"Ristat i sten" av Stieg Trenter, en bok som jag var på väg att köpa när jag kom på att den redan stod i hyllan. Stockholmsskildringen är grandios med sina beskrivningar av hus, gator, dofter, färger och ljud. Det här är staden som man skulle ha velat gå omkring i. Men i början av 1950-talet tultade jag bara runt i tallbacken hemma vid Tibble Gård. Jag visste inte ens om Stockholms existens. Jag visste heller ingenting om Guds existens men jag minns de häftiga åskvädren som ibland dundrade fram över sommarhimlen. Den var då förstås alldeles svart, genomkorsad av blixtar. Vi räknade sekunderna mellan blixt och åskknall, ibland var det inget avstånd alls mellan dessa två. "Nu är den rakt över oss", sa morfar, vi stängde av radion och drog ur alla elkontakter. Så småningom avtog dramatiken, regnet slutade och en strimma solsken letade sig fram över landskapet. Då stoppade vi tillbaka kontakterna och satte på radion igen. Livet återvände, det var som att födas på nytt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar