28 februari

Katarinahissen som upp till himmelen bär. Inte just nu, den är avstängd. För hur länge vet man inte. Slussen ska byggas om och innan det arbetet är klart, är det ingen mening att reparera hissen. Vi stod på Ryssgården igår. Försäljningen av stekt strömming pågick för fullt. Folk gick omkring och mumsade och när de inte gjorde det, beundrade de påskrisen som stod nybundna med sina färgglada fjädrar vid blomsterståndet. Vi gick sedan in på Stadsmuséet och tittade på Loheskatten. Den gömdes av snåljåpen Conrad von Lohe i början av 1740-talet i familjens hus på Lilla Nygatan. Byggnadsarbetarna Westerberg och Karlsson återfann den 300 kg tunga skatten 1937 under en renovering av nämnda hus. Kanske fick de sig en hacka för det. Om inte så har de i alla fall blivit omnämnda i Wikipedia och det är det ju inte alla som blir.

27 februari

Vid Åkers kanal. Man begrundar sin tillvaro, man står som vid randen av en klyfta, ungefär som Sherlock Holmes gjorde när han mötte doktor Moriarty vid Reichenbachfallet i "Det sista problemet", novellen som Sir Arthur Conan Doyle skrev för att ta död på mästerdetektiven. Det gick nu inte så bra. Holmes var på publikens enträgna begäran tvungen att återupplivas, vilket skedde i "Det tomma huset". Därefter löste han många nya kriminalfall tillsammans med sin trogne Doktor Watson, militärläkaren som skadats allvarligt i Afganistan (ja, redan på den tiden) och som häpen får stora delar av sin bakgrund avslöjad vid första mötet med Sherlock Holmes. Watson hette för övrigt John H i förnamn. Det tänker man inte på. Kanske borde man göra det oftare.

26 februari

I Nord-Korea finns 18 godkända frisyrer för kvinnor och 10 för män. Måtte inte det räcka? Själv väljer jag mellan 2, kort eller sommarkort. Det är den fråga som min utmärkte frisör brukar ställa beroende på årstid. På vintern blir svaret förstås "kort" och under den varma årstiden "sommarkort". För övrigt klipper jag mig endast 2 gånger per år. I höstas när jag som vanligt skulle besöka Salong Mirakel, fick jag till min bestörtning se att frisören flyttat ut från sin källarlokal i Grindtorp. I hans ställe hade några damer med Thaimassage som specialitet flyttat in. Som tur var fanns en hänvisning till den nya adressen som låg i Täby Centrum. Snabbt skyndade jag mig dit och kunde med återställt lugn väsa fram ett "kort" från stolens innandöme. Det är skönt när allt är som vanligt även om det bara inträffar 2 gånger per år.

25 februari

Kallt igen, minus 9 klockan 05.30. Katten vill ut, han har sin musfamilj som han måste vakta. De har sitt bo under altanen, katten ligger som en sphinx ovanpå dem. I morgontidningen står att allt kommer att bli sämre. Det står inte direkt, det är mer outtalat. Man får läsa mellan raderna. Funderar på att ta bilen idag, måste handla. På sjukhuset i lördags smet en äldre man med rollator. Han kom inte så långt, bara utanför avdelningens dörrar. En sköterska ropade i korridoren: "Lena, håller du inte koll på gubbarna?" Hon svarade: "Va, har han stuckit?" Den första sköterskan hämtade tillbaka mannen som fogligt följde med. Han sa att han var nykter vilket sköterskan tyckte var bra. Själv satt jag i uppehållsrummet och tittade på backhoppning. Jag hann aldrig se vem som vann.

24 februari

Funderar på att starta ett företag som ska heta Sociala Försämringar AB. Affärsidén går ut på att skapa så stora försämringar som möjligt inom de områden som ingår i den sociala sfären. Redan nu har vi kommit ganska långt men ytterligare en bit går nog att trycka ner de ynkryggar som har gett upp försöken att skapa sig en dräglig tillvaro. De har viftat med vit flagg alltför länge för att det ska vara trovärdigt. Tänk om alla kunde förstå att samhället inte är något kindergarten. Jag tror mycket på denna idé och i rådande klimat bör den inte vara så svår att realisera. Undrar om man kan få bidrag förresten? En halv miljon kanske, sen är det bara att köra.

23 februari

Ner genom Sörmland och Östergötland. E4:an är en olycksdrabbad väg men det märker vi ingenting av. Vi är försjunkna i tystnad, vi tänker på annat. Snön ligger kvar på fälten, någon åker skidor långt borta. Går in på Ingelsta Köpcenter och handlar apoteksvaror. Visste inte att ICA har öppnat apotek. Tar sedan en sväng till Media Markt och köper ett par lättviktslurar för 79 kronor. Lättviktiga lurar brukar vara billiga. Har läst klart Stieg Trenters "Ristat i sten" men förstår inte vem som är mördaren och varför hon gjorde det. Att allt kretsar kring illegal guldhantering står dock klart. Fina miljöskildringar från Stockholm, Norrköping och Bohuslän. Märkte från förra årets resa att bohuslänningarna gillar hus av eternit. De står pall för all yttre påverkan (nästan), tänk om man själv gjorde det.

22 februari

Planerar att göra en resa till Skillingsfors i västra Värmland. Jag vill gärna se om det finns några rester kvar av Skillingmarksbanan men det finns det nog inte. Banvallen lär gå att åka bil på. Hotell finns inget i Skillingsfors, däremot en Konsumbutik. I den kan man säkert proviantera, varför inte falukorv och franskbröd som ju är aptitlig kombination. När man ändå är där åker man förstås runt lite i trakten, kanske in i Norge. Det måste gå att ta sig över gränsen på småvägar, sådana som inte syns på kartan. Möjligen är de bara som hjulspår. Denna resa kommer dock inte att bli av förrän till sommaren. Idag är det kallare igen, minus 7 grader. Men det är bara att tänka positivt. Går inte livet ut på det?

21 februari

Scott kom tvåa till Sydpolen, Amundsen vann. Norrmännen vinner alltid, de har någonting i sig som vi inte har. Vad är det som vi saknar? Det är vinnarkänslan. Vi är glada om vi blir fyra. Eller nia. Eller tolva. Det bådar inte gott inför skid-VM. Vi är nästan slagna på förhand, vi vinkar med vita flaggan redan innan tävlingen börjar. Det gjorde inte Sixten Jernberg, han svor och skrek när han förlorade. Nu är han borta och med honom vinnarkänslan. Stenmark hade den förstås också. Och Björn Borg. Kanske Zlatan. När Zlatan slutar har vi ingen i hela Sverige med vinnarkänsla längre. Och allt är socialdemokraternas fel. Det är för jävligt.

20 februari

Största bekymret just nu: min tyska penna har försvunnit. Inköpt i Lübeck 2011 och mitt enda minne från denna stad. Pennan är av kulspetstyp, greppvänlig och med en stabil mekanisk konstruktion. Jag har frågat mina arbetskamrater men de har inte sett den. De hävdar att de aldrig noterat den överhuvudtaget och blir närmast indignerade över mina antydningar om att den kan ha slunkit ner i deras jackfickor. Det är ju annars lätt hänt att man ser en penna och stoppar den på sig, det är absolut inget kriminellt över en sådan handling. Miljontals människor gör så varje dag. Jag vet inte hur jag ska agera vidare i denna fråga. Hur skulle spanska inkvisitionen ha gjort? Tumskruvar PÅ, antagligen. För övrigt är det nu flera år sedan som min danska penna försvann. Den inhandlades i den nordjylländska staden Hirsthals och var ett av mina tre minnen därifrån. Den övriga två var en film med Helan & Halvan samt ett tunt häfte med namnet "10. Batteri - et tysk kystbatteris udvikling 1941-45". 

19 februari

Någonting har hänt, jag känner en allt större olust inför sakernas ordning. Ska det verkligen vara så här? Stod det så i manuskriptet? Dessutom verkar semmelsäsongen gå mot sitt slut. Ännu finns de men snart lyser det tomt i kyldiskarna. Åt en saffranssemla strax efter jul, den var mycket god. I Ural, i en sjö, har man hittat rester efter fredagens meteoritnedslag. Fynden ska nu analyseras. I Sibirien slog en större vad-det-nu-än-var, ner 1908. Ljusfenomen på himlen kunde ses så långt bort som i London. Var det ett atomdrivet rymdskepp som kraschade mot jordytan? Ja naturligtvis, vad skulle det annars ha varit? Troligen är vi övervakade hela tiden av de små däruppe. När de slutligen landar kommer de ändå att bli förvånade: "Va, är semmelsäsongen slut?" Det hade de missat trots alla sina välkalibrerade mätinstrument.

