Premiärkaffe av den gamla fina sorten i enkilosburkar ur vilka luften pyser ut när man öppnar dem. Tvärtom, den pyser in förstås. Inuti är det ju lufttomt, ett vakuum. Det är för att kaffet ska hålla sig bättre. Jag minns de här burkarna. Varje kaffesort hade en; Zoegas, Luxus, Cirkelkaffe och så vidare. Löfbergs lila? Kanske också de. Povel Ramel gillade Premiärkaffe. I reklamannonsen stod det att han hade två passioner i livet varav Premiärkaffe var den andra. Vilken var då den första? Musiken kanske. Jag kommer inte ihåg vilket kaffe vi drack hemma, det blev nog som det föll sig. Kokkaffe var det förstås som först maldes i en kvarn och sedan hälldes i en panna. Efter uppkoket fick kaffet sjunka och sedan serveras genom en sil så att inte sumpen kom med. En del lät pannan stå på hela dagarna. Mer vatten fylldes på vid behov samt nya bönor så att brygden skulle få nytt liv. Därefter sörplades den från koppar och fat och ibland späddes den ut med en klar för att få ytterligare kraft. På 1970-talet övergick vi till bryggmetoden. Den kändes enklare och så slamp man sumpen. Slumpen slipper vi dock inte. Den finns med i allt vi gör som nu till exempel. Hade jag inte sett denna kaffeburk igår nere vid Garnsviken, så hade inte detta inlägg blivit skrivet och det hade ju varit synd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar