att se traktorer arbeta ute på åkrarna. Är det harvning som pågår? Antagligen gör man så för att luckra upp jorden. På vägen hem syns två rådjur stå en bit bort, de står blickstilla bredvid varandra. I Norrköping kommer spårvagnen, det har den gjort sedan 1904. Vad blev egentligen av den planerade linjen till Söderköping? Den ligger i en låda någonstans och skräpar. Stannar till vid minnesstenen i Getå. En oerhörd katastrof inträffade här 1918 när banvallen gav vika och tåget från Malmö störtade ner mot Bråviken. Kaffe och hallontosca på Stavsjö Krog. Jag ber oblygt om den största biten. Vidare mot Nyköping längs gamla Riksettan. Ett motell finns norr om Jönåker, ser nerlagt ut. Åt pytt där en gång, vill minnas att den smakade. Allt var bättre förr, även pytt i pannan. Funderar på vad Vikbolandet heter, måste stanna och googla. Det heter Vikbolandet! Snart är resan slut. Dess längd uppskattas till 47 mil, tidsåtgången har varit 11,5 timmar. Hade velat köra in vid Skogsby, 10 kilometer. Blev inte så den här gången, kanske nästa?

4 maj

Ensam med Lars Norén på ett hotellrum utanför Gävle. Vi trivs bra tillsammans. Jag gillar hans sätt att formulera åsikter om olika företeelser och människor och hur han sedan ändrar sig. Vissa saker påstår han sig ha glömt att han skrivit. Det gör jag också, likaledes ändrar jag hela tiden uppfattning om det mesta. Det finns ingen röd tråd i det som jag ger uttryck för. Jämför med politikernas: "Det har jag aldrig sagt". Jag har heller inte sagt någonting och fast jag inte har gjort det vill jag ändå ändra uppfattning, jag vill inte bli låst i en fålla. Lars och jag har blivit bra bekanta under åren. Naturligtvis har vi slängt titlarna. Jag kallar honom "Lasse" och han säger "Thomas" till mig. Det är härligt att ha en riktig vän, särskilt när man befinner sig på ett hotellrum i närheten av Gävle. Annars också förstås.

3 maj

Jag är en del av Uppland, det känns lite speciellt, som att vara en utvald. Folk i allmänhet förstår inte hur speciellt det är att vara en del av Uppland. De tror att det inte spelar någon roll, naturligtvis har de fel. Vi andas ju in den uppländska luften som är både syremättad och vederkvickande, under våra fötter finns den uppländska jorden och när vi höjer blicken har vi Upplands evigt blå himmel ovanför våra huvuden. Har vi tur ser vi en havsörn högt däruppe som kryssar mellan molnen, den är helt majestätisk. Och tittar vi ner på marken är det möjligt att den vackra kungsängsliljan plötsligt dyker upp och förgyller vår tillvaro. Vi som är delar av Uppland borde vara lyckliga, vi borde jubla. Jag gör det varje dag, gör ni?

2 maj

2 maj, full rulle i tillvaron. Vi kämpar på fast motståndet är hårt. Kommer plötsligt att tänka på Ekolsunds station där paret Hillman steg av tåget i "Damen i svart". Den är nu nerlagd eftersom järnvägen plöjt sig en ny fåra i landskapet. Men stationshuset står kvar. Maj har fått en småkylig inledning, bara tre grader varmt nu på morgonen. Trots den låga temperaturen blev Valborg stökig på många platser i landet, bråken avlöste varandra. Konstigt att det blev så eller som de sjunger i sången "...varför skola människor strida?" Det kan man ju fråga sig. Har börjat läsa "SOS Meteorer" av Edgar P Jacobs i serien Blake och Mortimers äventyr. Fruktansvärda oväder härjar i hela Europa, det verkar som om någon kan styra blåst och nederbörd. Varför vill man det? I vilket syfte? Så småningom löser kapten Blake och professor Mortimer gåtan, dock inte utan egna umbäranden. Dessa är dock betydligt värre i "Den djävulska fällan" där Mortimer skickas fram och tillbaka genom årtusendena i en tidsmaskin, syftet är förstås att ta död på honom. Vid en jämförelse ter sig vår tillvaro här hemma som både lugn och beskedlig, kanske till och med "facebookskööön" om nu inte det är att ta i för mycket.

1 maj

Första maj, första maj i en blågul kavaj. Ja, en sån där som Thore Skogman hade, fast han hade hela kostymen förstås, han var blågul ända in på kroppen. Ända in i själen bar han de svenska färgerna. De kan behövas på fredag när ishockey-VM inleds. Det känns ju alltid lite konstigt att en sådan turnering spelas i värsta vårknoppningen. I och för sig är Stanley Cup ännu värre, den avslutas inte förrän en bra bit in i juni då sommaren står i sitt vackraste flor. Kanadensarna lär komma med ett vasst lag till VM. Det får inte bli flopp igen för dem, nationen kräver guld och inget annat. På 50-och 60-talen brukade Kanada skicka rena klubblag till VM, de var så överlägsna att de kunde kosta på sig det. Obs: det var alltså inte frågan om NHL-lag utan amatörklubbar som Whitby Dunlops och Trail Smoke Eaters. Men sen kom ryssarna. Vissa namn minns man än: Alexandrov, Majorov, Petrov, m.fl. Vilka killar! Och Lennart Hyland kommenterade matcherna så snabbt att Rolle Stoltz klagade: "Lennart, du pratar så fort att vi inte hinner med att spela". Skröna eller sanning, vet inte. Tumba var stor på den tiden. Han byggde en villa i Viggbyholm som blev lite av en turistattraktion. Många åkte dit för att titta. En del gick till och med in på tomten och glodde in genom fönstren. Lasse B:s morfar gjorde så fast barnbarnen sa åt honom att gå därifrån. Han förstod ingenting av deras upprördhet, han tyckte bara att det var en kul grej. Grundtips inför VM: Sverige vinner, Ryssland tvåa och Kanada trea. Om några veckor kommer man att säga: inte en siffra rätt. Vi kan alltid trösta oss med "Hockeypolkan" insjungen av Sven Tumba, det är en rätt klämmig låt.