18 februari

Vem var Curt Sang? Han kan ha varit vem som helst, en som rörde sig obehindrat mitt ibland oss utan att väcka uppmärksamhet. Helt otroligt om någon skulle ha ropat "Där går Curt Sang" när han passerade förbi. Om detta nu inträffat skulle självklart CS ha förnekat att han var den som han utpekats som och istället hävdat med kraft att han inte visste vem som roparen menade. Därefter skulle han snabbt ha smugit in i skuggorna bara för att några sekunder senare ha varit som uppslukad av anonymitetens mörker. Curt Sang - ett av mänsklighetens stora mysterier. Statyerna på Påskön är glasklara i jämförelse med Curt Sang. Ingenting kan jämföras med honom. Dessutom skrev han böckerna om Kilroy där ett sommarstockholm på 1950-talet framträder i all sin tydlighet. Ingenting kan jämföras med det.

17 februari

Gick upp på biblioteket för att leta efter böcker av Curt Sang. Tji fick jag. Har dock två hemma i hyllan: "Kilroy möter kallt stål" och "Kilroy slår knockout". Jag skulle vilja veta vem som är personen bakom pseudonymen, för en sådan måste det vara. Ingen människa kan heta Curt Sang. Kan och kan, men det är osannolikt. När jag googlade namnet kom en tredje bok upp: "Kilroy och den svarta fantomen". Antikariatet Källaren i Eslöv sålde ett ex. och det skickade jag genast efter. Snart står alltså tre böcker av Curt Sang i hyllan. Vem han var får jag nog tyvärr aldrig veta.Vem är jag själv? Det vet jag inte heller.

16 februari

Halva februari har gått, mer än halva faktiskt. Temperaturen håller sig runt nollan och snön smälter så sakteliga. Ibland dråsar stora sjok ner från taket vilket får en att rycka till men det är ju ändå ingenting mot ljudet av ett meteoritregn. Staden Tjeljabinsk i Ural drabbades av ett sådant igår. Många människor skadades av splitter och hus förstördes av den åtföljande tryckvågen. Rapporter talade om "en krigszon". Ögonvittnen nämnde också att himlen lysts upp som om det var ljusan dag, tanken att atomanläggningen i Majak exploderat låg nära. Men det hade den inte, det var istället världsrymden som anföll. Själv stod jag vid 524:ans hållplats och väntade på bussen då en arbetskamrat plockade upp mig i sin bil. Under hemresan pratade vi om ditt och datt och plötsligt stod jag utanför huset i Vallentuna. Klockan var inte mer än 16.08. Det var bara att konstatera att den hemfärden gått väldigt fort.

15 februari

Skymningen är blå, kärleken likaså, Malmö FF är "blaue" medan Göteborgs Änglar är blåvita. Mest blått är dock Medelhavet. Det var dit, till cote d'Azur, som Vesper Johnsson, kriminalintendent i Stieg Trenters böcker, tänkt sig resa på semester. Väskorna var packade och flygbiljetterna från Bromma, var nerstuckna i sitt fodral. Då gick allt om intet på grund av en "Lysande landning". Det blev ingen hummer Americaine för intendenten, inte denna gång i alla fall. Men han löste ändå mordmysteriet vid Lindarängen och rättvisan kunde dra en suck av lättnad. Vid Lindarängen står fortfarande hangaren kvar som enda bevis på att en omfattande flygverksamhet ägt rum just där. Lite senare förvandlades den till Sveriges första inomhusbana med konstfrusen is. Där försegick många spännande ishockeymatcher mellan lag med alla kulörer på tröjorna, kanske även blått.

14 februari

Jag minns några rader från religionsläroboken: "På Grundtvigs tid tvistade de lärde ... " Det var mycket roligt eftersom twistflugan just då nått sin högsta topp. "Let's twist again" sjöng Chubby Checker och rörde karaktäristiskt på höfterna. Vi skrattade som galningar och pekade på raderna i boken, HAHAHA! Det var väl inte så mycket mer som var roligt just då, det mesta var till och med ganska tråkigt. Beatles kom och dödade twisten, kanske lika bra det. Fast de spelade faktiskt in "Twist and shout" efter amerikansk förlaga. John Lennon skrek så att stämbanden åkte jojo upp till himlen. Och däruppe på vita moln, eller åtminstone gråvita, satt de lärde och tvistade fortfarande. Om vad? Det vet vi inte, det är en lika stor hemlighet som SL:s beredskap inför vintersäsongen. Vi kommer aldrig att få veta den.

13 februari

Ove, det är en grabb från 1950-talet, en tid då grabbar kunde heta just så. En kille klädd i jeans, skinnpaj, på fötterna gummistövlar med nervikta skaft och på huvudet en stickad mössa som är placerad med fräckt stuk. Med det menas att mössan på ena sidan har glidit ner en bit i pannan.  Möjligen kan det på gummistövlarna sitta klistermärken från dåtidens bensinbolag; Gulf, BP, ESSO. Jag var själv in på macken i Roslags-Näsby och bad om sådana. Det var tufft att ha dem på stövlarna även om man inte hette Ove. Idag drömmer ingen om den typen av klädkod. Jag tror inte ens att det längre finns bensinklistermärken. Och Ove själv har hamnat på baksidan av en vägskylt i Arninge. Tiderna har sannerligen förändrats.

12 februari

"Ristat i sten" av Stieg Trenter, en bok som jag var på väg att köpa när jag kom på att den redan stod i hyllan. Stockholmsskildringen är grandios med sina beskrivningar av hus, gator, dofter, färger och ljud. Det här är staden som man skulle ha velat gå omkring i. Men i början av 1950-talet tultade jag bara runt i tallbacken hemma vid Tibble Gård. Jag visste inte ens om Stockholms existens. Jag visste heller ingenting om Guds existens men jag minns de häftiga åskvädren som ibland dundrade fram över sommarhimlen. Den var då förstås alldeles svart, genomkorsad av blixtar. Vi räknade sekunderna mellan blixt och åskknall, ibland var det inget avstånd alls mellan dessa två. "Nu är den rakt över oss", sa morfar, vi stängde av radion och drog ur alla elkontakter. Så småningom avtog dramatiken, regnet slutade och en strimma solsken letade sig fram över landskapet. Då stoppade vi tillbaka kontakterna och satte på radion igen. Livet återvände, det var som att födas på nytt.

11 februari

En vy med kran, Solna Centrum är i förvandling. Man gör plats för Tvärbanans spår. Snart går det att åka från Solna Station till Hammarby Sjöstad. Solna, ja. Nacka Skoglund spelade några matcher för AIK innan han blev proffs i Italien. När han kom hem igen (och skruvade den där hörnan i mål i första matchen) var det förstås Hammarby som gällde. Hammarby Bajen. Mördaren i Maria Langs bok var Egon Palm. Kusligt att mörda sin egen styvdotter men hon visste för mycket om Palms skumma affärer. Dessutom älskade hon en annan än den hon skulle gifta sig med och tragedin var ett faktum. Efter denna uppseendeväckande affär blir Skoga aldrig vad det tidigare varit. Frågan är om det någonsin varit det.

10 februari

Ett fönster är ett fönster, det blickar ut mot världen. I huset mitt emot låg Telia en gång. Utanför bild, till vänster, ligger Råsunda fotbollsstadion. Snart finns inte den heller. Den ska jämnas med marken för att ge plats för annan bebyggelse. I höstas fick folk gå dit och plocka med sig souvenirer. En del grävde upp bitar av gräsmattan, andra skruvade bort stolar. Jag har själv en sådan stol som jag fick i julklapp av min mosters granne. Den ska vi sätta upp på förrådsväggen, under reliefen av Kronblom. Trevligt blir det att sitta där på sommarkvällarna och fundera över livets gåtor. De är ju många men så småningom blir nog alla lösta trots allt.

9 februari

Himlen släpper sin manna över oss, det verkar finnas hur mycket som helst däruppe. Fortsätter att läsa "Kung Liljekonvalje av dungen". En del sanningar, kanske obehagliga för vissa, börjar nu krypa fram. Till exempel var det så att Anneli Hammar inte alls försvann inne i blomsteraffären som man trodde först. Istället hoppade hon i skydd av en häftig regnskur, in i Lars Ove Larssons bil och bad honom köra iväg. De stannade utanför skogvaktare Ågren där Larsson klev ur för att hämta nyhuggna björkar enligt överenskommelse. När han återvände till bilen var Anneli Hammar putz weg för att återfinnas död ett drygt dygn senare. Det har också uppdagats att Sebastian Petrén, den gamle lurifaxen och blomsterhandlerskan Fanny Falkman, är ett älskande par. Det kunde ingen tro. Var ska detta sluta? Ingen vet. Frågan är om de vill veta. Sanningen kan vara brännhet när den uppenbaras på sidan 208 (i min upplaga).

8 februari

Jag tycker om när bussen kommer uppglidande vid hållplatsen och en automatiserad kvinnoröst säger: "Buss 610 mot ... Danderyds sjukhus". Det jag gillar är det där korta mellanrummet i meningen, som om destinationen ännu inte är helt fastställd, alla möjligheter finns kvar. Till slut bryter dock verkligheten igenom som ett knytnävsslag och ordningen återställs. Buss 610 går mot Danderyds sjukhus och ingen annanstans. Punkt, slut! Hur skulle det fungera om ändhållplatsen plötsligt ändrades? Det blev kaos, total anarki. För övrigt kan nämnas att mördaren i "Kung Liljekonvalje av dungen", fortfarande är på fri fot. Misstankar finns dock, spåren leder åt ett visst håll även om alla dörrar naturligtvis fortfarande är öppna.

7 februari

Snön vräker ner, vintern är tillbaka. "Vad var det vi sa", säger förståsigpåarna, "vi har varit med förr". Det är sant.I denna värld kan ingenting tas för givet. Kanske i nästa men inte här. Jag tänkte härom dagen på Lasse Hillring. Han drev i många år en sportaffär i Roslags-Näsby. Först låg den i en källare på Östra Banvägen, därefter i ett av Höstfibblans höghus. Det var till Lasse Hillring man gick för att slipa skridskorna eller köpa en ishockeyklubba. Han sålde också alla möjliga tillbehör som puckar, isoleringsband och annat smått och gott. Ett år fick jag ett hockeyspel i julklapp, det hette Stiga Tumba Hockey och var naturligtvis inköpt hos Hillring. Egentligen var han sportjournalist och en mycket duktig sådan. Jag tror att orientering var hans specialitet. På äldre dagar ledde han bussresor till olika kyrkor i Mälardalen där han guidade och berättade om byggnadernas historia med speciell inriktning på Albertus Pictor, kyrkomålaren. Synd att man aldrig var med på en sådan resa. Nu får man göra den på egen hand.

6 februari

Gör ett försök att fotografera från 524:ans fönster, resultatet blir blått. Inte så många åker med till Arninge. Alla kan få varsitt säte för vem vill sitta bredvid någon annan (även om vi inom oss alltid är tillsammans)? Det går fort och smidigt att åka buss, jag trivs med det. Den mördade Anneli Hammar har nu återfunnits. Det var Christer Wijk själv som hittade henne under en tidig roddtur morgonen efter det planerade bröllopet. Hon låg helt nära hemmet och i handen höll hon några liljekonvaljestänglar, alldeles nyplockade som det verkade. När frågor börjar ställas till de misstänkta, uppträder dessa nervöst, de får svettpärlor i pannan och trasslar in sig i motsägelser. Alla har under mordnatten legat hemma i sina sängar och sovit som barn. Hur trovärdigt låter det? Tumskruvarna måste nog dras åt en smula för att vi ska komma lösningen närmare. Och Christer Wijk som trodde att han skulle få semester hemma i Skoga, bli ompysslad av mamma och så vidare. Hur fel trodde inte han!

5 februari

Februari - den värsta månaden? Mormor sa alltid så: "Fibben är värst". För att tydliggöra ännu mer använde hon ordet "vinterfibben". Då visste man vad det var frågan om; iskalla dagar, ofta kombinerade med blåst och snöglop som man fick i ansiktet under promenaderna till och från skolan. Sträckan, från Tibble gård till Roslags-Näsby, var kanske inte så lång med dagens mått mätt men i 8-9 års åldern, kändes den outhärdligt utdragen. Lite fanns förstås att titta på; tågen som kom och gick, en brödbil från Stockholmsbagarn som kört i diket, byggnationen av Näsbydal. Ibland var det skare. Det kändes nästan overkligt att kunna gå på snön. Vi talade om det häromdagen. Det är aldrig skare nu för tiden, sa vi. Men lite senare på dagen kände jag på snön och då var det faktiskt skare. Fantastiskt när man tänker efter.

4 februari

Hem från Östergötland; möts av snö redan i Söderköping. Sedan blir det värre på andra sidan Norrköping och upp mot Kolmården. Stannar till vid Stafsjö och tänker på Nunnebanan. Är det realistiskt att bosätta sig i Virå nu när järnvägen är borta? Nu? Den har ju varit borta i 74 år! Under de tre dagarna i Valdemarsvik, sysslade jag bland annat med läsning. Boken av Maria Lang, "Kung Liljekonvalje av dungen", blir alltmer spännande. En blivande brud försvinner strax före sitt bröllop och de misstänka tornar genast upp sig. Men vänta nu; ingen är misstänkt för liket har ännu inte dykt upp. Snart gör det emellertid det och då blir det hett om öronen för alla som är med på listan med överskriften FIENDER TILL ANNELI HAMMAR. Vi kan nog redan nu skriva: Frid över hennes minne.

3 februari

Stannade till vid Bråta Handel för att köpa en kvällstidning men tyvärr var affären nerlagd. Strax utanför huset gick järnvägen mellan Norrköping och Valdemarsvik en gång förbi. Den är förstås borta nu. Körde till Birgerssons i Gusum istället, där fanns allt som jag behövde. Blev på vägen ut hejdad av en man som berättade att han skulle på kaffekalas hos en kvinna som fyllde 83. Mannens son hade varit gift åtskilliga gånger; han bara gifter sig och skiljer sig, det är pang på hela tiden... Men massor av barnbarn blev det förstås. Han tyckte att det var bra att bo i Gusum, han trivdes. Det skulle jag också göra. Jag trivs var som helst bara jag har en bra internetuppkoppling och sånt finns i Gusum, plus Sveriges näst godaste kranvatten. Det blir som en extra bonus.

2 februari

Minus åtta idag. Sådan kan februari vara; minus idag, plus i morgon. Osäkerheten breder ut sig, man kan aldrig vara säker på att lagt kort ligger. Vårfåglar hördes när morgontidningen hämtades in. De sjöng ohejdat (vem skulle vilja hejda dem?) Men vad för slags fåglar kan det röra sig om? Känner inte till några andra än just vårfåglar. Resan ner till Östergötland gick bra. De senaste dagarnas värme har gjort att snösmältningen satt fart ute på åkrar och gärden. Nu skiner de svarta plogtiltorna igenom vilket jag gillar. Inne i skogarna ligger förstås snön djupare. Tog med "Kung liljekonvalje av dungen" som reslektyr. Maria Lang har skrivit boken. I filmen spelade Per Oscarsson en överspänd ung man, en sådan som automatiskt kan avskrivas som mördare just på grund av sin överspändhet. Vi får se vad Christer Wijk säger. Kanske har han en annan åsikt? Då ligger Oscarsson illa till.

1 februari

Februaris första dag, Max har namnsdag. Det är ett kort och tufft namn, ungefär som Jack eller Scott eller varför inte Rex? Hotellgästen i Lars Noréns "Natten är dagens mor" hette så. Han var den ende gästen på hotellet, rörelsen gick inget vidare. Min första cykel hette Rex. Den var mycket fin, cyklarnas konung sades det i reklamen. Sedan fick jag en Monark, av papper och bark, som man skojade i ungdomen. Crescent ansågs vara bättre. Det var den cykeln man drömde om. Nu drömmer man om fred på jorden. Hur futtigt låter inte det vid en jämförelse? Drömcykeln skulle ha kana och ett styre med en pinne tvärs över. På pinnen gick det att sätta fast lampor och annat blingbling. Ett annat kort namn är Lex som i Lex Luthor, Stålmannens evige motståndare, det ondas genius. Lex Barker måste också nämnas. Han spelade Tarzan i flera filmer, sen slutade han. Det gör vi också. Nu!